| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Ohlsson, Björn, 1962
(author)
-
"Så länge man är nöjd blir man kvar" - arbete som oplanerat livsval
- 2009
-
In: Arbete, livsval och ideal. Konferens på Arbetets museum 12-13/11 i Norrköping.
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- ”Så länge man är nöjd blir man kvar” – arbete som oplanerat livsval ”Det var på den tiden man fick börja jobba direkt i skogen. Det var gott om jobb där då. Nä jag tänkte faktiskt inte fortsätta. Skolan kostade efter folkskolan och ekonomin var inte så bra hemma. Så man var nästan tvungen att börja i skogen.” Det berättar Juha, en av de 16 personer som jag intervjuade 2005 för min avhandling Vi som stannade på Volvo – en etnologisk studie om äldre bilindustriarbetares arbetsliv och framtidsplaner (2009). För att uppnå studiens syfte att ta reda på hur industriarbetet hade påverkat dem, var det viktigt att undersöka vad arbetet hade betytt för dem. Min metod var levnadshistoriska intervjuer med utgångspunkt i livsloppets betydelse, en kulturell helhetssyn på människan och en historiematerialistisk syn på samhällets struktur. Jag menar att klass, som kulturell process, har stor betydelse för människors tankar och handlingar. Juha växte upp på landsbygden i norra Finland och var 16 år när han slutade skolan 1965. Pappa var skogsarbetare och mamma hemmafru. När skogsarbetet tog slut gick han till arbetsförmedlingen i Haparanda, som hade jobb att erbjuda, bland annat på Volvo i Göteborg, som betalade bäst. Brodern och flickvännerna följde med. Volvo blev Juhas livsval i arbetslivet, vilket han inte trodde då. Som de flesta andra arbetskraftsinvandrare vid den här tiden hade han tänkt sig arbeta några år och sedan flytta hem igen. Men åren gick och när barnen började skolan bestämde de sig för att bli kvar. På Volvo kände han både en ekonomisk och social trygghet. Han trivdes med arbetskamraterna, varav många var finsktalande precis som han. Kortsiktigheten i synen på arbetet blev långsiktig med tiden och han blev en del av arbetarkollektivet. Han började som svetsare i karosseriet, blev så småningom gruppledare, justerare och maskinskötare. De arbetare som jag intervjuade var födda 1943-1956 och de flesta började på Volvo på 1970-talet då de var i 20-25-årsåldern. Deras arbetslivshistoria påminner, i de flesta fall, mycket om Juhas. De hade samma klassbakgrund. Vidare utbildning var inte aktuell av kulturella och/eller ekonomiska skäl. De valde inte yrke utan en arbetsplats. Arbetet är viktigt i sig, men vilket arbete det är har inte så stor betydelse, vilket har mycket med deras klassbakgrund att göra. Lönen är viktigare än arbetsuppgifterna. De kom till Volvo för att pröva på och blev kvar. De fick börja med relativt enkla arbeten vid löpande bandet, men kunde sedan söka sig vidare. Här fanns många möjligheter och anställningstrygghet. Studien visar att de hade en instrumentell inställning med sig till arbetet och den har förstärkts på arbetsplatsen. Ekonomisk trygghet och kamratskap var avgörande för deras val att stanna kvar. Det gäller oavsett kön och etnisk bakgrund. Så här uttryckte sig Rajna, 51 år; ”Till slut blir man fast liksom. Man tycker att det går bra, och på något sätt sköter man ekonomin så att det räcker. Man tycker man är nöjd. Så länge man är nöjd blir man kvar.”
|
|
| 5. |
- Ohlsson, Björn, 1962
(author)
-
Vi som stannade på Volvo – en etnologisk studie om åldrande och arbete
- 2009
-
In: Arbetet i människors liv. Nationell arbetslivskonferens, Göteborg 13-14/5 2009.
-
Conference paper (peer-reviewed)abstract
- Problembeskrivning I min nyligen framlagda avhandling Vi som stannade på Volvo – en etnologisk studie om äldre bilindustriarbetares arbetsliv och framtidsplaner har jag undersökt äldre industriarbetares syn på sitt arbetsliv och deras möjligheter att arbeta till 65 år eller längre. Bakgrunden till undersökningen är den politiska ambition som finns i Sverige att människor skall arbeta längre upp i åldrarna och på vilket sätt de stora förändringar som skett inom arbetslivet under de senaste decennierna har påverkat denna önskan. Forskningsfråga Studiens huvudsakliga syfte är att beskriva och undersöka hur många års arbete som industriarbetare har påverkat människor och deras inställning till arbetet, till livet utanför arbetet och till framtiden i arbetslivet och som pensionär. En viktig fråga i sammanhanget är hur människor i den senare delen av sin fas i arbetslivet ser på sitt arbete och hur det tidigare arbetslivet har påverkat deras inställning. Vad betyder arbetet för dem som är i 50-årsåldrn och äldre? Metod Undersökningen bygger i huvudsak på livshistoriska djupintervjuer med 16 arbetare på Volvo Torslandaverken, nio kvinnor och sju män, elva födda utomlands och fem födda i Sverige, i åldrarna 49-62 år. Intervjuerna, som gjordes våren 2005, var semistrukturella och hade fokus på arbetet och arbetslivet, men tog också upp teman som uppväxt, utbildning, familj, vilket är i linje med det kulturella helhetsperspektiv med historiematerialistisk inriktning och livsloppsperspektiv, som jag hade som teoretisk utgångspunkt. Resultat Även om arbetarna har en i grunden instrumentell inställning till sitt arbete, vilken jag menar beror både deras bakgrund i arbetarklassen, på arbetsuppgifternas art och arbetsplatsens organisering, har de under årens lopp fått en stark bindning till sin arbetsplats, som framför allt beror på dess sociala betydelse. Arbetet ger också en känsla av sammanhang och utgör en viktig rutin i livet, förutom den uppskattade inkomsten. Familjen har hela tiden varit central för informanterna och har påverkat arbetet på flera sätt, till exempel genom att barnpassningen ofta innebar byte av arbetsuppgifter och arbetstid. På äldre dagar har inkomsten inte lika stor betydelse, eftersom de då har hunnit skapa sig ett materiellt sett gott liv samtidigt som försörjningsansvaret är mindre när barnen är vuxna. Inställningen blir därmed i allmänhet mindre instrumentell med åldern. Mindre fysisk ork kan också påverka i samma riktning, vilket särskilt kvinnorna ger uttryck för. Det finns också en motverkande tendens, som beror på att många arbetare har tvingats byta till enklare och mindre intressanta arbetsuppgifter på äldre dagar. Som en 62-årig man uttryckte det om sitt nuvarande arbete: ”Det beror ju mycket på en själv hur pass intresserad man är, men ju äldre man är desto mer och mer ointresse vart det också. Numera jobbar man bara för pengarna, att man måste ha pengar.” Han skulle gärna säga ja till ett erbjudande om avgångspension, men säger att han ”kan härda ut tusen arbetsdagar till också”. Även övriga informanter tycker att det räcker att arbeta till 60 års ålder ungefär. Särskilt kvinnorna uppger att de har fysiska hälsoproblem och att de känner av att kroppen är sliten. De är också angelägna om att få uppleva några år som frisk pensionär, då de kan resa, umgås med familjen eller hålla på mer med sina fritidsintressen. De många åren av underordning och de många förändringar de tvingats anpassa sig till, särskilt under de senaste åren, har också skapat en mental trötthet, vilket har en negativ påverkan på deras motivation till fortsatt arbete. Många av dem anser också att de senaste årens rationaliseringar och förändringar på arbetsplatsen har gjort arbetet mer stressigt och kravfyllt, vilket försämrat möjligheterna till social gemenskap. Min undersökning visar att arbetet har haft en mycket stor betydelse för arbetarna på Volvo och särskilt deras möjlighet att skapa sig ett bra liv för sig själva och sin familj, vilket också har gett dem en stolthet och ökad självkänsla. Det har också betytt mycket ur social synvinkel. Från 50-årsåldern och uppåt har dock betydelsen minskat. Här inverkar både förändringar på arbetsplatsen och i individens livsfas.
|
|
| 6. |
|
|
