1.
Brommesson, Douglas, et al.
(författare)
Att möta den högre utbildningens utmaningar
2016
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt) abstract
Den övergripande fråga som ställs i rapporten är: hur kan universitet och högskolor upprätthålla kvalitet i utbildningen? Undersökningen bärs upp av tre delar där vi studerar 1) om högskolepedagogiska kurser stärker lärare som pedagoger; 2) huruvida det finns incitament för universitetslärare att satsa på pedagogisk verksamhet; samt 3) vilka förutsättningar lektorer ges att inom ramen för sin tjänst fullgöra det pedagogiska uppdraget. I den första delstudien finner vi att pedagogiska kurser haft positiva effekter på deltagarnas upplevda trygghet i lärarrollen. Samtidigt förändras inte kursdeltagarnas grundläggande förhållningssätt till undervisning. I delstudie två finner vi att incitamenten att satsa på det pedagogiska uppdraget är relativt svaga, eftersom sakkunniga i allmänhet lägger liten vikt vid pedagogiska meriter jämfört med vetenskapliga. I den tredje delstudien undersöks balansen mellan forskning och undervisning för lektorer i statsvetenskap. Resultaten visar att skillnaden i undervisningsplikt, liksom kompensationen för likvärdiga undervisningsuppdrag, varierar mycket mellan lärosäten. Förutsättningarna för det pedagogiska uppdraget ser således väldigt olika ut för lektorer beroende på var de är anställda.
2.
Erlingsson, Gissur Ó, 1974-, et al.
(författare)
Den kommunala självstyrelsen
2017
Ingår i: Att äga framtiden. - Linköping : Linköping University Electronic Press. - 9789176854204 ; , s. 65-76
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt) abstract
I regeringsformens portalparagraf kan vi läsa att den svenska demokratin förverkligas bland annat genom den kommunala självstyrelsen. Forskare som fördjupat sig i frågan menar dock att den kommunala självstyrelsen i praktiken saknar starkt grundlagsskydd (Petersson 2005: 170; jfr Nergelius 2006: 89f ). Regeringsformen anger nämligen att självstyrelsens utformning ska fastställas av riksdagen genom vanlig lag. Därför får självstyrelsen karaktären av en ”gummibandsprincip” (Petersson 2005); regelverket ger riksdagsmajoriteterna makt att utvidga eller inskränka kommunernas befogenhetssfär efter rådande behov (t.ex. Nergelius 2006; Petersson 2001/2002). Dahlkvist & Strandberg (1999: 290) går härvid så långt som att säga att de svenska kommunerna nog aldrig varit mycket mer än ”lokala verkställare av statlig reformpolitik” (jfr. Nergelius 2006: 288), det som Montin (2004: 36) gett etiketten ”välfärdsstatens förlängda arm”. Med facit i hand hävdar många att denna ordning historiskt sett tjänat Sverige väl. Men från ett principiellt perspektiv kan man fråga sig om detta sätt att reglera den kommunala självstyrelsen är det mest önskvärda. Det är i sammanhanget värt att påminna om att relationen mellan stat och kommun tidvis varit tämligen infekterad. Missnöjet med statens starka grepp över kommunsektorn fick på 1990-talet sitt uttryck genom kommunernas kritik mot förslaget om skattestopp, den mellankommunala skatteutjämningen, att staten inte följde finansieringsprincipen, samt att för mycket detaljreglering förekom. Dessutom visade en studie från 2003 att ledande kommunpolitiker upplevde att det över tid skett en förskjutning av makt från lokal till statlig nivå (Karlsson 2004: 13). Mot denna bakgrund vill vi problematisera den rådande ordningen, samt lyfta fram vad som i sentida debatt beskrivits som hot mot idén om självstyrande kommuner.
3.
Ödalen, Jörgen, Filosofie doktor, 1975-
(författare)
Kan en stat gå under, men ändå finnas kvar? : Stigande havsnivåer och avterritorialiserade östater
2015
Ingår i: Tidskrift för politisk filosofi. - Stockholm : Thales. - 1402-2710 .- 2002-3383. ; :2, s. 26-43
Tidskriftsartikel (refereegranskat) abstract
Det finns en risk att klimatförändringar i framtiden leder till att hela stater går under. Det är framförallt små östater som är utsatta för detta hot eftersom de är känsliga för höjningar av havsvattennivån. Att befolkningarna på dessa östater kan bli tvungna att i framtiden helt överge sina territorier väcker frågor om vad som händer med dessa staters suveränitet och politiska självbestämmande. Vi tänker oss vanligen att det krävs ett territorium för att ett folk ska kunna vara politiskt självbestämmande. Men är detta verkligen nödvändigt? Vissa folkrättsjurister har hävdad att det är möjligt för ett folk att fortsätta utöva självbestämmande även efter att de tvingats överge sitt territorium. De har dessutom föreslagit att detta att tillåta existensen av avterritorialiserade stater kan vara en lösning på problemet att klimatförändringar i framtiden kan komma att undergräva självbestämmandet för vissa östater. I denna artikel granskas detta förslag kritiskt. Skulle ett sådant förslag verkligen bevara självbestämmande i någon meningsfull betydelse? Är förslaget moraliskt acceptabelt i betydelsen att det fullgör några av de skyldigheter som det
