| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Ekman, Mattias, et al.
(författare)
-
Kostnader för bipolär sjukdom, depression, schizofreni och ångest. Rätt behandlingar kan få stora positiva samhällsekonomiska effekter. : Costs of bipolar disorder, depression, schizophrenia and anxiety. The right treatments can have significant positive socio-economic effects.
- 2014
-
Ingår i: Läkartidningen. - 0023-7205. ; 111:34-35, s. 1362-4
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Kunskap om både kostnader och hälsoeffekter behövs för att samhället ska kunna prioritera hur begränsade hälso- och sjukvårdsresurser bäst ska användas. Den totala samhällsekonomiska kostnaden för de fyra studerade psykiatriska sjukdomarna uppgick till 75 miljarder kronor. Kostnaden per patient var 259 000 kronor för bipolär sjukdom, 159 000 kronor för depression, 156 000 kronor för ångest och 509 000 kronor för schizofreni under år 2008. De indirekta kostnaderna för sjukfrånvaro svarade för hela 75 procent av den totala samhällskostnaden, vilket troligen ändå är en underskattning. Behandlingar som förbättrar funktionsnivå och arbetsförmåga kan få stora positiva samhällsekonomiska effekter.
|
|
| 4. |
- Karanti, Alina (Aikaterini), et al.
(författare)
-
Förändringar i förskrivningen till patienter med bipolära syndrom - Ökad användning av lamotrigin och minskning av litium.
- 2014
-
Ingår i: Läkartidningen. - 0023-7205. ; 111:51-52
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Lithium is a first line option in the maintenance treatment of bipolar disorder, but several alternative treatment regimens have been introduced in recent years, among them treatment with antiepileptic compounds and atypical antipsychotic drugs. Little is known about if and how this has changed the prescription patterns of mood stabilizers. We analysed trends in prescription of mood stabilisers in Sweden using the national quality register for bipolar disorder (BipoläR), the Prescribed Drug Register, and the Patient Register during the years 2007-2011. We found that lithium use decreased while lamotrigine use increased in bipolar patients. These changes could not be ex-plained by differences in bipolar subtypes; lithium use decreased in both bipolar type I and type II, and the use of lamotrigine increased in bipolar type II. Lithium use was more common in men, whereas lamotrigine use was more common in women. The prescription of other mood stabilisers did not change during these years.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Landén, Mikael, 1966
(författare)
-
Psykosexuella störningar och könsidentitetsstörningar
- 2009
-
Ingår i: Psykiatri. Eds Herlofsson, Ekselius, Lundh, Lundin, Mårtensson & Åsberg. - Lund : Studentlitteratur. - 9789144040264 ; , s. 409-21
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 8. |
- Landén, Mikael, 1966
(författare)
-
Transsexualism
- 2010
-
Ingår i: Gynekologi, eds Janson P-O, Landgren B-M. - Lund : Studentlitteratur.
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Larsson, F., et al.
(författare)
-
Bipolar disorder type 1 was the most stable bipolar subdiagnosis
- 2021
-
Ingår i: Lakartidningen. - 1652-7518. ; 118
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- DSM-IV subcategorises bipolar disorders into type 1, type 2, and a third not otherwise specified (NOS) category. Although previous works suggest that these subtypes remain reasonably stable over time, it is unclear if subdiagnoses endure over time or if patients are commonly recategorized within the spectrum in a real-world clinical setting. We assessed subdiagnostic stability in 6,374 individuals with bipolar disorder using data from the Swedish national quality assurance register for bipolar disorders (BipoläR). Diagnoses at baseline registration - that could occur at any time point during the course of illness - were compared with diagnoses at follow-up registration 3 years later. Changes in subdiagnoses were analysed in relation to clinical setting, diagnostic procedure, and patient features. We found that 74 %, 67 %, and 47 % of patients diagnosed with bipolar disorder type 1, type 2, and NOS, respectively, retained the same subdiagnosis at the 3-year follow-up. The following factors were associated with higher rate of subdiagnostic transitions: previous suicide attempts, unemployment or low psychosocial function, treatment with antidepressants, and comorbid anxiety, neuropsychiatric, or personality disorder. Conversely, use and duration of mood stabilizer treatment, the use of structured diagnostic instruments, and treatment at an outpatient unit specialized in managing affective disorders were associated with lower likelihood of subdiagnostic transitions. Our findings confirm that bipolar disorder type 1 is the most stable subdiagnostic group, but findings also indicate a significant degree of subdiagnostic instability, particularly in the NOS group.
|
|
