| 1. |
- Graversgaard, Morten, et al.
(författare)
-
Policies for wetlands implementation in Denmark and Sweden - historical lessons and emerging issues
- 2021
-
Ingår i: Land use policy. - : Elsevier. - 0264-8377 .- 1873-5754. ; 101
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Natural wetlands used to cover a significant part of the landscape, but these ecosystems have declined by >50% worldwide, and even more in Denmark and Sweden. However, since the 1980s, various policies have been implemented to restore and create wetlands. This study provides a comprehensive historical overview of policies used to stimulate the creation and restoration of wetlands in Denmark and Sweden, and also analyses what factors have facilitated participation or have been barriers for landowners. The analysis of wetlands implementation programmes in Denmark showed a change towards narrower focus on nitrogen reduction from 1998 and onwards, whereas policies in Sweden often have had a wider multifunctional purpose. In both countries, there has been a change in the compensation structure from a lump sum to annual payments, parallel to an observed increase in costs for wetlands implementation. There is still a large potential for recreating many more wetlands, and the national targets have not been reached in neither Denmark nor Sweden. Key success factors, for future wetlands implementation are sufficient compensation levels, flexible scheme designs and information-based strategies documenting relevant benefits and sustainability issues. In general, more advice and support from the state, regional and local participants, and farmers organisations, are required to increase the participation and achieve successful and cost-efficient wetlands implementation. A collaborative and catchment-based approach holds promise, where wetland governance can serve as a platform for collaboration between policy bodies and between farmers. Additionally, politicians and decision makers need to accept the area targets presented to them when setting policy goals for wetlands implementation, and to accept that restoring and constructing wetlands requires long implementation times before results can be demonstrated.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Sieverling, Lina, et al.
(författare)
-
Genomic footprints of activated telomere maintenance mechanisms in cancer
- 2020
-
Ingår i: Nature Communications. - : Springer Science and Business Media LLC. - 2041-1723. ; 11
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Cancers require telomere maintenance mechanisms for unlimited replicative potential. They achieve this through TERT activation or alternative telomere lengthening associated with ATRX or DAXX loss. Here, as part of the ICGC/TCGA Pan-Cancer Analysis of Whole Genomes (PCAWG) Consortium, we dissect whole-genome sequencing data of over 2500 matched tumor-control samples from 36 different tumor types aggregated within the ICGC/TCGA Pan-Cancer Analysis of Whole Genomes (PCAWG) Consortium to characterize the genomic footprints of these mechanisms. While the telomere content of tumors with ATRX or DAXX mutations (ATRX/DAXXtrunc) is increased, tumors with TERT modifications show a moderate decrease of telomere content. One quarter of all tumor samples contain somatic integrations of telomeric sequences into non-telomeric DNA. This fraction is increased to 80% prevalence in ATRX/DAXXtrunc tumors, which carry an aberrant telomere variant repeat (TVR) distribution as another genomic marker. The latter feature includes enrichment or depletion of the previously undescribed singleton TVRs TTCGGG and TTTGGG, respectively. Our systematic analysis provides new insight into the recurrent genomic alterations associated with telomere maintenance mechanisms in cancer.
|
|
| 4. |
- Strand, John A., et al.
(författare)
-
Anlagda våtmarker som flödesbuffrare : Hur skapar vi synergieffekter medbiologisk mångfald och pollinering?
- 2024
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Anlagda våtmarker har använts som naturbaserade lösningar på miljöproblem sedan 1990-talet i Sverige, framför allt i jordbrukslandskapet. Inledningsvis var huvudsyftet kostnadseffektiva åtgärder för att minska övergödningseffekter i havet men även våtmarkers positiva effekt på den biologiska mångfalden betonades tidigt. Under det senaste decenniet har anlagda våtmarker också diskuterats som lösning på andra miljönyttor, som flödesbuffring, vattenmagasinering och för att hålla kvar kol i organogena marker. För de senare ekosystemtjänsterna är forskningsläget emellertid osäkert och för vissa, såsom flödesbuffring, har det saknats faktiska mätdata. Denna brist är speciellt tydligt på de större landskapsskalor som behöver studeras för att exempelvis förstå våtmarkers och våtmarkslandskapens förmåga att förhindra översvämning lokalt och av nedströms belägna områden. I frånvaro av mätdata har förväntade positiva effekter i stället modellerats fram genom att utgå från parametrar som nederbörd och avrinningsområdens egenskaper. För att studera betydelsen av anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet på flödesbuffring, dvs vattenmagasineringsförmågan, samt hur denna förmåga påverkar biologisk mångfald, har projektet samlat ett konsortium av experter och forskare inom framför allt ekologi och hydrologi. Inom ramen för projektet har en omfattande och strategisk provtagning genomförts under 3 år, av hydrologiska och ekologiska parametrar samt biologisk mångfald. Förutom dessa fältmätningar har även markägarnas åsikter kring värdet av sina anlagda våtmarker undersökts. Resultaten visar att anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet har en stor potential att fungera som flödesutjämnare och buffra vatten både i den enskilda våtmarken och på landskapsnivå. Samtidigt gynnas en stor mängd organismgrupper, inklusive specialiserade våtmarksarter på nationella hotlistor. Resultaten visar också att för både flödesbuffring och biologisk mångfald finns flera avgörande parametrar vad gäller placering och design som styr hur väl en våtmark faktiskt levererar dessa ekosystemtjänster. De anlagda våtmarkerna i studien är huvudsakligen grävda dammar optimerade för näringsavskiljning och var därigenom relativt små och tog huvudsakligen emot dräneringsvatten från åkermark. Trots storleken bidrog de undersökta våtmarkerna till att dämpa högflöden med 3–17 %, vilket är i paritet med mätningar från naturliga våtmarker i tidigare studier (cirka 10 %). Det visade sig också att våtmarkerna bibehöll sina buffrande funktioner både under kortare högflödesperioder samt under ett år med hög årsnederbörd, vilket indikerar att de kan fungera med liknande effektivitet i ett framtida klimat med högre avrinning. Vid extremnederbörd framstår dock de buffrade volymerna i dessa små våtmarker som otillräckliga för att kunna fungera som (enskild) åtgärd, både idag och i framtiden. Till skillnad från naturliga våtmarker fanns inga starka samband mellan flödesbuffringen i studiens anlagda våtmarker och deras position i avrinningsområdet. Varken våtmarkens höjd över havet eller nerströms/uppströms placering i avrinningsområdet påverkade buffringsförmågan. Det fanns dock andra faktorer som påverkade våtmarkernas buffring, som att buffringen ökade med storleken på våtmarkens tillrinningsområden. Den effekten var delvis oväntad eftersom våtmarker med stora tillrinningsområde borde fyllas snabbare, vara fulla under längre tid och därmed buffra mindre effektivt. Resultaten tyder dock på att den tekniska utformningen på våtmarkerna ger dem god buffringskapacitet trots hög hydrologisk belastning. Resultaten visar också att det finns marginal för att förbättra buffringen genom tekniska anläggningsmekanismer, särskilt i fråga om tömningsmöjligheterna och reglerbarheten i utloppskonstruktionerna. Våra data visar att endast 47 % av den teoretiska volymförändringspotentialen utnyttjades i våtmarkerna, vilket kan medge ökad buffringspotential genom aktiv tömning/sänkning inför stora nederbördssituationer. De kraftiga vattennivåvariationerna i många av våtmarkerna, i kombination med förekomst av både flacka partier och brantare släntlutning, var positivt för artrikedomen hos flera organismgrupper. Generellt gynnades mångfalden hos flera grupper av större strandvåtmarker och flacka stränder, men det fanns undantag. Till exempel gynnades nätbyggande spindlar av brantare stränder. Ett oväntat resultat var också den begränsade eller till och med negativa effekten av betande djur, vilket går stick i stäv med rekommendationer i manualer för våtmarksanläggning och skötsel. Sannolikt gynnas leddjuren av att vegetationen hålls kort men samtidigt kan de rent fysiska effekterna av trampet missgynna artgrupper som har sin larvutveckling i blöt jord. För att förstå dessa samband behövs mer forskning som går in på mekanismer samt hur effekten påverkas av djurslag, djurtäthet och jordart. För insekter som utvecklas i vatten, som trollsländor, sågs inga samband med hydrologiska parametrar, men det var uppenbart att små, anlagda våtmarker är veritabla artöar för trollsländor. Totalt noterades 68 % av alla Sveriges arter på en yta (800 km2) som motsvarar 0,0015 % av Sveriges yta. Artsammansättning skilde sig mellan våtmarker och för att nå höga artantal på landskapsnivå kan det därför vara en fördel med många olika våtmarker i en region. För pollinatörer, särskilt bin, fanns korrelation mellan förekomst och storleken på våtmarkernas minsta vattenareal (dvs, när de är som mest uttorkade). Markägarenkäten visade att markägarna överlag ser mest nyttor, snarare än problem, med anlagda våtmarker. Mest notabelt var den höga nöjdheten med våtmarker (91 %) samt att en mycket stor andel markägare (83 %) använder sin våtmark för personlig rekreation, där skridskoåkning var populärast. Slutsatsen från studierna är att anlagda våtmarker som konstruerats för näringsavskiljning och i viss mån biologisk mångfald kan fungera bra som flödesbuffrare. Dessutom finns stor potential för ökad buffringskapacitet genom att både utformning (inte minst in- och utloppslösningar och aktiv nivåstyrning i våtmarkerna), läge och skötsel har en stor påverkan på den totala effekten. Dessutom verkar det finnas möjliga synergieffekter mellan vattennivåvariationer och artrikedomen av leddjur, men för att nå en hög biologisk mångfald i anlagda våtmarker bör stränderna vara heterogena eller att olika våtmarker har olika struktur.
|
|
| 5. |
|
|
