| 11. |
- Albihn, Ann, et al.
(författare)
-
Klimatanpassning av svensk animalieproduktion - säkrare tillgång på livsmedel under en kris
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sveriges självförsörjningsgrad av animaliska livsmedel är låg och tillgången till kritiska insatsmedel såsom foder, mediciner, konstgödsel, reservdelar och drivmedel är starkt importberoende. Vi blir gång på gång påminda om sårbarheten i försörjning av människans mest basala behov, det vill säga mat. Vid en kris, såsom långvarig torka, översvämning, skogsbrand och storm, kan bristen på insatsmedel och problem med eldistribution och transporter försvåra eller omöjliggöra fortsatt animalieproduktion. För att identifiera risker och hantera kriser kring livsmedelsförsörjning krävs nytt tänkande och ny beredskap utifrån en bred kompetensbas. Syftet med vår rapport är att föreslå anpassningsåtgärder och vägar framåt för att nå en högre säkerhet i produktionen av animaliska livsmedel under en kris. Sårbarheter för produktionen har påvisats för primärproducenter (djurhållare) och i mellanledet (slakteri och mejeri). Detta har vi gjort genom studier av såväl vetenskaplig som annan litteratur och av tillgängliga data, genom diskussioner inom arbetsgruppen, med andra parter och med djurhållare. Flertalet aktörer är medvetna om sårbarheterna i produktionen men producenterna saknar många gånger förutsättningar för att vidmakthålla produktionen vid en kris. Gårdens sårbarhet handlar till stor del om foder och vatten, både kvantitet och kvalitet. Möjligheten att lagra foder är avgörande för förmågan att hantera kriser som påverkar odling, inköp och transport av foder. Lagringsmöjligheten kan vara mycket begränsad och driften kan vara helt beroende av täta leveranser med stora, tunga lastbilar. Tillgång till bränsle är avgörande för foderodling, uppvärmning, torkning av foderråvaror och transporterna till och från gården, och tillgång till el är avgörande för driften av till exempel mjölkningsanläggning, ventilation, utfodrings- och utgödslingssystem samt för att förse djuren med vatten. En otillräcklig eller krånglande ventilation kan orsaka värmestress hos djuren vilket kan bli förödande i vissa produktionsformer. En storskalig, specialiserad produktion dominerar livsmedelsförsörjningen idag och att få denna produktion mindre sårbar borde därför vara centralt i anpassningsarbetet. Storskalig gris- och fjäderfäproduktion kräver vanligen frekventa in- och uttransporter och en hög och jämn energitillgång. Gräsätande djur på bete kan klara sig bättre, men idag begränsas ofta betesgång till exempel för mjölkkor genom ”deltidsbete”, då maximal produktion lättare nås om djuren också stödutfodras. Det finns inte alltid tillgänglig mark för att vid en kris kunna utöka andelen bete i foderstaten. Vattenbruk för odling av fisk och vattenlevande djur är liksom övrig animalieproduktion beroende av insatsvaror och fungerande infrastruktur. Slakterier och mejerier är få och geografiskt ojämnt fördelade och de kan sällan täcka upp för varandra om problem uppstår på en anläggning. Om leverans från gården inte kan ske som planerat kan snabbt stora problem uppstå. Mjölken får kasseras och kycklingar avlivas av djurskyddsskäl då de växer snabbt och det blir alltför trångt i stallarna. Småskaliga slakterier och mejerier kan ha bättre förutsättningar för fortsatt produktion under en kris, men bidrar i mycket liten omfattning till livsmedelsförsörjningen. Smittspridning av allvarlig sjukdom kan förutom att vara en primär orsak till en kris även följa av en kris av annan anledning. Det kan under en kris vara svårt att upprätthålla hygien- och skötselrutiner, och möjlighet till diagnostik, hantering och bekämpning av en sjukdom kan försvåras. Situationen för såväl primärproducenter som efterföljande led är ofta ekonomiskt pressad. Lagerhållning av insatsmedel är låg liksom möjligheten till alternativ försörjning med till exempel vatten och el. Olika delar av landet är olika sårbara, exempelvis kan Gotland och Norrbotten vara extra utsatta vid störningar i infrastrukturen. Sårbarheten vid transportstörningar är sannolikt också mycket stor för Sveriges storstadsregioner på grund av låg livsmedelsproduktion i närområdet. Foderbristen som följde efter torkan år 2018 gjorde att många rekryteringsdjur slaktades ut. De kalvar som dessa djur skulle ha fött och som skulle ha varit slaktmogna i början av 2021 saknas därför, vilket lett till brist på nötkött (Figur 1, s7). Parallella händelser, som pandemin i detta exempel, kan också ge en s.k. tandemeffekt och förstärka en kris. Det är dock okänt hur mycket pandemin egentligen har påverkat tillgången på kött 2021. Anpassningsåtgärder måste ske i synergi med annan eftersträvad samhällsutveckling och i enlighet med FN:s globala hållbarhetsmål. En utveckling mot en mer hållbar och mindre sårbar produktion, såsom ett minskat beroende av fossila bränslen och vissa insatsvaror, bör ge en sådan utveckling i rätt riktning för samhället. Generellt behövs bättre lönsamhet och ekonomiska drivkrafter både hos primärproducenter och i mellanledet såsom slakteri och mejeri, för att ge utrymme för och motivera investeringar som främjar minskad sårbarhet. En önskvärd anpassning, såsom mer flexibla produktionssystem och ökad lagerhållning av vissa insatsvaror, kan dock minska lönsamheten. Många åtgärder kan göras av producenter och branschorganisationer själva. Andra åtgärder ligger utom räckhåll för vad de kan påverka, exempelvis säkring av fungerande infrastruktur såsom elnät, vägar och IT, import av insatsvaror och drivmedel, och avsättning av produkter som slaktdjur och mjölk. Dessa beroenden är avhängiga beslut och policys som tas av politiker och beslutsfattare i näringslivet på högre nivåer regionalt, nationellt eller inom EU. Förändringar i de bidragssystem och regelverk som styr producentens verksamhet kan underlätta klimatanpassning, exempelvis genom att möjliggöra anläggande av bevattningsdammar. Att kunna planera långsiktigt är viktigt för producenter som påverkas av såväl myndigheters styrning av till exempel nybyggnation som branschorganisationers styrning av till exempel avelsmål. Sårbarheten i mellanledet behöver minska på samma vis som hos primärproducenten men även genom en större geografisk spridning av anläggningarna, minskat transportbehov samt genom att ge anläggningarna en viss överkapacitet för att tillfälligt kunna hantera fler slaktdjur eller mer mjölk. Det behövs en större flexibilitet i samhället, så att akuta åtgärder kan sättas in vid tillfälliga behov i samband med extrema händelser som bränder, översvämningar och stormar. Det kan handla om planer för att tillfälligt kunna nyttja mark som idag inte används för animalieproduktion och andra resurser, såsom reservvatten, tomma byggnader och tillgång till extra arbetskraft. Ökad kunskap om och vaksamhet för nya klimatkänsliga sjukdomar, kanske främst sådana som sprids med bitande insekter och vatten, är också nödvändigt för att kunna möta effekterna av ett förändrat klimat. Det behövs också en säker tillgång till veterinär diagnostik och behandling under en kris. Arbetsgruppen föreslår att krishanteringsplaner upprättas av varje producent, med hjälp av berörda myndigheter. Detta skulle kunna göras i samband med en utbildningskampanj och i samverkan mellan producenter. Även på en regional nivå behöver krishanteringsplaner upprättas för att bistå producenter vid till exempel evakuering av djur, eller vid foder- eller vattenbrist. Vi föreslår vidare forsknings- och utvecklingsarbete för att öka kunskapen om bl.a. effekten av olika anpassningsåtgärder, om risker och möjligheter med att använda alternativa resurser, om varningssystem och om hur utvecklandet av producenters krishanteringsplaner kan stöttas.
|
|
| 12. |
- Allan, Julie, et al.
(författare)
-
Etiska perspektiv på specialpedagogers yrkesroll och värdepedagogiska praktik
- 2022
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Yrkesetik handlar om att hantera motstridiga värden på ett professionellt sätt. Olika dilemman är ständigt närvarande i skolans vardag och kan handla om att minimera risken för att elever ska exkluderas eller om att säkerställa att elever får möjlighet att visa sina kunskaper på rätt sätt. I sin yrkesroll ställs specialpedagogen inför mångfacetterade arbetsuppgifter som omfattar att stödja barn och elever i svårigheter, vara en kvalificerad samtalspartner i pedagogiska frågor och samverka med andra yrkesgrupper för att utveckla skolans verksamhet. Arbetet innebär val mellan olika handlingsalternativ som kräver både kunskap och förmåga att urskilja och värdera etiska aspekter i komplexa sammanhang. I boken diskuteras både dilemman och möjligheter där etiska perspektiv spelar en viktig roll. Kapitlen tar upp frågor med praktiknära innehåll som lämpar sig för såväl individuell reflektion som kollegiala samtal med syftet att skapa ett gemensamt yrkesetiskt språk. Boken vänder sig till blivande och praktiserande specialpedagoger samt andra yrkeskategorier med arbetsuppgifter inom det specialpedagogiska området.
|
|
| 13. |
|
|
| 14. |
|
|
| 15. |
|
|
| 16. |
- Andersson, Maria, et al.
(författare)
-
Local and Systemic Immunity During Five Vaccinations Against SARS-CoV-2 in Zanubrutinib-Treated Patients With Chronic Lymphocytic Leukemia
- 2023
-
Ingår i: Journal of Hematology. - : Elmer Press, Inc.. - 1927-1212 .- 1927-1220. ; 12:4, s. 170-175
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: Patients with chronic lymphocytic leukemia (CLL) are vulnerable to coronavirus disease 2019 (COVID-19) and are at risk of inferior response to severe acute respiratory syndrome coronavirus 2 (SARS-CoV-2) vaccination, especially if treated with the first-generation Bruton’s tyrosine kinase inhibitor (BTKi) ibrutinib. We aimed to evaluate the impact of the third-generation BTKi, zanubrutinib, on systemic and mucosal response to SARS-CoV-2 vaccination.Methods: Nine patients with CLL with ongoing zanubrutinib therapy were included and donated blood and saliva during SARS-CoV-2 vaccination, before vaccine doses 3 and 5 and 2 - 3 weeks after doses 3, 4, and 5. Ibrutinib-treated control patients (n = 7) and healthy aged-matched controls (n = 7) gave blood 2 - 3 weeks after vaccine dose 5. We quantified reactivity and neutralization capacity of SARS-CoV-2-specific IgG and IgA antibodies (Abs) in both serum and saliva, and reactivity of T cells activated with viral peptides.Results: Both zanubrutinib- and ibrutinib-treated patients had significantly, up to 1,000-fold, lower total spike-specific Ab levels after dose 5 compared to healthy controls (P < 0.01). Spike-IgG levels in serum from zanubrutinib-treated patients correlated well to neutralization capacity (r = 0.68; P < 0.0001) and were thus functional. Mucosal immunity (specific IgA in serum and saliva) was practically absent in zanubrutinib-treated patients even after five vaccine doses, whereas healthy controls had significantly higher levels (tested in serum after vaccine dose 5) (P < 0.05). In contrast, T-cell reactivity against SARS-CoV-2 peptides was equally high in zanubrutinib- and ibrutinib-treated patients as in healthy control donors.Conclusions: In our small cohort of zanubrutinib-treated CLL patients, we conclude that up to five doses of SARS-CoV-2 vaccination induced no detectable IgA mucosal immunity, which likely will impair the primary barrier defence against the infection. Systemic IgG responses were also impaired, whereas T-cell responses were normal. Further and larger studies are needed to evaluate the impact of these findings on disease protection.
|
|
| 17. |
- Baldetorp, Bo, et al.
(författare)
-
Reproducibility in DNA flow cytometric analysis of breast cancer: comparison of 12 laboratories' results for 67 sample homogenates
- 1995
-
Ingår i: Cytometry. - : Wiley. - 0196-4763 .- 1097-0320. ; 22:2, s. 115-127
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Flow cytometric (FCM) DNA analysis yields information on ploidy status and the S-phase fraction (SPF), variables of prognostic importance in breast cancer. The clinical value of the SPF is currently being evaluated in prospective randomized trials. The widespread use of FCM DNA analysis emphasizes the importance of reproducibility (both intra- and interlaboratory). In this study, 67 nuclear suspensions of breast cancer samples were analyzed by 12 laboratories routinely performing FCM DNA analysis in breast cancer. No general guidelines were imposed; each laboratory used its own standard protocols. For DNA ploidy status (diploid vs. non-diploid), agreement was complete for 79% (53/67) of the samples, compared with 64% (43/67) of samples when tetraploidy was considered [i.e., euploid (diploid+tetraploid) vs. aneuploid (the remaining non-diploid)]. For the SPF, pairwise comparison of the results of all 12 laboratories yielded a mean Spearman's rank correlation of 0.78 (range: 0.54-0.93). For those 39 samples being categorized in low or high SPF by all laboratories, all agreed in 14 samples (36%). Similar patterns were obtained with kappa measures, agreement being good for ploidy status (diploid vs. non-diploid; overall kappa = 0.87 and 0.74 for euploid vs. aneuploid), but moderate for the SPF [overall kappa = 0.47 (for low SPF vs. high SPF vs. "no SPF reported")]. Discrepancies were chiefly attributable to differences in the categorization of the S-phase values, rather than in FCM procedures, other critical differences being in the detection and interpretation of near-diploid and small non-diploid cell populations, the definition of tetraploidy, and the choice and execution of the method used for S-phase estimation. Based on the observations of this study, detailed guidelines for FCM analysis and interpretation of data are proposed in the Appendix. Some issues remain, however, e.g., to standardize a method for S-phase calculation and tetraploid definition.
|
|
| 18. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurskydd inom grisuppfödning
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige tillåts idag generellt avvänjning av smågrisar i praktiken vid en individuell ålder om tidigast 28 dagar. Detta skiljer från EUs grisdirektiv där avvänjning tillåts från 21 dagars ålder. En digivningsperiod på 21 dagar ger en högre produktion eftersom medeltalet kullar per sugga och år teoretiskt då kan öka med 4,5 % (från 2,2 till 2,3 kullar per år). Det har även föreslagits att en kortare digivningsperiod skulle innebära mindre påfrestningar på suggorna, och därigenom medföra förbättrad välfärd för dessa. Rådet finner att det finns mycket få studier som jämför avvänjning vid just 21 och 28 dagar. De vetenskapliga studier som studerar detta mer i detalj är i de flesta fall genomförda i alternativa system, så som grupphållnings-system eller så kallade ”getaway pens” där suggan kan gå ifrån sina smågrisar. Resultat från dessa studier går därmed inte att generalisera till konventionella system där suggor med smågrisar hålls individuellt med små möjligheter för suggan att reglera t.ex. digivning eller födosöksbeteende. Trots bristen på vetenskapligt granskade rapporter konstaterades att en avvänjning vid 28 dagars ålder var att föredra sett ur smågrisens perspektiv, eftersom matsmältningsapparat och immunsystem är mer utvecklade den fjärde levnadsveckan. Det förefaller dock finnas en ganska tydlig skillnad i fysiologisk mognad mellan grisar som är yngre (<19-21 dagar) respektive äldre (28 dagar), men där grisar som är 25 dagar och äldre skiljer sig mindre från grisar som är 28 dagar gamla än grisar som är 23 dagar och yngre. Diperiodens belastning på den domesticerade suggan i modern grisproduktion överstiger den hos frilevande suggor eftersom antalet överlevande kultingar är högre, samt att suggan inte heller genom att styra digivningen kan skydda sig från kullens ökande krav på att dia. De ökande kullstorlekarna kan teoretiskt innebära påfrestningar på suggan, och tidig avvänjning skulle därmed kunna bidra till att minska påfrestningarna på suggan. Det finns dock inga vetenskapliga studier som stödjer en sådan slutsats. Det kan dock konstateras att en svensk sugga under slutet av diperioden i medeltal ger di till 13 kultingar som vardera väger cirka 10 kg, vilka tillsammans dagligen kräver 108 MJ omsättbar energi (25 800 kcal) varav huvuddelen kommer från suggans mjölk. I dagens svenska grisproduktion med omgångsuppfödning kan det skilja 4-7 dagar mellan de först födda och de sist födda i gruppen. För att samla sugg-gruppen inför nästa grisning avvänjs alla suggor samma dag och vid en lägsta individuell avvänjningsålder av 28 dagar blir medelåldern vid avvänjning därför i praktiken cirka 32 dagar. Om lantbruken fortsätter att fokusera på avvänjning så nära 28 dagars ålder som möjligt kommer ”manöverutrymmet” för att synkronisera suggorna vid avvänjning att försvinna. Suggor med fysiologiskt längre dräktighet än genomsnittet riskerar då att förskjutas i grisningstid jämfört med medelsuggorna. Vid en förlängning med tre dagar mellan två grisningstillfällen kan en sugga redan som tredjegrisare vara så pass avvikande vad gäller grisningsdag att hon kommer att slås ut (slaktas) i förtid om det inte ges möjlighet att synkronisera gruppen vid avvänjning. Vid en bedömning av lämpligaste dagen för avvänjning bör såväl smågrisens som suggans situation beaktas. Det vetenskapliga underlaget för detta är mycket begränsat, men det ska beaktas att inhysning och skötsel har större betydelse för såväl smågrisars som suggors hälsa och välfärd än den exakta avvänjningsåldern. Vid en samlad bedömning ansågs därför att en avvänjning vid 28 dagar i genomsnitt förefaller acceptabel, under förutsättning att avvänjningsåldern i inget enskilt fall understiger 25 dagar.
|
|
| 19. |
|
|
| 20. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Minkhållning i Sverige
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den här rapporten är framtagen av SLUs vetenskapliga råd för djurskydd i syfte att utvärdera djurvälfärden hos minkar inom svensk pälsdjursproduktion och bedöma om den vetenskapliga litteraturen ger stöd för att produktionen, så som den bedrivs i dag, ger djuren möjlighet att bete sig naturligt. Minkar som föds upp för pälsproduktion i Sverige måste hållas och skötas enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:14) om uppfödning och hållande av pälsdjur. Rapporten har tagits fram på uppdrag av Jordbruksverket som en del i ett regeringsuppdrag om minkhållning. Den beskriver minkens ursprung och domesticering, naturligt beteende hos vild mink, inhysning och skötsel vid pälsuppfödning, onormalt beteende, miljöberikningar, smittskydd, förekommande sjukdomar och avlivningsmetoder. I rapporten ges rekommendationer baserat på tillgänglig vetenskaplig litteratur, och behov av framtida forskning identifieras.Minken är en opportunistisk köttätare som behöver äta relativt ofta. I pälsdjursproduktionen tillämpas i princip fri tillgång på foder till digivande honor och växande valpar men inför parningssäsongen innebär den fria tillgången ökad risk för komplikationer vid valpningen på grund av övervikt hos honan. Fodringen behöver därför anpassas under vintern för att minska risken för feta honor och därmed ökad dödlighet vid valpningen. Neddragen fodertillgång kan orsaka frustration som då visar sig i beteendestörningar. Olika aspekter på utfodring bör därför beaktas i framtida forskning. Den vilda minken lever solitärt under stora delar av året, dock kan en till flera honor leva inom en hanes revir. I pälsdjursproduktionen bör därför vuxna minkar hållas individuellt, undantaget är växande ungminkar som med fördel kan hållas tillsammans. Att hålla två minkar tillsammans är det vanligaste, dock fungerar det att hålla tre ungminkar i etagebur om de ges extra foder och god tillsyn. Grupper med fler än tre djur bör undvikas då riskerna för aggression ökar. En lya fastsatt utanpå buren är viktigt för alla minkar året runt då de naturligt vilar mycket i sina bohål, samt även för att minkhonan ska kunna ta hand om de outvecklade ungarna första tiden efter födelsen. I fångenskap används halm för att skapa ett varmt bo under den kalla årstiden samt för att bygga ett bo för ungarna under uppfödningsperioden.Systematisk genetisk selektion för önskat beteende (temperament) förbättrar välfärden hos minken. Systemet tillämpas på svenska gårdar genom att minkar som uppvisar rädsla eller stress selekteras bort vid avelsurvalet. Urvalet av avelsdjur görs kontinuerligt från det att valparna föds, då reproduktion, valpöverlevnad och temperament registreras tidigt och är viktiga parametrar att ta hänsyn till i urvalet. Det slutliga urvalen sker på hösten då längd, vikt och pälsegenskaper graderas. Ju tidigare dessa urval görs desto tidigare kan utfodringen anpassas för att undvika att avelsdjuren blir överviktiga under hösten. Det är viktigt att aveln inte resulterar i för stora djur, då detta kan leda till välfärdsproblem i framtiden.Mink i vilt tillstånd använder vatten i sin jakt på bytesdjur, men är inget vattenlevande djur, per se. Badvatten till mink bedöms däremot vara en positiv berikning, dock inte vetenskapligt belagt, som ett grundläggande beteendebehov. Forskning visar att beteendestörningar kan förebyggas genom att minkarna ges fri tillgång på foder, hålls i etageburar med bolåda, hyllor, strömedel och berikningar som byts ut regelbundet. I svenska djurskyddsföreskrifter ingår dessa som krav för hållande av mink för pälsdjursproduktion. Mer kunskap behövs för hur ofta berikningar bör skiftas.Djurvälfärd i samband med livdjurstransport och avlivning av mink lyfts fram som angelägna forskningsområden. En snabb avlivning vid hemmaburen bedöms vara det bästa ur djurvälfärdssynpunkt. För att minska risken för spridning av sjukdomar bör importerade minkar hållas i karantän och hög biosäkerhet tillämpas på gården.
|
|
