SwePub
Sök i SwePub databas

  Utökad sökning

Träfflista för sökning "WFRF:(Arvidsson Matilda 1976) ;spr:swe"

Sökning: WFRF:(Arvidsson Matilda 1976) > Svenska

  • Resultat 1-6 av 6
Sortera/gruppera träfflistan
   
NumreringReferensOmslagsbildHitta
1.
  • Arvidsson, Matilda, 1976 (författare)
  • AI, samhällskontraktet och demokrati
  • 2022
  • Ingår i: KEFU-dagen, Lunds universitet.
  • Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • Denna keynote ger en inblick i hur AI och liknande "nya teknologier" förändrar samhället, hur detta påverkar vem eller vad som deltar i samhället och ingår i "samhällskontraktet", samt hur vi från olika forsknings- och samhälleliga demokratiska perspektiv kan belysa de utmaningar som förändringarna innebär.
  •  
2.
  •  
3.
  • Arvidsson, Matilda, 1976 (författare)
  • Att queera universitetet
  • 2018
  • Ingår i: HBTQ på universitetet.
  • Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • Vad innebär det att "queera" och hur queerar vi universitetet inifrån och tillsammans i allians: studenter och universitetspersonal? Detta föredrag ger grunderna för hur vi tillsammans kan genomlysa universitetets många delar från queera perspektiv.
  •  
4.
  • Gunneflo, Markus, et al. (författare)
  • Öppet brev till Tobias Billström om 7 oktober och rätten till självförsvar inom folkrätten
  • 2024
  • Ingår i: Dagens Juridik.
  • Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
    • Sedan Hamas attack den 7 oktober har vi vant oss vid att höra Sveriges regering uttrycka att Israel har “rätt till självförsvar inom folkrätten”. Det är inte en dålig utgångspunkt, men den förpliktigar och dess betydelse förändras också över tid. Vi menar att regeringen nu har kommit till en punkt där Sverige måste säga andra saker om vi fortfarande vill vara ett land som låter sin utrikespolitik styras av folkrätten. Låt oss förklara. Hamas attack den 7 oktober och de urskillningslösa raketangreppen efteråt är krigsförbrytelser. Folkrätten förbjuder attacker mot civila, gisslantagande och en lång rad andra handlingar som utfördes den dagen. Ett annat sätt att beskriva handlingarna är brott mot mänskligheten. När den svenska regeringen säger att Israel har en rätt till självförsvar inom folkrätten har man redan fattat beslutet att oavsett hur avskyvärda handlingarna den 7 oktober var, och hur de beskrivs folkrättsligt, så måste Israels svar förhålla sig till det internationella regelverket. Självförsvar är Israels officiella förklaring för sina handlingar efter den 7 oktober, och särskilt från den 14 oktober då krigshandlingarna i Gaza intensifierades. För en stor del av världens länder har det varit viktigt att hålla med. Ställd inför attacken den 7 oktober går ett sådant ställningstagande att förstå. Samtidigt har världens folkrättsexpertis debatterat vad en rätt till självförsvar i förhållande till Gaza egentligen innebär. Detta har att göra inte så mycket med attacken som sådan utan med Gazas folkrättsliga status. Det går att hävda att Israel inte har en rätt till självförsvar för att Gaza alltjämt är ockuperat. Men låt oss istället följa den svenska regeringens utgångspunkt att Israel har en rätt till självförsvar. En sådan rätt har nämligen både tillåtande och begränsande konsekvenser. De sedvanerättsliga kraven på rätten till självförsvar utgörs av nödvändighet och proportionalitet. De innebär i korthet att självförsvaret ska vara nödvändigt för att avvärja den attack som staten har blivit utsatt för och proportionerlig i förhållande till dess konsekvenser. Dessa krav gäller under hela den tid som självförsvaret utövas. Huruvida de är uppfyllda eller ej är således en bedömning som är föränderlig över tid. Det sätt på vilket israeliska regeringsföreträdare uttalade sig i samband med att den större operationen inleddes i Gaza gav anledning till oro. Hur ska Israel helt kunna göra sig av med Hamas? I takt med att vi har kunnat se denna ambition omformas till krigshandlingar, kan vi konstatera att Israels självförsvar går utöver nödvändighet och proportionalitet och således inte längre företas ”inom folkrätten”. Det finns folkrättsliga regler också kring hur krigshandlingar får företas på mer detaljerad, taktisk nivå. Detta är krigets lagar. En grundbult i denna är att anledningen till kriget är ovidkommande. Till stora delar är det också ovidkommande om motståndaren, som i detta fall, själv har begått krigsförbrytelser. Vi har många gånger hört att Gaza är extremt tätbefolkat. Vi har också hört om en stor mängd Hamas-soldater som är utspridda bland civilbefolkningen samt i ett omfattande tunnelnätverk under mark. Israel har använt en så stor mängd flygattacker efter den 7 oktober att tidigare krig som Israel har bedrivit i Gaza bleknar i jämförelse. Konsekvenserna för civilbefolkningen är ofattbara. Fler mål än tidigare angrips och mindre precisa vapensystem används. Men hur står sig dessa handlingar i förhållande till krigets lagar? Här duger inte några svepande bedömningar. Dessa normer befinner sig på en militärt taktisk nivå. Varje attack ska bedömas utifrån det specifika militära syftet och vad befälhavaren kunde veta vid tillfället för beslutet. Det höga antalet civila som har dödats är enbart indicier på att förbudet mot urskillningslöst våld kan ha överskridits och/eller att befälhavarens proportionalitetsbedömningar är så tillåtande att de är folkrättsstridiga. Men vi vet omständigheterna vid en del attacker, bland annat attacken mot sjukhuset al-Shifa, och även attacker där Israel på ett utförligt sätt har beskrivit vem eller vad man har angripit och där den militära nödvändigheten av attacken kan ställas mot civila offer. I dessa fall kan vi gå från indicier på olaglig krigföring till tydlig bevisning om att så är fallet. Sjukhus får inte angripas. Att undantaget om att medicinska enheter har använts på ett sätt som är skadligt för motparten skulle vara uppfyllt har inte kunnat påvisas. Ett fall där en av de påstådda angriparna för attacken den 7 oktober angreps i ett flyktingläger aktualiserar hur Israels proportionalitetsbedömningar verkar se helt annorlunda ut i detta krig jämfört med tidigare. Den israeliska militärens ”tolerans” mot civila dödsoffer har förvånat, för att inte säga chockat, även hårdföra experter i krigets lagar. De går långt utöver de gränser som jämförbara krigsmakter såsom USA har satt upp i exempelvis kriget mot ISIS. Vi vill här igen understryka att vad Israel blev utsatt för den 7 oktober och alltjämt blir utsatt för i termer av fortsatt raketbeskjutning och ej återbördad gisslan är betydelselöst i dessa rättsliga bedömningar. Så länge vi talar om ett självförsvar ”inom folkrätten” har anledningen till kriget ingen bäring på hur kriget får utföras. Attacker mot sjukhus, mot civila, eller mot militära mål där civila offer inte står i proportion till den militära nytta som eftersträvas, är, i allvarliga fall, som här, krigsförbrytelser. Ett ökande glapp mellan Israels krigföring och krigets lagar har förstärkt uppfattningen att ett eldupphör är nödvändigt. Sveriges stöd till den icke-bindande resolution i FN:s generalförsamling som kräver detsamma, var därför viktigt. En generös tolkning av de förtydliganden som regeringen gjort i samband med omröstningen ger intryck av att man står fast vid att inte bara båda parters, utan också alla handlingar, alltjämt måste ske ”inom folkrätten”. Sveriges position till den långsiktiga lösningen av Israel-Palestinakonflikten har under lång tid varit att en Palestinsk stat etableras vid sidan av den israeliska: En tvåstatslösning. Vi tvingas då påpeka att de specifika olagliga handlingar som skett under de senaste månaderna sker i ett sammanhang av en strukturell olaglighet som står i vägen för en sådan lösning. Vad vi talar om är den ockupation som har varat i mer än femtio år. Vi talar också om en bosättarpolitik som har delat upp ett framtida palestinskt territorium i smådelar och som har letts av ett etablerande av ”fakta på marken” i direkt strid med Israels internationella förpliktelser. En permanent ockupation slutar vara en laglig ockupation och att tillåta den egna befolkningen att tränga ut den ockuperade befolkningen, tillämpa militärlagar för palestinier och inhemsk lagstifning för israeliska bosättare ser alltmer ut som en olaglig diskriminerande enstatslösning. Vi ser hur den svenska linjen – ”inom folkrätten” – undergrävs eller direkt trampas på i såväl det specifika som det strukturella, i det kortare och i det längre tidsperspektivet. Att fortsätta upprepa imperativet “självförsvar inom folkrätten” som om man inte ser vad som sker, är inte längre gångbart. Israels självförsvar bedrivs inte längre inom folkrätten. Det finns tydliga indikationer på att krigsförbrytelser nu begås i Gaza. Till dessa specifika kränkningar av folkrätten ska också läggas strukturella olagligheter som undergräver den svenska långsiktiga tvåstatslösningen. Om folkrätten inte längre är utgångspunkt för svensk utrikespolitik bör regeringen sluta använda uttrycket ”inom folkrätten”. Frågan är vilka principer som den svenska utrikespolitiken ska formas efter då?
  •  
5.
  • Stendahl, Sara, 1963, et al. (författare)
  • Besvärligt kunskapande i högskolepedagogik : Difficult knowledge production in higher education pedagogy
  • 2023
  • Ingår i: Högskolepedagogisk konferens, Göteborgs universitet 2023.
  • Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • I detta samtal bjuder vi in till ett utbyte av erfarenheter och tankar om hur vi som pedagoger kan arbeta med kunskap som på ett mer grundläggande plan är utmanande för studenterna. Med utmanande menar vi i detta sammanhang inte att kunskapen är tekniskt svår eller komplex utan att den ger studenten skäl att ifrågasätta tidigare positioner. Ett ifrågasättande som direkt eller i förlängningen berör inte bara det ämne som är fokus för undervisningen utan studentens självbild, samhällssyn, ideologi mm. Vi talar om en typ av transformativ kunskap som på något plan är irreversibel (den enskilde studenten kan inte gå tillbaka till en position som förelåg kunskapandet) och vilken inte sällan kan ge upphov till ilska, irritation, och frustration hos studenter. Snarare än att få en ’lösning’ når studenten ett tillstånd av kunskapande som genererar nya frågor. Temat knyter an till det som Perkins benämnt ”troublesome learning” (Perkins 1999). Vi (Stendahl och Arvidsson) har båda från olika håll och med olika pedagogiska verktyg medvetet arbetet med besvärligt kunskapande i högskolepedagogiska situationer. Stendahl i sitt arbete med tröskelbegrepp (Meyer, Land 2003, 2005; Stendahl, Swedrup, Åberg 2021) och Arvidsson i sitt pedagogiska arbete i akademisk handledning med ’den analytiska situationen’ utifrån psykoanalytisk teori och praktik (Owler 1999, Arvidsson 2023). Vi initierar samtal om det pedagogiska värdet av att medvetet arbeta med pedagogik som kan ge upphov till fundamentala perspektivskiften. Referenser Arvidsson, M. 2023. Pedagogy for the Psycho/Analytical Situation in PhD Supervision: A Framework for Practice. Working Paper, Högskolepedagogisk konferens, Göteborgs universitet, 2023 (see även GUP). Meyer, Jan H. F. and Land, Ray. 2003. Threshold concepts and troublesome knowledge: Linkages to ways of thinking and practicing within the disciplines. In Chris Rust (ed.). Improving Student Learning: Theory and Practice—Ten Years On. Oxford: Oxford Centre for Staff and Learning Development, 412–24. Meyer, Jan H. F. and Land, Ray. 2005. Threshold concepts and troublesome knowledge (2): Epistemological considerations and a conceptual framework for teaching and learning. Higher Education 49 (3): 373–88. Owler, Kathryn. 1999. ‘Transference and PhD pedagogy,’ Southern Review, 32 (1): 132–48, https://search.informit.org/doi/10.3316/ielapa.200007349 Perkins, David. 1999. The many faces of constructivism. Educational Leadership 57 (3): 6–11 Stendahl, Sara, Otto Swedrup, Karin Åberg, (2021) The Gothenburg Law Clinic and the Use of Threshold Concepts in Clinical Legal Education, in NJOLAS,Vol. 04, no 03 (2021), pp1-21, https://doi.org/10.36368/njolas.v4i03.196
  •  
6.
  • Wejedal, Sebastian, 1984, et al. (författare)
  • Lagstiftarens elefant i rummet – Migrationsverkets rätt att förordna offentliga biträden
  • 2018
  • Ingår i: Dagens Juridik.
  • Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
    • I två uppmärksammade reportage har Sveriges Radios Kaliber granskat offentliga biträden i asylprocessen. I den senaste granskningen framkom att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet uppvisar besvärande brister, vilket har medfört att personer som saknar erforderlig juridisk kompetens - och som i vissa fall har ägnat sig åt grov kriminalitet - har kunnat uppbära statliga ersättning för att bevaka asylsökandes rättigheter under asylprocessen. En närmare kontroll av dessa biträdens inlagor avslöjade en häpnadsväckande låg kvalitet. Trots att Migrationsverket har konstaterat detta, exempelvis genom att kraftigt sätta ned ersättningen till de aktuella biträdena, har dessa sedermera fått nya förordnanden av samma myndighet (som de sedan har misskött på samma sätt som tidigare uppdrag). Att olämpliga personer förordnas som offentliga biträden är naturligtvis problematiskt. Rätten till biträde är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som är särskilt viktig i asylprocessen, där ett felaktigt beslut kan få katastrofala följder för den asylsökande. Typiskt sett har också den sökande - av förklarliga skäl - svårt att bevaka sina egna intressen under processen, exempelvis till följd av traumatiska upplevelser i hemlandet, bristande kunskaper i det svenska språket och i svensk lagstiftning. Av dessa skäl bekostar staten som huvudregel ett offentligt biträde i asylprocessen. Till skillnad från vad som gäller vid förordnande av offentliga försvarare finns det dock inget formellt krav på att den som förordnas som offentligt biträde skall vara advokat eller ens ha avlagt juristexamen. Istället gäller som en allmän regel att personen ifråga skall vara "lämplig för uppdraget". En grundläggande förutsättning för att rätten till biträde inte skall bli rent illusorisk är förstås att de biträden som förordnas är kompetenta. Eftersom den sökande har svårt att kontrollera kvaliteten hos det offentliga biträde som Migrationsverket förordnar vilar också ett stort ansvar på verket att säkerställa lämpligheten hos de biträden som förordnas. Det är dock uppenbart att denna kontroll inte fungerar - och egentligen aldrig har fungerat - tillfredsställande. Kalibers granskning är välkommen, inte minst eftersom problematiken inte är ny. Tvärtom har en lång rad utredningar kunnat konstatera olika typer brister i Migrationsverkets rutiner för förordnande av offentliga biträden, bland annat avseende kvalitetskontrollen. Dessa granskningar har lett till åtgärder, som dock alltid har visat sig vara otillräckliga eller (på gränsen till) olagliga. Och på detta vis har mönstret upprepat sig, igen och igen. Enligt vår mening finns det därför skäl att nu bredda diskussionen så att det underliggande problemet kan adresseras. Det finns nämligen en elefant i rummet som lagstiftaren inte vill kännas vid - att Migrationsverket överhuvudtaget inte bör förordna offentliga biträden. Detta är en uppgift som skall ankomma på domstol och som inom alla andra rättsområden också ankommer på domstol. Att denna funktion har lagts på Migrationsverket utgör såtillvida en besvärande anomali, vilket kan illustreras genom en liknelse. Den som misstänks för brott har under vissa förutsättningar rätt till en offentlig försvarare. Denna rättighet inträder vid skälig misstanke, det vill säga redan under förundersökningen (innan åtal har väckts i domstol). Under detta skede av straffprocessen är Åklagarmyndigheten i formell mening inte den misstänktes motpart utan beslutsfattande myndighet. Om misstankarna underbyggs så till den grad att åklagaren beslutar att väcka åtal blir dock myndigheten den misstänktes motpart inför domstolen. Med andra ord har Åklagarmyndigheten först en utredande/beslutsfattande funktion - varvid något formellt motpartsförhållande inte föreligger i relation till den misstänkte - för att sedan eventuellt ikläda sig en partsfunktion som den misstänktes motpart inför domstol. På ungefär samma sätt förhåller det sig i asylprocessen, där Migrationsverket först utreder/beslutar, för att sedan - vid en eventuell överklagan - bli den enskildes motpart inför migrationsdomstolen. Om åklagaren under förundersökningen bedömer att den misstänkte behöver en offentlig försvarare skall detta anmälas hos domstol, som sedan förordnar offentlig försvarare åt den misstänkte. Uppgiften att förordna försvarare ankommer således alltid på domstol, oavsett om en försvarare förordnas under förundersökningen eller vid rättegången. Att Åklagarmyndigheten skulle förordna offentliga försvarare åt brottsmisstänkta vore en otänkbar ordning. I straffprocessen är det till och med så att målsägandebiträdet, som skall tillvarata målsägandens rättigheter, också förordnas av domstol efter begäran eller anmälan från åklagaren. Trots att åklagaren aldrig kan bli målsägandens motpart - utan istället uppträder som dennes medpart - har det således ansetts olämpligt att låta åklagaren förordna biträdet. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden åt den asylsökande är direkt jämförbart med att åklagarmyndigheten skulle förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott. Anledningen till att lagstiftaren har valt denna lösning i asylprocessen - trots att motsvarande ordning inte anses lämplig i straffprocessen - är rent ekonomisk. Tid är pengar och oundvikligen tar det längre tid för en förvaltningsmyndighet att anmäla behov av biträde hos domstol och därefter invänta domstolens beslut, jämfört med att myndigheten själv fattar beslut i frågan. Och det är denna fördröjning av handläggningen - som har uppskattats till 2-3 dagar - som är anledningen till att förordnandet av offentliga biträden en gång i tiden flyttades till dåvarande Invandrarverket. Syftet med denna reform var att reducera den så kallade "flyktingdygnkostnaden" - det vill säga den summa pengar som en asylsökande kostar per dygn, genom att förkorta handläggningen med några få dagar. Med andra ord har ekonomiska argument tillåtits att få ett genomslag i asylprocessen på ett sätt som vore otänkbart i straffprocessen. Att Invandrarverket gavs behörighet att förordna offentliga biträden måste dock förstås i sin historiska kontext. Verket kunde nämligen aldrig bli den enskildes motpart i formell mening eftersom förvaltningsprocessen inte var en generell tvåpartsprocess och det inte heller fanns någon rätt att överklaga Invandrarverkets beslut till domstol. De aktuella besluten överklagades istället till regeringen och inför regeringen intog inte verket partsställning. Att Invandrarverket förordnade biträden är därför inte helt jämförbart med dagens situation. Genom antagandet av 2005 års utlänningslag förändrades nämligen instansordningen i asylprocessen på så vis att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från utlänningsnämnden/regeringen till de nyinrättade migrationsdomstolarna, inför vilka Migrationsverket numera alltid blir den sökandes motpart vid överklagan. Inom ramen för denna reform hade det varit naturligt att också flytta behörigheten att förordna offentliga biträden - från Migrationsverket till migrationsdomstolarna - men någon sådan ändring har inte genomförts, trots att starka skäl talar för det. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden är direkt olämplig av tre skäl, som delvis hänger ihop: För det första försätts det offentliga biträden härigenom i en problematisk beroendeställning i relation till Migrationsverket, eftersom verket inte bara förordnar biträdet utan också beslutar om dess ersättning. För det andra riskerar rådande ordning att äventyra den asylsökandes förtroende för sitt eget biträde eftersom det - från den sökandes perspektiv - kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av Migrationsverket och därmed inte är oberoende. För det tredje saknar Migrationsverket förmåga att kontrollera biträdenas lämplighet på ett tillfredsställande sätt, vilket Kalibers granskning illustrerar. Det sistnämnda skall dock inte primärt förstås som en kritik mot myndigheten - även om viss sådan kritik är befogad i linje med Kalibers granskning - utan framförallt mot lagstiftaren. Att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet är bristfällig beror nämligen på att verket inte har de rättsliga förutsättningar som behövs för att kunna utföra granskningen på ett ändamålsenligt sätt. Detta till skillnad från domstolarna, som lyder under andra regler än förvaltnings­myndigheter. En lösning på det sistnämnda problemet vore förstås att ge Migrationsverket starkare kontrollinstrument, men detta skulle i praktiken innebära att biträdenas oberoende försvagades ytterligare. Med andra ord står vi inför ett moment 22 där en lösning på ett problem förvärrar ett annat problem. Det är naturligtvis angeläget att effektivisera asylprocessen, både med hänsyn till samhällets intresse av kostnadsdämpningar och den enskildes intresse av att få ett beslut inom skälig tid. Den tidsvinst på ett par dagar som uppnås genom att Migrationsverket förordnar offentliga biträden istället för domstol är dock direkt försumbar i sammanhanget. Mot denna bakgrund är det vår förhoppning att den debatt som nu förs inte skall följa samma mönster som tidigare, det vill säga leda till mindre åtgärder som inte kommer att lösa grundproblemet. En helhetslösning kan nämligen bara åstadkommas om beslutsmakten flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstol, där den borde ha placerats från första början. Matilda Arvidsson - postdoktor i internationell rätt Sara Stendahl - professor i offentlig rätt Otto Swedrup- doktorand i offentlig rätt Sebastian Wejedal - doktor i
  •  
Skapa referenser, mejla, bekava och länka
  • Resultat 1-6 av 6

Kungliga biblioteket hanterar dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (2018), GDPR. Läs mer om hur det funkar här.
Så här hanterar KB dina uppgifter vid användning av denna tjänst.

 
pil uppåt Stäng

Kopiera och spara länken för att återkomma till aktuell vy