| 1. |
- Alkner, Sara, et al.
(author)
-
Quality assessment of radiotherapy in the prospective randomized SENOMAC trial
- 2024
-
In: Radiotherapy and Oncology. - 0167-8140 .- 1879-0887. ; 197
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Background and purpose: Recommendations for regional radiotherapy (RT) of sentinel lymph node (SLN)-positive breast cancer are debated. We here report a RT quality assessment of the SENOMAC trial.Materials and Methods: The SENOMAC trial randomized clinically node-negative breast cancer patients with 1–2 SLN macrometastases to completion axillary lymph node dissection (cALND) or SLN biopsy only between 2015–2021. Adjuvant RT followed national guidelines. RT plans for patients included in Sweden and Denmark until June 2019 were collected (N = 1176) and compared to case report forms (CRF). Dose to level I (N = 270) and the humeral head (N = 321) was analyzed in detail.Results: CRF-data and RT plans agreed in 99.3 % (breast/chest wall) and in 96.6 % of patients (regional RT). Congruence for whether level I was an intended RT target was lower (78 %). In accordance with Danish national guidelines, level I was more often an intended target in the SLN biopsy only arm (N = 334/611, 55 %,) than in the cALND arm (N = 174/565, 31 %,). When an intended target, level I received prescribed dose to 100 % (IQR 98–100 %) of the volume. However, even when not an intended target, full dose was delivered to > 80 % of level I (IQR 75–90 %). The intentional inclusion of level I in the target volume more than doubled the dose received by ≥ 50 % of the humeral head.Conclusion: Congruence between CRF data and RT plans was excellent. Level I received a high dose coverage even when not intentionally included in the target. Including level I in target significantly increased dose to the humeral head.
|
|
| 2. |
- Appelgren, M., et al.
(author)
-
Patient-reported outcomes one year after positive sentinel lymph node biopsy with or without axillary lymph node dissection in the randomized SENOMAC trial
- 2022
-
In: Breast. - : Elsevier BV. - 0960-9776 .- 1532-3080. ; 63, s. 16-23
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Introduction: This report evaluates whether health related quality of life (HRQoL) and patient-reported arm morbidity one year after axillary surgery are affected by the omission of axillary lymph node dissection (ALND). Methods: The ongoing international non-inferiority SENOMAC trial randomizes clinically node-negative breast cancer patients (T1-T3) with 1-2 sentinel lymph node (SLN) macrometastases to completion ALND or no further axillary surgery. For this analysis, the first 1181 patients enrolled in Sweden and Denmark between March 2015, and June 2019, were eligible. Data extraction from the trial database was on November 2020. This report covers the secondary outcomes of the SENOMAC trial: HRQoL and patient-reported arm morbidity. The EORTC QLQC30, EORTC QLQ-BR23 and Lymph-ICF questionnaires were completed in the early postoperative phase and at one-year follow-up. Adjusted one-year mean scores and mean differences between the groups are presented corrected for multiple testing.
|
|
| 3. |
- Bergkvist, Dan
(author)
-
Meniscus tear; Knee arthroscopy; clinical practice and sick leave
- 2020
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- Knäleden är kroppens största led och är påtagligt komplicerad. Den utsätts dagligen för stora krafter vid såväl böj och vridrörelser som stötkrafter vid stegisättning. För att den skall fungera optimalt måste flera olika komponenter samverka. Brosket som bekläder benändarna bidrar med stötdämpning och ger en mycket låg friktion vid rörelse. Flera olika ligament och muskler som löper över leden bidrar till dess stabilitet. Meniskerna, som denna avhandling handlar om, är likaledes viktiga för ledens funktion. Meniskerna fungerar stabiliserande, stötdämpande och kraftfördelande. Utan meniskerna blir således knäleden dels mera instabil samt kraften och därmed förslitningen på brosket ökar. Meniskskada, vare sig denna uppstår via våld mot knät eller som ett resultat avkirugi, ökar risken för ledsvikt, även kallat Artros. Traditionellt har meniskskada, vare sig den orsakats av våld eller är ett resultat av åldersförändringar, behandlats med att man helt eller delvis har tagit bort menisken.Delvis avlägsnande av en skadad menisk (partiell meniskectomi) har sedermera blivit ett mycket vanligt ingrepp bland medelålders patienter med knäsmärta och förmodad eller via magnetkamera bekräftad, meniskskada. Detta ingrepp uförs nästan alltid med titthålsteknik (knäartroskopi). Detta har man gjort i förhoppningen att detta skall minska knäsmärtan. Flera högkvalitativa studier har dock övertygande påvisat att dessa patienter via detta ingrepp inte förbättras mer än vad patienter som erhållitsjukgymnastik eller placebo-kirurgi gjort.Denna avhandling består av fyra delarbeten där jag sökt svar på frågor som; Vilka patienter blir behandlade med delvis borttagande av meniskvävnad, dvs opererar vi “rätt” patienter? Hur mycket sjukskrivning genereras av patienter med meniskskada, dels patienter som fått någon form av våld mot knät eller som har åldersbetingade förändringar i menisken, med eller utan kirurgi. Slutligen har jag undersökt huruvida utfärdande av nationella rekommendationer att inte operera medelålders patienter med artros har påverkat operationsfrekvensen.I mitt första delarbete analyserade jag tre årsproduktioner (2007-2009) avknäartroskopier utförda i Region Skåne, via det gemensamma journalsystemet Ortreg (4096 patienter). I speciell detalj studerades sådana diagnoser, som med hög sannolikhet rymmer sådana patienter, som man i tidigare studier konstaterat inte tjänar på operation. En slumpvis utvald undergrupp studerades med avseende på deras röntgen eller magnetkamerabilder, utförda före operation på det skadade knät. Jag fann att åtminstone en tredjedel av alla knä-artroskopier utförda i regionen, utfördes på patienter med sådana åldersförändringar i meniskerna samt general ledsvikt i knät, där studier konstaterat utebliven effekt av kirurgi. Från detta kan man dra slutsatsen att det finns en skiljaktighet mellan bevisbaserade rekommendationer och vad som utförs i praktiken. Detta borde kunna innebära möjligheter att vara mer restriktiv med artroskopi med partiell meniskectomi i denna patientgrupp framgent.I det andra delarbetet undersökte jag 604 patienter i Region Skåne med akutmeniskskada (utan några andra skador i drabbat knä), som blivit opererade med partiell meniskectomi. Med hjälp av sjukskrivningsdata från Försäkringskassan som sträckte sig från ett år före skadan, till två år efter skadan kunde andelen patienter sjukskrivna mer än två veckor, analyseras. Jag fann att två tredjedelar hade två veckors sjukskrivning eller mindre under operationstillfället. Då sjukskrivningen innehåller all sjukskrivning utan närmare specificerad orsak, är det sannolikt att själva operationen i sig, står för en mindre del av den totala sjukskrivningen. I det tredje delarbetet undersökte jag 4833 patienter i Region Skåne i åldersintervallet 40-60 år, med åldersförändringar i meniskerna. En andel blev opererade (1736 stycken) och en andel blev inte opererade (4826 stycken) Med hjälp av data från Försäkringskassan, kunde andelen sjukskrivna beräknas från ett år före diagnos eller operationsdatum, till två år efter. Vi fann att oavsett behandling, var andelen sjukskrivna vid diagnos eller operationstillfället, relativt låg. Kvinnor hade dock mer sjukskrivning än män, oavsett behandling. Vi fann inga bevis för att de patienter som behandlats med operation, har mindre sjukskrivning jämfört med de som inte opererats.I det fjärde delarbetet undersökte jag utfallet av Socialstyrelsens nationellarekommendationer utfärdade 2012, vilka avråder från artroskopisk meniskectomi på patienter med artros. Dessa rekommendationer utgår från bevis som visat att knä artroskopi utförd på patienter med artros, inte förbättrar patienternas smärta eller funktion. Jag mätte därför andelen patienter med diagnoserna “gammal meniskskada” och artros, som blivit opererade med partiell meniskectomi, före och efter rekommendationerna. Resultatet visar på en tydlig nedgång i antalet operationer och man kan därför dra slutsatsen, att professionella rekommendationer har effekt på den kliniska verksamheten.
|
|
| 4. |
- Bergkvist, Dan, et al.
(author)
-
Sick leave before and after arthroscopic partial meniscectomy due to traumatic meniscal tear
- 2020
-
In: Osteoarthritis and Cartilage Open. - : Elsevier BV. - 2665-9131. ; 2:2
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Summary Objective There is limited knowledge on sick leave associated with arthroscopic partial meniscectomy (APM) due to traumatic meniscal tear and its potential gender differences. Thus, our aim was to determine gender-specific sick leave before and after APM. Method In Skåne region, Sweden, we identified patients, aged 18–59 years diagnosed with traumatic meniscal tear without ligament injury, who had APM during 2004–2012. For each patient, we randomly sampled four age- and sex-matched reference subjects from the general population. We retrieved social insurance register data of all-cause sick leave exceeding two weeks. We analyzed the proportions and duration of sick leave with respect to days of sick leave, age, and gender. Results The cohort comprised 604 patients (29% women), mean (SD) age 40 (11) years, and 2254 reference subjects. Thirty-nine percent of women and 27% of men had a sick leave period longer than 14 days after APM. Still, we found that a new period of sick leave longer than 14 days, initiated on the day of APM (and not before), was relatively uncommon and equally distributed (15%) between women and men. Conclusion About one-third of the patients have more than 2 weeks of sick leave after APM for a traumatic meniscal tear and women are overrepresented in this category. Prolonged sick leave initiated on the day of APM was relatively uncommon. Other factors than surgery seem to explain the prolonged sick leave.
|
|
| 5. |
- de Boniface, J., et al.
(author)
-
The generalisability of randomised clinical trials: an interim external validity analysis of the ongoing SENOMAC trial in sentinel lymph node-positive breast cancer
- 2020
-
In: Breast Cancer Research and Treatment. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0167-6806 .- 1573-7217. ; 180:1, s. 167-176
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Purpose None of the key randomised trials on the omission of axillary lymph node dissection (ALND) in sentinel lymph-positive breast cancer have reported external validity, even though results indicate selection bias. Our aim was to assess the external validity of the ongoing randomised SENOMAC trial by comparing characteristics of Swedish SENOMAC trial participants with non-included eligible patients registered in the Swedish National Breast Cancer Register (NKBC). Methods In the ongoing non-inferiority European SENOMAC trial, clinically node-negative cT1-T3 breast cancer patients with up to two sentinel lymph node macrometastases are randomised to undergo completion ALND or not. Both breast-conserving surgery and mastectomy are eligible interventions. Data from NKBC were extracted for the years 2016 and 2017, and patient and tumour characteristics compared with Swedish trial participants from the same years. Results Overall, 306 NKBC cases from non-participating and 847 NKBC cases from participating sites (excluding SENOMAC participants) were compared with 463 SENOMAC trial participants. Patients belonging to the middle age groups (p = 0.015), with smaller tumours (p = 0.013) treated by breast-conserving therapy (50.3 versus 47.1 versus 65.2%, p < 0.001) and less nodal tumour burden (only 1 macrometastasis in 78.8 versus 79.9 versus 87.3%, p = 0.001) were over-represented in the trial population. Time trends indicated, however, that differences may be mitigated over time. Conclusions This interim external validity analysis specifically addresses selection mechanisms during an ongoing trial, potentially increasing generalisability by the time full accrual is reached. Similar validity checks should be an integral part of prospective clinical trials. Trial registration: NCT 02240472, retrospective registration date September 14, 2015 after trial initiation on January 31, 2015
|
|
| 6. |
- Moberg, Christina, et al.
(author)
-
De unga gör helt rätt när de stämmer staten : 1 620 forskare och lärare i forskarvärlden: Vi ställer oss bakom Auroras klimatkrav
- 2022
-
In: Aftonbladet. - : Aftonbladet. ; :2022-12-07
-
Journal article (pop. science, debate, etc.)abstract
- Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.
|
|
| 7. |
- Wenger, Daniel, et al.
(author)
-
Fewer reoperations after posterolateral plate positioning compared with lateral plate positioning in ankle fractures—a retrospective study on 453 AO/OTA 44-B injuries
- 2021
-
In: Injury. - : Elsevier BV. - 0020-1383. ; 52:7, s. 1999-2005
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Introduction: Ankle fractures are commonly treated by open reduction and internal fixation with plate and screws. Unplanned return to theatre is common, in many cases to extract prominent osteosynthesis material from the lateral malleolus as swelling subsides. We hypothesised that patients operated with a posterolateral plate placement on the lateral malleolus would have fewer reoperations, and fewer complications, compared to patients with a lateral plate placement. Materials and Methods: From a prospectively collected database of all orthopaedic surgery performed at our institution, we identified 664 ankle fractures undergoing plate fixation between 2008-01-01 and 2012-04-30. Radiographs were analysed to only include AO/OTA 44-B-fractures (n = 453), and to define study groups based on plate positioning. Hospital files were assessed to identify possible confounding factors, and any unplanned reoperation or complication. Complications were classified according to Dindo-Clavien. Results: The risk of reoperation was 13% after posterolateral plating, compared with 24% after lateral plating; absolute risk reduction 10% (95% CI: 2.5–18), p = 0.02. After adjusting for possible confounders, the odds ratio of undergoing reoperation after lateral plating was 2.2 (95% CI: 1.17–4.1), p = 0.01. The two surgical methods did not differ with regard to complication frequency: 31% vs 34%, p = 0.6, but complications following lateral plate fixation were more serious, p = 0.03. Plate positioning depended on surgeon preference. Discussion: The two studied methods are both considered standard treatment of ankle fractures, and relatively simple surgical procedures. High rates of secondary surgery after plate fixation have been reported, but no study comparing plate positioning has been previously published to our knowledge. AO Sweden has recently switched to teaching posterolateral plating in group exercises during the AO Basic Fracture Surgery course, based on the belief that it may be safer than lateral plating. Our findings support this change in practice. Conclusions: Posterolateral plate positioning on the lateral malleolus in AO/OTA 44-B-fractures may be preferential to lateral plate positioning, due to a large difference in unplanned secondary surgery.
|
|
