| 3. |
- Andersson, C A Morgan, 1965, et al.
(författare)
-
Potential för kvarboende. Sovrumskapacitet - rumslig närhet - funktionell autonomi
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den här rapporten sammanfattar en bostadsstudie som genomfördes 2017–2020 på Norra Älvstranden i Göteborg. Syftet med projektet har varit att undersöka möjligheterna till kvarboende för äldre personer i lägenheter byggda 1990–2015. Vad krävs av en bostad i ett flerbostadshus för att det ska finnas möjlighet till kvarboende för äldre personer med stora behov av vård och omsorg? Studiens huvudfråga är ställd mot bakgrund av utvecklingen inom svensk bostadspolitik, där bostäder byggda under 2010-talet har minskat i storlek, areamässigt. Parallellt har vårdsektorn ambitioner att bedriva mer vård i hemmet. Möjligheten att göra det är en viktig del i att minska belastningen på sjukhus och vårdcentraler. För att fånga begreppet kvarboende och hushållens attityder har forskargruppen gjort intervjuer med boende i deras hem, och tillsammans med en enkät ger det en bra bild över hur bostäderna används. Resultatet ringar in tre begrepp som är viktiga för att definiera en planlösnings potential för kvarboende: Sovrumskapacitet. Här avses tillräcklig rumslig storlek i en vårdsituation för att bedriva vård. Det krävs en fri golvyta på 300 x 310 centimeter. Rumslig närhet mellan entré, sovrum, badrum och förvaring. Rumsorganisatoriskt innebär detta att ett av sovrummen bör ligga i anslutning till entrén, med de övriga funktioner inom sex meters gångavstånd från varandra. Funktionell autonomi. Det är en vanlig situation att en person i ett parhushåll har vårdbehov, medan den andra är frisk. Det är en stor fördel om inte hela bostaden berörs av en vårdsituation. Förbindelsen mellan entré, sovrum, badrum och förvaring bör inte gå genom lägenhetens sociala rum (kök och vardagsrum). Det är också bra om det i större lägenheter finns minst ett sovrum som inte berörs av vårdsituationen. Med de tre begreppen kan kvarboendepotentialen i en planlösning beräknas och bli en tydlig faktor i diskussionen om utformningen av framtida bostäder i Sverige.
|
|
| 4. |
- Gartlehner, Gerald, et al.
(författare)
-
Second-Generation Antidepressants in the Pharmacologic Treatment of Adult Depression : An Update of the 2007 Comparative Effectiveness Review [Internet]
- 2011
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- BACKGROUND: Depressive disorders such as major depressive disorder (MDD), dysthymia, and subsyndromal depression may be serious disabling illnesses. MDD affects more than 16 percent of adults at some point during their lifetimes. Second-generation antidepressants dominate the medical management of depressive disorders. These drugs include selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs), serotonin and norepinephrine reuptake inhibitors (SNRIs), and other drugs with related mechanisms of action that selectively target neurotransmitters.OBJECTIVES: The objective of this report was to compare the benefits and harms of bupropion, citalopram, desvenlafaxine, duloxetine, escitalopram, fluoxetine, fluvoxamine, mirtazapine, nefazodone, paroxetine, sertraline, trazodone, and venlafaxine for the treatment of depressive disorders, including variations of effects in patients with accompanying symptoms and patient subgroups.DATA SOURCES: We updated a comparative effectiveness review published in 2007 by the Agency for Healthcare Research and Quality searching PubMed, Embase, The Cochrane Library, and International Pharmaceutical Abstracts up to January 2011.REVIEW METHODS: Two people independently reviewed the literature, abstracted data, and rated the risk of bias. If data were sufficient, we conducted meta-analyses of head-to-head trials of the relative benefit of response to treatment. In addition, we conducted mixed treatment comparisons to derive indirect estimates of the comparative efficacy among all second-generation antidepressants.RESULTS: From a total of 3,722 citations, we identified 248 studies of good or fair quality. Overall, no substantial differences in efficacy could be detected among second-generation antidepressants for the treatment of acute-phase MDD. Statistically significant differences in response rates between some drugs are small and likely not clinically relevant. No differences in efficacy were apparent in patients with accompanying symptoms or in subgroups based on age, sex, ethnicity, or comorbidities, although evidence within these subpopulations was limited. Differences exist in the incidence of specific adverse events and the onset of action. Venlafaxine leads to higher rates of nausea and vomiting, sertraline to higher rates of diarrhea, and mirtazapine to higher rates of weight gain than comparator drugs. Bupropion causes lower rates of sexual dysfunction than other antidepressants. The evidence is insufficient to draw conclusions about the comparative efficacy and effectiveness for the treatment of dysthymia and subsyndromal depression.CONCLUSIONS: Our findings indicate that the existing evidence does not warrant the choice of one second-generation antidepressant over another based on greater efficacy and effectiveness. Differences with respect to onset of action and adverse events may be taken into consideration for the choice of a medication.
|
|
