| 1. |
- Ivert, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Att söka, samla och värdera information
- 2014
-
Ingår i: Kriminologi. - : Studentlitteratur AB. - 9789144093963 ; , s. 111-144
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 2. |
- Mellgren, Caroline, et al.
(författare)
-
Riskanalys i polisverksamhet : utvärdering av riskanalys för våld på individnivå: check-10(+)
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I följande rapport sammanfattas resultatet från en utvärdering av Check-10(+). Check-10(+) är en av de strukturerade checklistor för bedömning av risk för upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis. Rikspolisstyrelsen föreslog efter en inspektion av polismyndigheternas rutiner vid riskanalys (Rikspolisstyrelsen, 2010) att de metoder och verktyg som används inom svensk polis för att bedöma risken för upprepat våld på individnivå bör utvärderas. Detta baserades på att de olika metoder för riskanalys och specifika verktyg för riskbedömning som tillämpas inom svensk polis har utvärderats i begränsad utsträckning, och att kunskapen om hur verktygen fungerar är bristfällig. I en uppföljande inspektion av myndigheternas arbete med riskanalys (Rikspolisstyrelsen 2014:9) rekommenderas att verktygen SARA, SAM, PATRIARK och eventuellt Check-10(+) ska användas nationellt. Utvärderingen bygger på en genomgång av 98 ärenden i vilka en riskbedömning med Check-10(+) genomfördes i Polismyndigheten i Uppsala län. Arbetssättet och verktyget studeras avseende den initiala bedömningen där ärenden som sedan går vidare till strukturerad bedömning sorteras ut, internt bortfall, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder, återfall i brott samt fördelning av risknivåer. De ärenden som bedömdes med Check-10(+) var olika och inkluderade brottstyper som olaga hot, och misshandel men även mordbrand och utpressning för att nämna några. Det interna bortfallet var stort främst avseende faktorer som var associerade med gärningspersonen med det gemensamt att de rörde personlighetsrelaterade egenskaper som kriminell attityd, impulskontroll och bristande medkänsla. Bortfallet var så stort (mer än 30%) att instrumentets validitet var hotad. De flesta ärenden bedöms i mitten av den skala på vilken risken och hotbilden bedöms. Det vanligaste är att det föreligger viss risk eller risk och låg hotbild eller förhöjd hotbild (2 eller 3). Få ärenden bedöms som ringa risk eller ingen hotbild och antalet ärenden där risken bedöms som betydande och hotbilden som hög är mycket få. Antalet riskfaktorer stiger med risknivån och hotbildsnivån. Ju fler riskfaktorer som föreligger desto högre bedöms alltså risken och hotbilden. I knappt hälften av ärendena rekommenderas någon stöd- och/eller skyddsåtgärd och i ungefär en fjärdedel av det totala antalet ärenden genomfördes den rekommenderade åtgärden. De åtgärder som rekommenderas är i huvudsak samtal som innehåller information om brottsofferstöd och riskanalysens resultat, motiverande samtal (gäller främst vittnen), säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning av bostaden. Det är inte möjligt att identifiera något mönster i siffrorna. Oavsett risknivå rekommenderas åtgärder i ungefär hälften av ärendena. Oavsett allvarlighetsgrad i befarat återfall rekommenderas åtgärder i ca 40% av ärendena. Åtgärder på basen av rekommendationerna genomförs i ca 60% av fallen, också oavsett risk och allvarlighetsgrad. Det finns alltså inte någon systematik i detta och riskbedömningen styr inte åtgärdsrekommendationerna. Detta är den enda utvärdering av verktyget som hittills genomförts. Den viktigaste slutsatsen är därför att kunskapen om hur Check-10(+) fungerar i polisverksamhet måste öka innan verktyget rekommenderas som en nationell modell för bedömning av risk för generellt våld på individnivå. Resultaten från föreliggande utvärdering pekar på brister som måste åtgärdas och det bör föras en diskussion kring möjligheterna att bedöma risken för upprepat våld för så olika brottstyper som de som bedöms med verktyget i den här studien.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Mellgren, Caroline, et al.
(författare)
-
Riskanalys i polisverksamhet : fungerar det? Slutrapport från ett utvärderingsprojekt
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- De olika verktyg för riskbedömning av upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis idag och hur de fungerar i rutinverksamhet har hittills utvärderats i begränsad utsträckning. I föreliggande rapport sammanfattas resultat från fyra studier i vilka verktygen Check-10(+), SARA:SV och Skånemodellen har utvärderats (Mellgren m.fl ., 2012; 2014a; 2014b; Svalin m.fl ., 2014). Samtliga verktyg bygger på kunskap om riskfaktorer för de olika brottstyper för vilka återfallsrisken ska bedömas och stöd- och skyddsåtgärder sättas in. Den mesta kunskapen kommer dock från andra verksamheter än polisverksamhet. Följande frågor diskuteras i rapporten: *Vilka är de ärenden som blir föremål för strukturerad bedömning och hur fungerar den initiala bedömningen som sorteringsgrund? * Bidrar processen med riskanalys till minskad upprepad utsatthet? * Kan riskanalys anses fungera väl i polisverksamhet? Den initiala bedömningen är det första steget i riskanalysens process. Om den inte fungerar är sannolikheten större att inte heller den strukturerade bedömningen i steg två fungerar. Genomgången av de ärenden som blir föremål för riskanalys med Skånemodellen, Check-10(+) och SARA:SV visar att få av alla de ärenden som anmäls under ett år bedöms strukturerat. Av dem är det endast ett fåtal där det bedöms föreligga särskilt förhöjd risk, de fl esta bedöms som låg eller medelhög risk. För att vidare svara på frågan om de mest allvarliga ärendena blir bedömda bör en uppföljning göras för ett urval av de ärenden som inte går vidare till strukturerad bedömning för att kunna jämföra återfallsfrekvensen med och utan bedömning och tillhörande stöd- och skyddsåtgärder. För samtliga undersökta verktyg och de bedömningar som genomförts utifrån dessa är det interna bortfallet stort för vissa faktorer, särskilt för de som rör gärningspersonens psykiska hälsa. * Detta innebär i praktiken att bedömningar av risk görs utan ett komplett underlag. Det i sin tur innebär att den träffsäkerhet man haft i de vetenskapliga studierna av verktygen inom andra verksamheter inte går att uppnå i polisens vardagsarbete. Förlusten i träffsäkerhet kan vara så stor att bedömningen närmar sig slumpnivån. Då är det meningslöst att alls göra riskbedömningar. * Verktygen visar låg prediktiv validitet, andelen upprepat utsatta bland ärenden som bedömts med Skånemodellen och SARA:SV är stor, till- gången till åtgärder är begränsad och åtgärdernas preventiva förmåga förefaller vara svag och kan i vissa fall antagligen öka brottsrisken. Riskbedömningarna kan vara mycket bra men om de åtgärder som vidtas på basen av riskbedömningar och ekonomiska kalkyler inte har någon effekt, t.ex. en viss brottspreventiv åtgärd som enligt kriminologisk forskning inte fungerar brottspreventivt på en viss grupp av kriminella – då är vinsterna med verksamheten små. När de första moderna riskbedömningsmetoderna lanserades i mitten av 1990-talet fokuserade man ute slutande på riskbedömningen – inte vad som skulle göras utifrån den. I dag är riskbedömningar av detta slag alltid sammankopplade med riskhanteringsåtgärder. Om ambitionen är att basera denna typ av verksamhet på vetenskap räcker det inte att utvärdera om riskbedömningarna är tillräckligt bra – vi måste också utvärdera effekten av de åtgärder som styrs av riskbedömningen. Mot bakgrund av detta är en av de viktigaste slutsatserna – och rekommendationerna – att kunskapen om hur verktygen fungerar måste öka innan rekommendationer görs. Sammanfattningsvis, leder riskanalys till minskad upprepad utsatthet för brott och kan verktygen anses fungera väl i svensk polisverksamhet? Ett kortfattat svar på frågan är: Nej, inte baserat på de utvärderingar som genomförts inom detta projekt. Kunskapen om vilka ärenden som inte bedöms är begränsad och vi vet inte om ”rätt” ärenden går vidare. Baserat på att fl est ärenden bedöms som låg eller medelhög risk är en rimlig slutsats att många högriskärenden missas. Bortfallet är ibland så högt att bedömningens validitet måste ifrågasättas, dvs. man mäter inte det man avser att mäta och en bedömning baserad på bristfällig information riskerar att bli felaktig. Detta bekräftas av att träffsäkerheten är låg och andelen upprepat utsatta hög. I tillägg är interbedömarreliabiliteten i vissa avseenden låg, både för Skånemodellen och för SARA:SV. En kritisk faktor är det första steget i riskbedömningen (screening), dvs. procedurerna för att välja ut ett begränsat antal av alla inkommande ärenden, som sedan går vidare till en strukturerad riskbedömning. Det bör vara möjligt att skapa välfungerande screening-rutiner på basen av redan kända sakförhållanden och befi ntliga databaser, dvs. aktuariska riskfaktorer som är omedelbart tillgängliga för polisen vid screeningen. Sådana riskfaktorer är ålder, kön, tidigare kriminalitet i allmänhet och våldskriminalitet i synnerhet, offer (närstående och/eller andra), brottsbredd (många olika typer av tidigare brott), vårddomar och indikatorer på missbruk. Polismyndigheten bör genomföra större utbildnings- och implementeringsinsatser samt följa upp, utvärdera och anpassa arbetet med riskbedömning av våld på individnivå. Därefter bör nationella verktyg rekommenderas och riktlinjer för arbetet tas fram. Detta kräver resurser, men menar man allvar med satsningen på riskbedömningar är detta nödvändigt. Punktinsatsernas tid bör vara förbi och det långsiktiga förbättringsarbetet inledas omgående.
|
|
| 5. |
- Svalin, Klara, et al.
(författare)
-
Utvärdering av SARA: SV
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Föreliggande rapport presenterar resultatet från en utvärderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrån riskbedömningsverktyget SARA:SV som används för att bedöma risken för upprepat våld i nära relationer på individnivå. Materialet som analyserats omfattar 320 ärenden som efter initial bedömning blev föremål för SARA:SV-bedömning av riskanalytiker vid Polismyndigheten i Uppsala under åren 2011 och 2012. Fokus för utvärderingen är resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, även om den aspekten berörs. Verktyget har främst utvärderats avseende internt bortfall, prediktiv validitet, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder samt interbedömarreliabilitet. Resultaten visar att det interna bortfallet för riskfaktorerna varierar mellan drygt fyra procent för faktorn tidigare våld (aktuell situation) och 53 % för faktorn psykiska problem (bakgrund). Variationerna mellan variablerna är stora men bortfallet är systematiskt lägre för riskfaktorerna rörande gärningspersonens bakgrund (4-39 %) jämfört med faktorerna som rör gärningspersonens psykosociala situation (10-53 %). Jämfört med liknande studier är bortfallet högt. I praktiken innebär det stora interna bortfallet att ett alltför stort antal bedömningar baseras på otillräcklig information om gärningsperson och brottsoffer. Detta leder till att validiteten inte kan garanteras eftersom bedömningen av risken inte bygger på den information som krävs för att bedöma risken. Ju högre bedömd risk, både för bedömning av sannolikhet och allvarlighetsgrad i aktuell situation och bakgrund, desto fler var de föreliggande riskfaktorerna. En dryg tredjedel av hela undersökningsgruppen blir upprepat utsatta för något brott. I flertalet fall är alltså de åtgärder som sätts in inte tillräckliga för att förhindra ytterligare brott. Vi noterar också att kategorin låg/viss risk är störst, att bedömarna inte använder hela bedömningsskalan samt att återfallen är vanligare i ärenden som inte bedömts med hög risk. En stor andel av de upprepade brotten begicks kort tid efter bedömningen. Detta innebär sammantaget att verktyget SARA:SV har låg grad av prediktiv validitet i föreliggande studie och fungerar dåligt för att inom polisverksamhet predicera återfall i brott i föreliggande studie (dvs. diskriminera mellan grupperna återfall/ej återfall) eftersom antalet korrekta förutsägelser endast är ungefär 7 av 50. Den vanligaste rekommenderade åtgärden är kontaktförbud (en dryg fjärdedel av fallen) och information om brottsofferstödjande verksamheter i ungefär lika många fall. Säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning rekommenderas i drygt 20 % av ärendena. Övriga åtgärder än dessa förekommer sällan. Totalt rekommenderades 355 åtgärder. I 42 % av ärendena rekommenderades inga åtgärder, i 30 % en åtgärd, i 10 % två eller tre åtgärder och i ett litet antal fall (färre än 5 %) fyra eller maxantalet fem åtgärder. Samtliga åtgärder rekommenderas i större utsträckning än de genomförs. Kontaktförbud beviljas av åklagare endast i knappt hälften av de fall där de rekommenderas av den som gör riskbedömningen. Interbedömmarreliabiliteten är god för de sammanfattande bedömningarna men detta är skenbart. Samstämmigheten uppkommer genom den magkänsla som är gemensam för bedömarna: polisutbildningen, gemensamma erfarenheter, poliskulturen och lokala kulturer (t.ex. bland polisanställda som arbetar med riskbedömningar). Tittar vi på hur två bedömare motiverar att de bedömde ett visst fall på ett visst sätt (utifrån svaren på huruvida de enskilda faktorerna föreligger helt eller delvis eller inte föreligger) är dessa helt olika. Eftersom man är osäker på sin bedömning håller man sig i mitten av bedömningsskalorna. Man använder sig i huvudsak av två (av fem) skalsteg för den sammanfattande bedömningen. Ytterst syftar riskbedömning och riskhantering i detta sammanhang till att förhindra återfall och upprepad viktimisering av brottsoffren. Vår undersökning kan inte ge några definitiva svar på om detta syfte uppfylls. Detta med anledning av att det är omöjligt att med strikt vetenskaplig metod studera huruvida riskbedömning förhindrar brott. Detta är ett problem som vidhäftar alla studier inom området. Vi kan inte identifiera en risk och sedan inte göra något åt den. Det går inte att slumpa riskbedömningen, dvs. singla slant om en viss gärningsperson har hög eller låg risk och sedan agera utifrån detta när åtgärder vidtas. Kortfattat visar utvärderingen att bortfallet är stort och att vissa faktorer, särskilt de personlighetsmässiga faktorerna, är svåra att bedöma, och att riskbedömning i sig är ett svårt uppdrag som utan rätt implementering och utbildning blir mycket svårt att lyckas med. Dessutom är evidensbasen för den preventiva förmågan hos de åtgärder som finns tillgängliga svag.
|
|
| 6. |
- Svalin, Klara
(författare)
-
Victimization and Violent Crime among Children and Adolescents
- 2011
-
Ingår i: Abstracts of the XXXIInd International Congress on Law and Mental Health. ; , s. 45-45
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The purpose of the study was to examine the relation between victimisation and violent crime among a group of children and adolescents who attended Psychiatric Child and Youth Clinics in Stockholm, Sweden. It also sought to compare victimised girls and boys in terms of their use of violence. Data is drawn from The Stockholm Child-psychiatric database which consists of approximately 7600 children and adolescents who consulted the Psychiatric Child and Youth Clinics (BUP) in the county of Stockholm. The children were born in 1981-1989, and finished their contacts with the Psychiatric Child and Youth Clinics between 2003 and 2005. The “victimization” variable was defined as neglected physical and/or mental health care. Data on violent crime was received from the Swedish crime statistics, and concerned those with police records of violent crime. The study showed that children and adolescents who had been victimised (N=354) were found guilty of violent crime significantly more often compared to those who have not been victimised, with the trend being more pronounced amongst the girls than the boys. Knowledge of possible violence risk factors may contribute to the development of violence risk assessment and management. The results from the study along with possible explanations for the findings will be discussed.
|
|
