| 1. |
- Ambrosi, A, et al.
(författare)
-
Anti-Ro52 monoclonal antibodies specific for amino acid 200-239, but not other Ro52 epitopes, induce congenital heart block in a rat model
- 2012
-
Ingår i: Annals of the rheumatic diseases. - : BMJ. - 1468-2060 .- 0003-4967. ; 71:3, s. 448-454
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Congenital heart block (CHB) may develop in fetuses of women with anti-Ro/La autoantibodies following placental transfer of maternal autoantibodies and disruption of the fetal atrioventricular (AV) conduction system. Animal models of CHB currently rely on immunisation or transfer of anti-Ro/La antibodies purified from mothers of children with CHB, which does not allow precise identification of the disease-inducing antibody specificity.ObjectiveTo determine the ability of different anti-Ro52 monoclonal antibodies to induce cardiac electrophysiological abnormalities in vivo and affect the calcium homoeostasis of cardiomyocytes in vitro.MethodsMonoclonal antibodies recognising different domains of Ro52 were generated and injected into pregnant rats, and ECG was recorded on newborn pups. Cultures of rat neonatal cardiomyocytes were established to assess the effect of the different anti-Ro52 monoclonal antibodies on calcium homoeostasis.ResultsFirst-degree AV block and bradycardia developed after maternal transfer of antibodies specific for amino acids 200–239 of Ro52 (p200), while pups exposed to antibodies targeting N- or C-terminal epitopes of Ro52 did not show any electrocardiogram abnormalities. Addition of an anti-p200 antibody to cultured cardiomyocytes induced calcium dyshomoeostasis in a time- and dose-dependent manner, while addition of other Ro52 antibodies had no effect.ConclusionThese data for the first time show unambiguously that antibodies specific for amino acids 200–239 of Ro52 can induce cardiac conduction defects in the absence of other autoantibodies, and may therefore be the main initiators of cardiac pathology in the pool of anti-Ro52 antibodies in mothers of children with CHB.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- Askling, HH
(författare)
-
The importance of influenza diagnosis
- 2015
-
Ingår i: Travel medicine and infectious disease. - : Elsevier BV. - 1873-0442 .- 1477-8939. ; 13:5, s. 353-354
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Askling, J
(författare)
-
Malignancy and rheumatoid arthritis
- 2007
-
Ingår i: Current rheumatology reports. - : Springer Science and Business Media LLC. - 1523-3774 .- 1534-6307. ; 9:5, s. 421-6
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)
|
|
| 9. |
- Askling, John, et al.
(författare)
-
Ryggradslösa djur och planering av infrastruktur - dagfjärilar som landskapsekologiska verktyg och modellorganismer.
- 2006
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Föreliggande rapport är slutrapporten inom projektet ”Landskapsekologiska effekter av vägar och järnvägar på ryggradslösa djur” som pågått 2001-2003. En övervägande majoritet av alla studier av vägars/järnvägars effekter på djur har tidigare gjorts på större däggdjur och fåglar, men även groddjur och smådäggdjur fanns relativt väl representerade. För ryggradslösa djur fanns dock få studier och kunskapen var dålig om effekterna på denna grupp som är den absolut artrikaste. Projektet har fokuserat på dagfjärilar och odlingslandskap. En av de bäst kända grupperna av ryggradslösa djur är dagfjärilar. Odlingslandskapet som de framförallt finns i är också ett intressant landskap gällande infrastrukturproblematik. Det här projektet ligger under paraplyprojektet EKLIPS (ekologisk infrastrukturplanering med fjärranalys). Målet med EKLIPS är att utveckla och förbättra trafikverkens hantering av natur- och kulturvärden i de olika delarna av planeringsprocessen.Projektet bestod av två delar: 1) att undersöka arealkrav på landskapsnivå hos en grupp ryggradslösa djur (dagfjärilar) för att i förlängningen kunna identifiera värdefulla odlingslandskap. 2) att studera den eventuella barriäreffekt en väg kan ha på flygande ryggradslösa djur. Även här är det dagfjärilar som studerats.De huvudsakliga slutsatserna av den här studien av dagfjärilar som verktyg i infrastrukturplanering är att:Dagfjärilar kan användas för att identifiera biologiskt rika odlingslandskap. Totalt undersöktes 62 områden och 12 170 individer av 57 fjärilsarter identifierades.Landskapet ska studeras i relativt stor skala. Den skala som påverkar fjärilssamhällets sammansättning handlar om kilometrar snarare än hundratals meter. Mängden hagmarker och lövskogar inom 500 m och 2000 m kunde inte förklara fjärilsfaunans sammansättning, däremot mängden inom 5000 m.Det finns kritiska tröskelvärden för mängden av habitat i landskapet och infrastruktur har troligen sin största negativa påverkan kring dessa värden. Tröskelvärdet för att ett artrikt område (>20 arter dagfjärilar) med >50% sannolikhet ska kunna finnas i ett område var i denna studie 570 ha (7,3%) hagmarker/lövskog inom en radie av 5000 m.Tröskelvärdena för enskilda arter varierade mellan 130-950 ha, det vill säga 1,6-12.1% av landskapet ska bestå av passande habitat.Indikatorarter kan användas för att identifiera rika landskap. Våra studier pekar på att flera arter och två artgrupper kan vara användbara. De två artgrupperna är pärlemorfjärilar och bastardsvärmare. Totalt 13 arter eller artgrupper påträffades främst i rika landskap, t ex skogsnätfjäril, vitgräsfjäril, midsommarblåvinge, brunfläckig pärlemorfjäril och silverstreckad pärlemorfjäril.Vägar kan fungera som barriärer för vissa arter. För två av arterna hade vägen en signifikant barriäreffekt. För luktgräsfjäril minskade flödet med 74% och för slåttergräsfjäril med 43%.Potentiellt rika landskap ska gå att identifiera från flygbilder och satellitdata utan att göra omfattande fältinventeringar i framtiden baserat på våra resultat. Fortfarande är dock resultaten för osäkra (ej upprepade i andra landskap) för att appliceras i större skala.När vägplaneringsprocessen kommit fram till vägutredningen kan indikatorarterna användas för att identifiera för artrikedomen viktiga områden och för att precisera målsättningarna för vilken naturhänsyn som skall tas i arbetet. Indikatorarterna kan också användas i uppföljningsarbete för att uppskatta om projektmålen uppnåtts.
|
|
| 10. |
|
|
| 11. |
|
|
| 12. |
- Ford, Lisa, 1963, et al.
(författare)
-
Tuesday July 25, 2023, 10 a.m. - Recital: Sonic Journey - Lisa Ford and Johanna Lundy |
- 2023
-
Ingår i: Montreal, Canada. International Horn Society Juli 2023.
-
Konstnärligt arbete (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- A performance of repertoire for two horns by Andrea Clearfield and Gerard Grisey Experience a musical journey with sounds from across the Atlantic! Belgian composer Gerard Grisey’s wild and colorful Accords Perdus is paired with American composer Andrea Clearfield’s expressive and romantic “into the falcon’s eye.” Don’t miss these two pieces exploring completely different sound worlds! Performed by Lisa Ford, Principal Horn of the Gothenburg Symphony Orchestra, Senior Lecturer at the Academy of Music and Drama, Gothenburg University and Johanna Lundy, Horn Professor at the University of Arizona. Accords Perdus by Gerard Grisey (12') into the falcon's eye by Andrea Clearfield (11'30") Lisa Ford and Johanna Lundy, horns
|
|
| 13. |
|
|
| 14. |
- Jaroudi, Rym, 1989-
(författare)
-
Inverse Problems for Tumour Growth Models and Neural ODEs
- 2023
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- This thesis concerns the application of methods and techniques from the theory of inverse problems and differential equations to study models arising in the areas of mathematical oncology and deep learning. The first problem studied is to develop methods to perform numerical simulations with full 3-dimensional brain imaging data of reaction-diffusion models for tumour growth forwards as well as backwards in time with the goal of enabling the numerical reconstruction of the source of the tumour given an image (or similar data) at a later stage in time of the tumour. This inverse ill-posed problem is solved as a sequence of well-posed forward problems using the nonlinear Landweber regularization method. Such models and method allow to generate realistic synthetic medical images that can be used for data augmentation. Mathematical analysis of the problems solved as well as establishing uniqueness of the source are presented. The second problem includes a novel method allowing training self-contained neural ordinary differential equation networks (termed standalone NODEs) via a nonlinear conjugate gradient method, where the Sobolev gradient can be incorporated to improve smoothness of model weights. Relevant functions spaces are introduced, the adjoint problems with the needed gradients are calculated and the robustness is studied. The developed framework has many advantages in that it can incorporate relevant dynamics from physical models as well as help to understand more on how neural networks actually work and how sensitive they are to natural and adversarial perturbations. Combination of the two main problems will allow for example the training of neural networks to identify tumours in real imaging data.
|
|
| 15. |
- Ludvigsson, JE
(författare)
-
[Brief about sample size]
- 2004
-
Ingår i: Lakartidningen. - 0023-7205. ; 101:45, s. 3514-5
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)
|
|
| 16. |
- Moll, Jonas, et al.
(författare)
-
The Effects of Audio and Haptic Feedback on Collaborative Scanning and Placing
- 2014
-
Ingår i: Interacting with computers. - : Oxford University Press (OUP). - 0953-5438 .- 1873-7951. ; 26:3, s. 177-195
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- This paper presents a study aimed at exploring the effects of different modality combinations on collaborative task performance and employed joint task-solving strategies in a shared interface. The modality combinations visual/haptic, visual/audio and visual/haptic/audio were compared in an experiment in which users solved a task together, working in pairs in adjacent rooms. The application used contained a flat surface in a 3D interface on which piles of cubes were randomly placed in a grid. The task involved scanning for empty cells and placing continuously falling cubes until all empty cells were filled. The cubes and the flat surface were designed in such a way that they could be felt and heard and thus could be recognized by different kinds of haptic and audio feedback cues. This made it possible to scan the environment and read both absolute and relative positions in the grid. A quantitative analysis of task performance and a qualitative analysis of video recordings and interview data were performed. Results showed that task completion times were significantly faster in the visual/haptic/audio condition compared with the other conditions and that there were also significantly fewer errors, result checks of one's own actions and double checks of the partner's actions in the visual/haptic/audio condition than in the other conditions. Qualitative results show that participants work simultaneously to a larger extent in the visual/haptic/audio condition and that less communication occurred in the visual/haptic/audio condition compared with the other conditions. We argue that more modalities improved the awareness of the environment resulting in the participants feeling more confident with their interaction in the environment in the visual/haptic/audio condition. This resulted in improved task performance. The visual/audio feedback was better suited for solving the task than the visual/haptic feedback even though haptic feedback gave a significant added value in the visual/haptic/audio condition.
|
|
| 17. |
|
|
| 18. |
- Olsson, Malin
(författare)
-
Att leva med multipel skleros
- 2014. - 2
-
Ingår i: Att leva med sjukdom. - Lund : Studentlitteratur AB. - 9789144097336 ; , s. 83-96
-
Bokkapitel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 19. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Lagstiftarens elefant i rummet – Migrationsverkets rätt att förordna offentliga biträden
- 2018
-
Ingår i: Dagens Juridik.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I två uppmärksammade reportage har Sveriges Radios Kaliber granskat offentliga biträden i asylprocessen. I den senaste granskningen framkom att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet uppvisar besvärande brister, vilket har medfört att personer som saknar erforderlig juridisk kompetens - och som i vissa fall har ägnat sig åt grov kriminalitet - har kunnat uppbära statliga ersättning för att bevaka asylsökandes rättigheter under asylprocessen. En närmare kontroll av dessa biträdens inlagor avslöjade en häpnadsväckande låg kvalitet. Trots att Migrationsverket har konstaterat detta, exempelvis genom att kraftigt sätta ned ersättningen till de aktuella biträdena, har dessa sedermera fått nya förordnanden av samma myndighet (som de sedan har misskött på samma sätt som tidigare uppdrag). Att olämpliga personer förordnas som offentliga biträden är naturligtvis problematiskt. Rätten till biträde är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som är särskilt viktig i asylprocessen, där ett felaktigt beslut kan få katastrofala följder för den asylsökande. Typiskt sett har också den sökande - av förklarliga skäl - svårt att bevaka sina egna intressen under processen, exempelvis till följd av traumatiska upplevelser i hemlandet, bristande kunskaper i det svenska språket och i svensk lagstiftning. Av dessa skäl bekostar staten som huvudregel ett offentligt biträde i asylprocessen. Till skillnad från vad som gäller vid förordnande av offentliga försvarare finns det dock inget formellt krav på att den som förordnas som offentligt biträde skall vara advokat eller ens ha avlagt juristexamen. Istället gäller som en allmän regel att personen ifråga skall vara "lämplig för uppdraget". En grundläggande förutsättning för att rätten till biträde inte skall bli rent illusorisk är förstås att de biträden som förordnas är kompetenta. Eftersom den sökande har svårt att kontrollera kvaliteten hos det offentliga biträde som Migrationsverket förordnar vilar också ett stort ansvar på verket att säkerställa lämpligheten hos de biträden som förordnas. Det är dock uppenbart att denna kontroll inte fungerar - och egentligen aldrig har fungerat - tillfredsställande. Kalibers granskning är välkommen, inte minst eftersom problematiken inte är ny. Tvärtom har en lång rad utredningar kunnat konstatera olika typer brister i Migrationsverkets rutiner för förordnande av offentliga biträden, bland annat avseende kvalitetskontrollen. Dessa granskningar har lett till åtgärder, som dock alltid har visat sig vara otillräckliga eller (på gränsen till) olagliga. Och på detta vis har mönstret upprepat sig, igen och igen. Enligt vår mening finns det därför skäl att nu bredda diskussionen så att det underliggande problemet kan adresseras. Det finns nämligen en elefant i rummet som lagstiftaren inte vill kännas vid - att Migrationsverket överhuvudtaget inte bör förordna offentliga biträden. Detta är en uppgift som skall ankomma på domstol och som inom alla andra rättsområden också ankommer på domstol. Att denna funktion har lagts på Migrationsverket utgör såtillvida en besvärande anomali, vilket kan illustreras genom en liknelse. Den som misstänks för brott har under vissa förutsättningar rätt till en offentlig försvarare. Denna rättighet inträder vid skälig misstanke, det vill säga redan under förundersökningen (innan åtal har väckts i domstol). Under detta skede av straffprocessen är Åklagarmyndigheten i formell mening inte den misstänktes motpart utan beslutsfattande myndighet. Om misstankarna underbyggs så till den grad att åklagaren beslutar att väcka åtal blir dock myndigheten den misstänktes motpart inför domstolen. Med andra ord har Åklagarmyndigheten först en utredande/beslutsfattande funktion - varvid något formellt motpartsförhållande inte föreligger i relation till den misstänkte - för att sedan eventuellt ikläda sig en partsfunktion som den misstänktes motpart inför domstol. På ungefär samma sätt förhåller det sig i asylprocessen, där Migrationsverket först utreder/beslutar, för att sedan - vid en eventuell överklagan - bli den enskildes motpart inför migrationsdomstolen. Om åklagaren under förundersökningen bedömer att den misstänkte behöver en offentlig försvarare skall detta anmälas hos domstol, som sedan förordnar offentlig försvarare åt den misstänkte. Uppgiften att förordna försvarare ankommer således alltid på domstol, oavsett om en försvarare förordnas under förundersökningen eller vid rättegången. Att Åklagarmyndigheten skulle förordna offentliga försvarare åt brottsmisstänkta vore en otänkbar ordning. I straffprocessen är det till och med så att målsägandebiträdet, som skall tillvarata målsägandens rättigheter, också förordnas av domstol efter begäran eller anmälan från åklagaren. Trots att åklagaren aldrig kan bli målsägandens motpart - utan istället uppträder som dennes medpart - har det således ansetts olämpligt att låta åklagaren förordna biträdet. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden åt den asylsökande är direkt jämförbart med att åklagarmyndigheten skulle förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott. Anledningen till att lagstiftaren har valt denna lösning i asylprocessen - trots att motsvarande ordning inte anses lämplig i straffprocessen - är rent ekonomisk. Tid är pengar och oundvikligen tar det längre tid för en förvaltningsmyndighet att anmäla behov av biträde hos domstol och därefter invänta domstolens beslut, jämfört med att myndigheten själv fattar beslut i frågan. Och det är denna fördröjning av handläggningen - som har uppskattats till 2-3 dagar - som är anledningen till att förordnandet av offentliga biträden en gång i tiden flyttades till dåvarande Invandrarverket. Syftet med denna reform var att reducera den så kallade "flyktingdygnkostnaden" - det vill säga den summa pengar som en asylsökande kostar per dygn, genom att förkorta handläggningen med några få dagar. Med andra ord har ekonomiska argument tillåtits att få ett genomslag i asylprocessen på ett sätt som vore otänkbart i straffprocessen. Att Invandrarverket gavs behörighet att förordna offentliga biträden måste dock förstås i sin historiska kontext. Verket kunde nämligen aldrig bli den enskildes motpart i formell mening eftersom förvaltningsprocessen inte var en generell tvåpartsprocess och det inte heller fanns någon rätt att överklaga Invandrarverkets beslut till domstol. De aktuella besluten överklagades istället till regeringen och inför regeringen intog inte verket partsställning. Att Invandrarverket förordnade biträden är därför inte helt jämförbart med dagens situation. Genom antagandet av 2005 års utlänningslag förändrades nämligen instansordningen i asylprocessen på så vis att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från utlänningsnämnden/regeringen till de nyinrättade migrationsdomstolarna, inför vilka Migrationsverket numera alltid blir den sökandes motpart vid överklagan. Inom ramen för denna reform hade det varit naturligt att också flytta behörigheten att förordna offentliga biträden - från Migrationsverket till migrationsdomstolarna - men någon sådan ändring har inte genomförts, trots att starka skäl talar för det. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden är direkt olämplig av tre skäl, som delvis hänger ihop: För det första försätts det offentliga biträden härigenom i en problematisk beroendeställning i relation till Migrationsverket, eftersom verket inte bara förordnar biträdet utan också beslutar om dess ersättning. För det andra riskerar rådande ordning att äventyra den asylsökandes förtroende för sitt eget biträde eftersom det - från den sökandes perspektiv - kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av Migrationsverket och därmed inte är oberoende. För det tredje saknar Migrationsverket förmåga att kontrollera biträdenas lämplighet på ett tillfredsställande sätt, vilket Kalibers granskning illustrerar. Det sistnämnda skall dock inte primärt förstås som en kritik mot myndigheten - även om viss sådan kritik är befogad i linje med Kalibers granskning - utan framförallt mot lagstiftaren. Att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet är bristfällig beror nämligen på att verket inte har de rättsliga förutsättningar som behövs för att kunna utföra granskningen på ett ändamålsenligt sätt. Detta till skillnad från domstolarna, som lyder under andra regler än förvaltningsmyndigheter. En lösning på det sistnämnda problemet vore förstås att ge Migrationsverket starkare kontrollinstrument, men detta skulle i praktiken innebära att biträdenas oberoende försvagades ytterligare. Med andra ord står vi inför ett moment 22 där en lösning på ett problem förvärrar ett annat problem. Det är naturligtvis angeläget att effektivisera asylprocessen, både med hänsyn till samhällets intresse av kostnadsdämpningar och den enskildes intresse av att få ett beslut inom skälig tid. Den tidsvinst på ett par dagar som uppnås genom att Migrationsverket förordnar offentliga biträden istället för domstol är dock direkt försumbar i sammanhanget. Mot denna bakgrund är det vår förhoppning att den debatt som nu förs inte skall följa samma mönster som tidigare, det vill säga leda till mindre åtgärder som inte kommer att lösa grundproblemet. En helhetslösning kan nämligen bara åstadkommas om beslutsmakten flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstol, där den borde ha placerats från första början. Matilda Arvidsson - postdoktor i internationell rätt Sara Stendahl - professor i offentlig rätt Otto Swedrup- doktorand i offentlig rätt Sebastian Wejedal - doktor i pr
|
|
| 20. |
|
|
| 21. |
|
|
| 22. |
|
|
