| 1. |
|
|
| 2. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Digital tillsynsteknik i djurhållning utomhus
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I enlighet med Jordbruksverkets förfrågan behandlar denna rapport tre områden för digital teknik vid övervakning och kontroll av djur som vistas utomhus på stora ytor: (1) kamerateknologi, t.ex. användning av drönare, (2) positioneringsteknologi som GPS och (3) teknologi för att styra djurens rörelser, som drivning med drönare och användning av s.k. virtuella stängsel. De tre teknikområdena överlappar delvis varandra. Digital tillsyn av utegående djur är beroende av att sensorer mäter det man tror att de mäter med tillräcklig noggrannhet och att data kan överföras och bearbetas till information som lagras och analyseras på ett säkert och korrekt sätt. Sådana teknologier benämns med samlingsnamnet ’Precision Livestock Farming’ (PLF). Användningen av informationen är avgörande för teknikens användbarhet i tillsyns- och djurskyddsarbete. Tillämpningarna är till viss del reglerade av gällande lagstiftning, exempelvis genom krav på tillsyn, begränsad användning av elektricitet för att styra djurs beteende, användning av obemannade luftfarkoster, d.v.s. drönare, samt åtgärder för att förhindra att utrustning skadar djuren eller påverkar deras hälsa och beteende. Inom PLF används en rad olika sensorer som direkt eller indirekt kan mäta djurens miljö och djurens beteende och fysiologiska tillstånd. Den teknologiska utvecklingen har främst varit inriktad på mjölkkor, fjäderfän och grisar och endast i liten utsträckning berört häst, får och get. För djur på bete är överföringen av data från en enhet på eller vid djuret till en mottagare särskilt problematisk p.g.a. stora avstånd, men det sker en snabb teknisk utveckling mot effektivare överföring. PLF-teknologin innebär i de flesta fall att djuren övervakas kontinuerligt och att avvikelser i t.ex. deras hälsotillstånd och välfärd i princip kan upptäckas i realtid, vilket ska ställas mot nuvarande lagkrav på tillsyn minst en eller två gånger dagligen. Sensorer kan ge information om ett stort antal fysiologiska tillstånd och beteenden. En av de vanligaste teknikerna är sensorer för aktivitet. Indirekt kan de också ge information om idissling, liggtid, stegantal och ättid och utlösa larm om exempelvis brunst, hälsoproblem, hälta och kalvning. Sensorer kan även placeras i förmagen hos idisslare (s.k. våmbolus) där de mäter våm-pH och kan larma om störningar i magfunktionen, eller utformas som termometrar som kan larma om hälsostörningar, kalvning och vattenintag eller mikrofoner som kan mäta idissling och larma om brunst, kalvning och onormalt idisslingsmönster. Med kamerateknik kan man mäta aktivitet, kroppsform och hudtemperatur, vilket kan ge information om ketosstatus, hull, hälta och juverhälsa. Kameror monterade på drönare kan användas för att lokalisera och räkna djur, bestämma deras position, habitatval och till viss del deras beteende, särskilt när djuren rör sig över stora arealer. Det finns flera elektroniska positioneringsteknologier varav passiv ’Radio Frequency Identification RFID’ är den vanligaste. Räckvidden är kort med denna teknik men den kan vara användbar om man t.ex. vill mäta hur ofta djuren besöker en vattenpost. Andra teknologier kan med hjälp av antenner följa djurens positioner i realtid. GPS-enheter monterade i halsband kan regelbundet registrera djurens geografiska position. Användningen av GPS har blivit relativt vanlig i renskötseln vilket tycks ha lett till en förbättrad arbetssituation för renskötarna. Positionering med GPS ger inte alltid exakta uppgifter men tekniken har visat sig användbar för studier av habitatval, sociala interaktioner och gruppdynamik. Med positionerna från GPS har man också kunnat styra djur till områden med bättre betestillgång. Med en tillräckligt frekvent bestämning av position med hjälp av GPS (ca en gång per minut) är det möjligt att bestämma betestiden för nötkreatur på ett tillförlitligt sätt. En användning av drönare i djurskötsel och djurtillsyn kan vara att med hjälp av kamera lokalisera djuren över stora ytor. Denna användning begränsas dock av nuvarande bestämmelser om att föraren måste ha ögontakt med drönaren. I renskötseln har drönare börjat användas för att förflytta djur men denna tillämpning är ännu inte juridiskt reglerad. Virtuella stängsel är strukturer som bestäms med kartkoordinater eller elektronisk sändare på marken. Stängslen fungerar som inhägnader, hinder eller gränser. Djuren mottar signaler (vanligen ljud) och stimuli (vanligen elstötar från ett halsband) som gör det möjligt för dem att lära sig var stängslet finns. I vetenskapliga studier har man med varierande framgång lyckats lära djuren att associera ljudsignaler och elstötar med en gräns som inte får passeras. Förmågan att lära sig skiljer mellan olika djurslag, liksom mellan individer. Det finns fortfarande många obesvarade frågeställningar om hur djur kan anpassa sig till virtuella stängselsystemet, liksom hur de påverkas, både under inlärningsfas och bruksfas.
|
|
| 3. |
- Ahmed, Haseeb, et al.
(författare)
-
Kostnader och vinster med gott djurskydd : för djur, lantbrukare och samhälle
- 2022
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Samhällets krav på god djurvälfärd har lett till diskussioner om kostnaderna för att uppnå och upprätthålla en sådan. Detta är relevant för svensk djurbaserad livsmedelsproduktion, eftersom producenter i Sverige i många avseenden har hårdare krav än i andra länder. De möter därför konkurrens från importerade livsmedel som producerats med mindre strikta djurskyddsbestämmelser. Samtidigt kan gott djurskydd ha ett värde i sig och ge fördelar för djur, lantbrukare och samhälle.
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
- Albihn, Ann, et al.
(författare)
-
Klimatanpassning av svensk animalieproduktion - säkrare tillgång på livsmedel under en kris
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sveriges självförsörjningsgrad av animaliska livsmedel är låg och tillgången till kritiska insatsmedel såsom foder, mediciner, konstgödsel, reservdelar och drivmedel är starkt importberoende. Vi blir gång på gång påminda om sårbarheten i försörjning av människans mest basala behov, det vill säga mat. Vid en kris, såsom långvarig torka, översvämning, skogsbrand och storm, kan bristen på insatsmedel och problem med eldistribution och transporter försvåra eller omöjliggöra fortsatt animalieproduktion. För att identifiera risker och hantera kriser kring livsmedelsförsörjning krävs nytt tänkande och ny beredskap utifrån en bred kompetensbas. Syftet med vår rapport är att föreslå anpassningsåtgärder och vägar framåt för att nå en högre säkerhet i produktionen av animaliska livsmedel under en kris. Sårbarheter för produktionen har påvisats för primärproducenter (djurhållare) och i mellanledet (slakteri och mejeri). Detta har vi gjort genom studier av såväl vetenskaplig som annan litteratur och av tillgängliga data, genom diskussioner inom arbetsgruppen, med andra parter och med djurhållare. Flertalet aktörer är medvetna om sårbarheterna i produktionen men producenterna saknar många gånger förutsättningar för att vidmakthålla produktionen vid en kris. Gårdens sårbarhet handlar till stor del om foder och vatten, både kvantitet och kvalitet. Möjligheten att lagra foder är avgörande för förmågan att hantera kriser som påverkar odling, inköp och transport av foder. Lagringsmöjligheten kan vara mycket begränsad och driften kan vara helt beroende av täta leveranser med stora, tunga lastbilar. Tillgång till bränsle är avgörande för foderodling, uppvärmning, torkning av foderråvaror och transporterna till och från gården, och tillgång till el är avgörande för driften av till exempel mjölkningsanläggning, ventilation, utfodrings- och utgödslingssystem samt för att förse djuren med vatten. En otillräcklig eller krånglande ventilation kan orsaka värmestress hos djuren vilket kan bli förödande i vissa produktionsformer. En storskalig, specialiserad produktion dominerar livsmedelsförsörjningen idag och att få denna produktion mindre sårbar borde därför vara centralt i anpassningsarbetet. Storskalig gris- och fjäderfäproduktion kräver vanligen frekventa in- och uttransporter och en hög och jämn energitillgång. Gräsätande djur på bete kan klara sig bättre, men idag begränsas ofta betesgång till exempel för mjölkkor genom ”deltidsbete”, då maximal produktion lättare nås om djuren också stödutfodras. Det finns inte alltid tillgänglig mark för att vid en kris kunna utöka andelen bete i foderstaten. Vattenbruk för odling av fisk och vattenlevande djur är liksom övrig animalieproduktion beroende av insatsvaror och fungerande infrastruktur. Slakterier och mejerier är få och geografiskt ojämnt fördelade och de kan sällan täcka upp för varandra om problem uppstår på en anläggning. Om leverans från gården inte kan ske som planerat kan snabbt stora problem uppstå. Mjölken får kasseras och kycklingar avlivas av djurskyddsskäl då de växer snabbt och det blir alltför trångt i stallarna. Småskaliga slakterier och mejerier kan ha bättre förutsättningar för fortsatt produktion under en kris, men bidrar i mycket liten omfattning till livsmedelsförsörjningen. Smittspridning av allvarlig sjukdom kan förutom att vara en primär orsak till en kris även följa av en kris av annan anledning. Det kan under en kris vara svårt att upprätthålla hygien- och skötselrutiner, och möjlighet till diagnostik, hantering och bekämpning av en sjukdom kan försvåras. Situationen för såväl primärproducenter som efterföljande led är ofta ekonomiskt pressad. Lagerhållning av insatsmedel är låg liksom möjligheten till alternativ försörjning med till exempel vatten och el. Olika delar av landet är olika sårbara, exempelvis kan Gotland och Norrbotten vara extra utsatta vid störningar i infrastrukturen. Sårbarheten vid transportstörningar är sannolikt också mycket stor för Sveriges storstadsregioner på grund av låg livsmedelsproduktion i närområdet. Foderbristen som följde efter torkan år 2018 gjorde att många rekryteringsdjur slaktades ut. De kalvar som dessa djur skulle ha fött och som skulle ha varit slaktmogna i början av 2021 saknas därför, vilket lett till brist på nötkött (Figur 1, s7). Parallella händelser, som pandemin i detta exempel, kan också ge en s.k. tandemeffekt och förstärka en kris. Det är dock okänt hur mycket pandemin egentligen har påverkat tillgången på kött 2021. Anpassningsåtgärder måste ske i synergi med annan eftersträvad samhällsutveckling och i enlighet med FN:s globala hållbarhetsmål. En utveckling mot en mer hållbar och mindre sårbar produktion, såsom ett minskat beroende av fossila bränslen och vissa insatsvaror, bör ge en sådan utveckling i rätt riktning för samhället. Generellt behövs bättre lönsamhet och ekonomiska drivkrafter både hos primärproducenter och i mellanledet såsom slakteri och mejeri, för att ge utrymme för och motivera investeringar som främjar minskad sårbarhet. En önskvärd anpassning, såsom mer flexibla produktionssystem och ökad lagerhållning av vissa insatsvaror, kan dock minska lönsamheten. Många åtgärder kan göras av producenter och branschorganisationer själva. Andra åtgärder ligger utom räckhåll för vad de kan påverka, exempelvis säkring av fungerande infrastruktur såsom elnät, vägar och IT, import av insatsvaror och drivmedel, och avsättning av produkter som slaktdjur och mjölk. Dessa beroenden är avhängiga beslut och policys som tas av politiker och beslutsfattare i näringslivet på högre nivåer regionalt, nationellt eller inom EU. Förändringar i de bidragssystem och regelverk som styr producentens verksamhet kan underlätta klimatanpassning, exempelvis genom att möjliggöra anläggande av bevattningsdammar. Att kunna planera långsiktigt är viktigt för producenter som påverkas av såväl myndigheters styrning av till exempel nybyggnation som branschorganisationers styrning av till exempel avelsmål. Sårbarheten i mellanledet behöver minska på samma vis som hos primärproducenten men även genom en större geografisk spridning av anläggningarna, minskat transportbehov samt genom att ge anläggningarna en viss överkapacitet för att tillfälligt kunna hantera fler slaktdjur eller mer mjölk. Det behövs en större flexibilitet i samhället, så att akuta åtgärder kan sättas in vid tillfälliga behov i samband med extrema händelser som bränder, översvämningar och stormar. Det kan handla om planer för att tillfälligt kunna nyttja mark som idag inte används för animalieproduktion och andra resurser, såsom reservvatten, tomma byggnader och tillgång till extra arbetskraft. Ökad kunskap om och vaksamhet för nya klimatkänsliga sjukdomar, kanske främst sådana som sprids med bitande insekter och vatten, är också nödvändigt för att kunna möta effekterna av ett förändrat klimat. Det behövs också en säker tillgång till veterinär diagnostik och behandling under en kris. Arbetsgruppen föreslår att krishanteringsplaner upprättas av varje producent, med hjälp av berörda myndigheter. Detta skulle kunna göras i samband med en utbildningskampanj och i samverkan mellan producenter. Även på en regional nivå behöver krishanteringsplaner upprättas för att bistå producenter vid till exempel evakuering av djur, eller vid foder- eller vattenbrist. Vi föreslår vidare forsknings- och utvecklingsarbete för att öka kunskapen om bl.a. effekten av olika anpassningsåtgärder, om risker och möjligheter med att använda alternativa resurser, om varningssystem och om hur utvecklandet av producenters krishanteringsplaner kan stöttas.
|
|
| 6. |
- Allan, Julie, et al.
(författare)
-
Etiska perspektiv på specialpedagogers yrkesroll och värdepedagogiska praktik
- 2022
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Yrkesetik handlar om att hantera motstridiga värden på ett professionellt sätt. Olika dilemman är ständigt närvarande i skolans vardag och kan handla om att minimera risken för att elever ska exkluderas eller om att säkerställa att elever får möjlighet att visa sina kunskaper på rätt sätt. I sin yrkesroll ställs specialpedagogen inför mångfacetterade arbetsuppgifter som omfattar att stödja barn och elever i svårigheter, vara en kvalificerad samtalspartner i pedagogiska frågor och samverka med andra yrkesgrupper för att utveckla skolans verksamhet. Arbetet innebär val mellan olika handlingsalternativ som kräver både kunskap och förmåga att urskilja och värdera etiska aspekter i komplexa sammanhang. I boken diskuteras både dilemman och möjligheter där etiska perspektiv spelar en viktig roll. Kapitlen tar upp frågor med praktiknära innehåll som lämpar sig för såväl individuell reflektion som kollegiala samtal med syftet att skapa ett gemensamt yrkesetiskt språk. Boken vänder sig till blivande och praktiserande specialpedagoger samt andra yrkeskategorier med arbetsuppgifter inom det specialpedagogiska området.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurskydd inom grisuppfödning
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige tillåts idag generellt avvänjning av smågrisar i praktiken vid en individuell ålder om tidigast 28 dagar. Detta skiljer från EUs grisdirektiv där avvänjning tillåts från 21 dagars ålder. En digivningsperiod på 21 dagar ger en högre produktion eftersom medeltalet kullar per sugga och år teoretiskt då kan öka med 4,5 % (från 2,2 till 2,3 kullar per år). Det har även föreslagits att en kortare digivningsperiod skulle innebära mindre påfrestningar på suggorna, och därigenom medföra förbättrad välfärd för dessa. Rådet finner att det finns mycket få studier som jämför avvänjning vid just 21 och 28 dagar. De vetenskapliga studier som studerar detta mer i detalj är i de flesta fall genomförda i alternativa system, så som grupphållnings-system eller så kallade ”getaway pens” där suggan kan gå ifrån sina smågrisar. Resultat från dessa studier går därmed inte att generalisera till konventionella system där suggor med smågrisar hålls individuellt med små möjligheter för suggan att reglera t.ex. digivning eller födosöksbeteende. Trots bristen på vetenskapligt granskade rapporter konstaterades att en avvänjning vid 28 dagars ålder var att föredra sett ur smågrisens perspektiv, eftersom matsmältningsapparat och immunsystem är mer utvecklade den fjärde levnadsveckan. Det förefaller dock finnas en ganska tydlig skillnad i fysiologisk mognad mellan grisar som är yngre (<19-21 dagar) respektive äldre (28 dagar), men där grisar som är 25 dagar och äldre skiljer sig mindre från grisar som är 28 dagar gamla än grisar som är 23 dagar och yngre. Diperiodens belastning på den domesticerade suggan i modern grisproduktion överstiger den hos frilevande suggor eftersom antalet överlevande kultingar är högre, samt att suggan inte heller genom att styra digivningen kan skydda sig från kullens ökande krav på att dia. De ökande kullstorlekarna kan teoretiskt innebära påfrestningar på suggan, och tidig avvänjning skulle därmed kunna bidra till att minska påfrestningarna på suggan. Det finns dock inga vetenskapliga studier som stödjer en sådan slutsats. Det kan dock konstateras att en svensk sugga under slutet av diperioden i medeltal ger di till 13 kultingar som vardera väger cirka 10 kg, vilka tillsammans dagligen kräver 108 MJ omsättbar energi (25 800 kcal) varav huvuddelen kommer från suggans mjölk. I dagens svenska grisproduktion med omgångsuppfödning kan det skilja 4-7 dagar mellan de först födda och de sist födda i gruppen. För att samla sugg-gruppen inför nästa grisning avvänjs alla suggor samma dag och vid en lägsta individuell avvänjningsålder av 28 dagar blir medelåldern vid avvänjning därför i praktiken cirka 32 dagar. Om lantbruken fortsätter att fokusera på avvänjning så nära 28 dagars ålder som möjligt kommer ”manöverutrymmet” för att synkronisera suggorna vid avvänjning att försvinna. Suggor med fysiologiskt längre dräktighet än genomsnittet riskerar då att förskjutas i grisningstid jämfört med medelsuggorna. Vid en förlängning med tre dagar mellan två grisningstillfällen kan en sugga redan som tredjegrisare vara så pass avvikande vad gäller grisningsdag att hon kommer att slås ut (slaktas) i förtid om det inte ges möjlighet att synkronisera gruppen vid avvänjning. Vid en bedömning av lämpligaste dagen för avvänjning bör såväl smågrisens som suggans situation beaktas. Det vetenskapliga underlaget för detta är mycket begränsat, men det ska beaktas att inhysning och skötsel har större betydelse för såväl smågrisars som suggors hälsa och välfärd än den exakta avvänjningsåldern. Vid en samlad bedömning ansågs därför att en avvänjning vid 28 dagar i genomsnitt förefaller acceptabel, under förutsättning att avvänjningsåldern i inget enskilt fall understiger 25 dagar.
|
|
