| 1. |
- Agnidakis, Paul, 1974-, et al.
(författare)
-
Stadsrummet reflekterar tiden
- 2016
-
Ingår i: Bebyggelsehistorisk tidskrift. - : Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift. - 0349-2834 .- 2002-3812. ; :71, s. 5-6
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Berglund, Mats, 1970-
(författare)
-
"Ett odygdigt leverne" : Om Södermalmsupploppet 1719 och glasbrugsgatorna i Katarina församling
- 2010
-
Ingår i: Bebyggelsehistorisk tidskrift. - 0349-2834. ; 59, s. 28-46
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Sammanfattning "Ett odygdigt leverne". Om Södermalmsupploppet 1719 och glasbrugsgatorna i Katarina församling Under tre på varandra följande kvällar i juli 1719 rasade ett upplopp i ett av Stockholms allra fattigaste områden. Flera hundra personer – huvudsakligen soldater, båtsmän och arbetsfolk från de lägre klasserna – hade samlats för att attackera och förstöra sammantaget elva hus i kvarteren runt Stora och Lilla glasbruksgatan på östra Södermalm. Myndigheternas reaktion under tiden upploppet pågick var avvaktande; endast ett fåtal personer kunde arresteras på plats, men i princip gjordes inga försök att hejda massans framfart. Däremot företogs en grundlig utredning i efterhand där närmare 40 personer dömdes till påfallande hårda straff. Med stor sannolikhet fungerade samtliga av de attackerade husen även som förtäckta krogar och bordeller. Händelserna har gått under benämningen Södermalmsupploppet [övers. the Södermalm Riots]. Jag har i tidigare studier ställt frågor kring varför upploppet uppstod och varför myndigheterna reagerade som de gjorde. Den här uppsatsen fokuserar istället på de lokala aspekterna och förutsättningarna. Med undantag för upploppets sista dag, då folkmassan drog sig ner till centrala staden, höll sig händelserna inom ett förvånansvärt litet lokalt område; bara ett par kvarter uppe på östra Södermalms otillgängliga bergsknallar drabbades. Området hade exploaterats relativt sent; först från stormaktstidens slut finns gator inritade på kartorna. Och det var under lång tid hårt drabbat av fattigdom, trångboddhet och svåra livsvillkor. Många av kvinnorna tvingades till prostitution, vilket förklarar det stora antalet bordeller i området. Frågan som uppsatsen söker svara på är vilken roll den mycket speciella sociala geografin spelade – både för det vardagliga livet på Glasbruksgatorna och för den extraordinära händelsen som upploppet utgjorde? De kala branta klipporna gjorde livet svårt för de boende. Vatten och förnödenheter fick dagligen släpas upp och det var ont om tjänligt byggmaterial. Husen stod tätt med halm- och torvtak och var i allmänhet byggda av trä. Tillgänglighetsproblemen och den förhöjda brandfaran var sannolikt bidragande orsaker till myndigheternas passiva förhållningssätt. Men också det faktum att området befolkades av samhällets allra lägsta sociala skikt kan ha spelat in eftersom upploppet då aldrig hotade den sociala ordningen, åtminstone så länge massan höll sig i kvarteren uppe på bergen. En genomgång av mantalslängderna på Stockholms stadsarkiv visar att det år 1721 – två år efter Södermalmsupploppet – bodde sammantaget 717 personer i de två kvarteren Glasbruket större respektive Glasbruket övre. Könsmässigt dominerade kvinnorna, men området var också mycket barnrikt. Bland de manliga yrkestitlarna var de sjöfartsrelaterade och de militära mest förekommande. Många arbetade vid hamnen. Andra vanliga yrkeskategorier var: biträden, arbetare och gesäller inom handel och hantverk. Men där fanns också ett antal borgare, ofta inflyttade från den finska rikshalvan. Även tjänstefolk var en frekvent kategori. Antalet fastigheter i området var 77 stycken (varav några tomter ännu var obebyggda eller låg öde) och antalet hushåll 271. Varje gård fick således inhysa flera familjer. Statistiken störs dock av en fattiggård där hela 46 fattiga, lytta eller åldriga män och kvinnor, indelade på 27 hushåll, bodde gemensamt inom samma gårdsenhet. Med fattighuset borträknat tvingade ändå trångboddheten fram ett genomsnitt på två och en halv familj per fastighet. Fördelningen mellan de två undersökta kvarteren är dock ojämn. I Glasbruket större var familjeenheterna fler och trångboddheten betydligt större än i det övre kvarteret. Den utbredda prostitutionen i området, i förening med just trångboddheten, bör i praktiken ha inneburit mycket stora problem – inte minst med tanke på barnrikedomen – då den offentliga sexhandeln tvingades göra intrång på den privata familjesfären område. När myndigheterna inte ingrep fick de boende själva gå ut på gatorna och, i ett våldsamt upplopp riktat mot kvartersbordellerna, göra upp med problematiken. Synsättet möjliggör en tolkning där den lokala förankringen var avgörande för händelseutvecklingen. Men också där trångboddheten både var en bidragande bakomliggande orsak till upploppet och till det hastigt expansiva förloppet på grund av möjligheten till snabb ryktesspridning och till folkmassans rekrytering.
|
|
| 4. |
- Hällgren, Anna-Maria, 1983-
(författare)
-
Det kännbara landskapet : om marken som gemenskap
- 2020
-
Ingår i: Bebyggelsehistorisk tidskrift. - Uppsala : Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift. - 0349-2834 .- 2002-3812. ; :78, s. 8-23
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The overall aim with this article is to historicize the view from above, which is a recurrent view when the ecological crisis is being addressed within contemporary art and visual culture today. The view from above may be considered a reasonable way to picture environmentally harmful land use and its consequences. However, the view from above also contain a few, but essential, problematic traits. It correlates with an ideal viewing position established around the mid-19th century and responded, according to art historian Jonathan Crary, to a need for an objective perception. A starting point in the article is that this viewing position cannot be decoupled from an anthropocentric take on the world, through which man has been assigned hegemony over other beings and has become the measure of all things. But this ideal viewing position was not the only one developed during the 19th century. In both art and literature, a multi-sensory experience of nature and its landscape was articulated, one which anchored people to – rather than separated them from – their surroundings. Thus, a non-anthropocentric, holistic worldview was fashioned, one which we have reason to reactualize today.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
