| 1. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Artificial Intelligence, War, Law
- 2018
-
Ingår i: Conferance panel at the Law & Soceity Association Annual Meeting, 7-10 June, Toronto 2018: CRN23 International Law & Politics.
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Convenor: Dr Matilda Arvidsson Chair: Dr Markus Gunneflo Discussant: Dr Ioannis Kalpouzos This panel session is dedicated to inquiring into the converging fields of artificial intelligence, war and law. Bringing together international humanitarian, intellectual property, posthumanist and feminist legal thinking the panel aims to bring forth new questions, better descriptions, and above all an opportunity to think together about our lives and deaths in and with contemporary war and law. Panel participants: Professor Gregor Noll: Assessing Lawfulness in AI-Human Interaction under the Laws of War Dr Merima Bruncevic: The Dark Web and AI – a question of jurisdiction and legal subjectivity Dr Matilda Arvidsson: Posthumanitarian International Law and Practice of War Professor Kristin Bergtora Sandvik: Technology, dead male bodies and the politics of feminist recognition: theorizing the gendered logic of algorithmic protection and targeting Dr Jannice Käll: Coping with artificial intelligence at war- the potential of new materialist jurisprudence
|
|
| 2. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Att queera universitetet
- 2018
-
Ingår i: HBTQ på universitetet.
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vad innebär det att "queera" och hur queerar vi universitetet inifrån och tillsammans i allians: studenter och universitetspersonal? Detta föredrag ger grunderna för hur vi tillsammans kan genomlysa universitetets många delar från queera perspektiv.
|
|
| 3. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Exercising the right authority during belligerent occupation: The Authority of the Coalition Provisional Authority of occupied Iraq : 2018 Annual Convention of ISA, Roundtable theme: Legitimate authority in just war theory and international law. Convenor: Pål Wrange
- 2018
-
Ingår i: International Studies Association (ISA) Annuam Convention 2018, San Fransisco.
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- In the wake of the Iraq war the US-UK headed Coalition Provisional Authority (CPA) was set up to govern Iraq for the duration of the occupation. Although it is not an obligation under the international law of belligerent occupation to set up a separate administrative body for governance during occupation it is, as Yoram Dinstein puts it, ‘a sensible step’. Resulting from a largely functional approach to governance during occupation the legal and political configuration of the CPA raised a number of fundamental questions regarding the sources of its authority to exercise judicial, legislative, and executive authority in Iraq for the duration of the occupation. While it is clear that ‘coalition’ refers to the shared responsibilities of the two countries heading the occupation – the US and the UK – and ‘provisional’ refers to the temporal aspect of governance, it is less clear what ‘authority’ denotes in the given context. Previous research on the CPA has focused primarily on the failure of success and the legality of the largely transformative CPA legal acts, reviewing these as exceeding what the international law of belligerent occupation permits an occupying power to do. My contribution to this discussion is a shift in focus from this particular kind of ‘legality’ (as only refereeing to the contemporary IHL framework) to instead consider the authority exercised by the CPA within the broader context of right and legitimate authority. To this effect I ask what kind of provisional authority the CPA exercised in Iraq, on which grounds, pursuant to which criteria, and to what ends?
|
|
| 4. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Invited speech: From Posthumanitarian Targeting Practices to an International Posthumanitarian Law: Rethinking Law, Gender and the Human through Posthumanist Feminist Theory and Contemporary Intelligent Warfare Technologies
- 2018
-
Ingår i: Invited speech, University of Technology Sydney the Feminist Legal Research Group and the International Law Research Cluster.
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Focusing on targeting practices in contemporary intelligent warfare, this talk brings international humanitarian legal scholarship into conversation with posthumanist feminist theory for the purpose of rethinking international humanitarian law (IHL) in terms of the posthuman condition. In the talk, traditional IHL targeting doctrine is explicated as hinging on stable gender dichotomies (male/combatant – female/civilian) whereas contemporary intelligent warfare, in contrast and in practice, concerns itself with the ‘posthuman’ or more-than-human converging material and digital ‘targetable’ body. Moreover, the practice of targeting in contemporary intelligent warfare is explained as carried out by similarly converging material human-machine and human-artificial intelligence entities (including drones, and practices of Big Data collection and neuro-enhancement). The latter bringing to the fore new questions and concerns of human/non-human accountability in warfare. In considering these posthuman intelligent warfare targeting practices and new ways of imagining ethical and legal norms of responsibility in the posthuman condition I argue that posthumanist feminist theory – in particular Rosi Braidotti’s scholarship – is useful. Her scholarship avails us of a much-needed critical position from which to reframe the question of the ‘human’ in ‘humanitarian’ international law, practice, and in terms of legal accountability. The aim of the talk is to bring to the fore the potentials and possibilities in thinking posthuman feminist ontology as a basis of a posthumanitarian international law and as a basis for relational accountability in posthuman intelligent warfare.
|
|
| 5. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Life and Death by Bugs: International Law, Transgression, and Swarming ‘Insect Drones’
- 2018
-
Ingår i: Eggs, Milk and Honey: Law and Global Bio-commodities (Workshop 6-7 September, Western Sydney. University, Australia).
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- During the last fifty-odd years the U.S. military research agency, DARPA, has launched programs aiming at enhancing, imitating and incorporating insects, insect biomass and insect technologies in military intelligence and combat. An example is the Hybrid Insect Micro-Electro-Mechanical Systems (HI-MEMS) program of 2005, and the U.S. Army Unmanned Aircrafts Systems Roadmap 2010–2035 specified insect swarming capacities as field of development for Unmanned Aviation Systems (UAS). While legal scholarship has paid substantial attention to new military technologies such as drones, autonomous weapons systems (AWS), and artificial intelligence (AI) – developments in this field based on insects has been largely ignored. This paper takes the insect and insect-simulating swarming technologies in military combat as its starting point. It asks what significance the insect has as a figure of technologies superior to those of the human animal and as a means for human domination, exploitation, and of killing. Drawing on contemporary debates on subjectivity under international as well as new orientations in accountability for crimes committed in wartimes, the paper seeks to contribute to a posthuman turn in international humanitarian law.
|
|
| 6. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Posthumanitarian International Law and Practice of War
- 2018
-
Ingår i: Conference paper at the Law & Soceity Association Annual Meeting, 7-10 June, Toronto 2018.
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Focusing on targeting law and practice in contemporary warfare this paper brings international humanitarian legal (IHL) scholarship into conversation with posthumainist feminist theory for the purpose of thinking more carefully about an IHL responding to contemporary warfare and life. I suggest that posthumanist feminist scholarship is helpful for describing how contemporary warfare is already conducted and how the targetable body known through the IHL framework is both material and digital. Arguing that posthumanist ontology, and thus a posthumanitarian ontology for IHL, avails a much needed critical position from which to question and critique the ‘human’ and ‘humanitarian’ aim underwriting IHL, the paper further proposes a posthumanist turn in IHL – a posthumanitarian international law – which acknowledges and seek to aknowledge and protect life in its various and entangled forms during armed conflicts beyond that which the anthropocenic world-order and ontology of contemporary IHL avails.
|
|
| 7. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(författare)
-
Targeting, Gender and International Posthumanitarian Law and Practice: Framing the Question of the Human in International Humanitarian Law
- 2018
-
Ingår i: Australian Feminist Law Journal. - : Informa UK Limited. - 1320-0968 .- 2204-0064. ; 44:1, s. 9-28
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Focusing on targeting law and practice in contemporary high-tech warfare, this article brings international humanitarian legal scholarship into conversation with posthumanist feminist theory for the purpose of rethinking international humanitarian law (IHL) in terms of the posthuman condition. I suggest that posthumanist feminist theory – in particular Rosi Braidotti’s scholarship – is helpful to the IHL scholar for understanding and describing high-tech warfare that recognises the ‘targetable body’ as both material and digital. Posthumanist feminist theory, moreover, avails us of a much-needed critical position from which to reframe the question of what the ‘humanitarian’ aim in IHL is: who, and what, can the ‘human’ of this humanitarianism be? This article sets out the framework for a posthumanitarian international law as an ethicalnormative order worthy, as Braidotti puts it, of the complexity of our times.
|
|
| 8. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Lagstiftarens elefant i rummet – Migrationsverkets rätt att förordna offentliga biträden
- 2018
-
Ingår i: Dagens Juridik.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I två uppmärksammade reportage har Sveriges Radios Kaliber granskat offentliga biträden i asylprocessen. I den senaste granskningen framkom att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet uppvisar besvärande brister, vilket har medfört att personer som saknar erforderlig juridisk kompetens - och som i vissa fall har ägnat sig åt grov kriminalitet - har kunnat uppbära statliga ersättning för att bevaka asylsökandes rättigheter under asylprocessen. En närmare kontroll av dessa biträdens inlagor avslöjade en häpnadsväckande låg kvalitet. Trots att Migrationsverket har konstaterat detta, exempelvis genom att kraftigt sätta ned ersättningen till de aktuella biträdena, har dessa sedermera fått nya förordnanden av samma myndighet (som de sedan har misskött på samma sätt som tidigare uppdrag). Att olämpliga personer förordnas som offentliga biträden är naturligtvis problematiskt. Rätten till biträde är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som är särskilt viktig i asylprocessen, där ett felaktigt beslut kan få katastrofala följder för den asylsökande. Typiskt sett har också den sökande - av förklarliga skäl - svårt att bevaka sina egna intressen under processen, exempelvis till följd av traumatiska upplevelser i hemlandet, bristande kunskaper i det svenska språket och i svensk lagstiftning. Av dessa skäl bekostar staten som huvudregel ett offentligt biträde i asylprocessen. Till skillnad från vad som gäller vid förordnande av offentliga försvarare finns det dock inget formellt krav på att den som förordnas som offentligt biträde skall vara advokat eller ens ha avlagt juristexamen. Istället gäller som en allmän regel att personen ifråga skall vara "lämplig för uppdraget". En grundläggande förutsättning för att rätten till biträde inte skall bli rent illusorisk är förstås att de biträden som förordnas är kompetenta. Eftersom den sökande har svårt att kontrollera kvaliteten hos det offentliga biträde som Migrationsverket förordnar vilar också ett stort ansvar på verket att säkerställa lämpligheten hos de biträden som förordnas. Det är dock uppenbart att denna kontroll inte fungerar - och egentligen aldrig har fungerat - tillfredsställande. Kalibers granskning är välkommen, inte minst eftersom problematiken inte är ny. Tvärtom har en lång rad utredningar kunnat konstatera olika typer brister i Migrationsverkets rutiner för förordnande av offentliga biträden, bland annat avseende kvalitetskontrollen. Dessa granskningar har lett till åtgärder, som dock alltid har visat sig vara otillräckliga eller (på gränsen till) olagliga. Och på detta vis har mönstret upprepat sig, igen och igen. Enligt vår mening finns det därför skäl att nu bredda diskussionen så att det underliggande problemet kan adresseras. Det finns nämligen en elefant i rummet som lagstiftaren inte vill kännas vid - att Migrationsverket överhuvudtaget inte bör förordna offentliga biträden. Detta är en uppgift som skall ankomma på domstol och som inom alla andra rättsområden också ankommer på domstol. Att denna funktion har lagts på Migrationsverket utgör såtillvida en besvärande anomali, vilket kan illustreras genom en liknelse. Den som misstänks för brott har under vissa förutsättningar rätt till en offentlig försvarare. Denna rättighet inträder vid skälig misstanke, det vill säga redan under förundersökningen (innan åtal har väckts i domstol). Under detta skede av straffprocessen är Åklagarmyndigheten i formell mening inte den misstänktes motpart utan beslutsfattande myndighet. Om misstankarna underbyggs så till den grad att åklagaren beslutar att väcka åtal blir dock myndigheten den misstänktes motpart inför domstolen. Med andra ord har Åklagarmyndigheten först en utredande/beslutsfattande funktion - varvid något formellt motpartsförhållande inte föreligger i relation till den misstänkte - för att sedan eventuellt ikläda sig en partsfunktion som den misstänktes motpart inför domstol. På ungefär samma sätt förhåller det sig i asylprocessen, där Migrationsverket först utreder/beslutar, för att sedan - vid en eventuell överklagan - bli den enskildes motpart inför migrationsdomstolen. Om åklagaren under förundersökningen bedömer att den misstänkte behöver en offentlig försvarare skall detta anmälas hos domstol, som sedan förordnar offentlig försvarare åt den misstänkte. Uppgiften att förordna försvarare ankommer således alltid på domstol, oavsett om en försvarare förordnas under förundersökningen eller vid rättegången. Att Åklagarmyndigheten skulle förordna offentliga försvarare åt brottsmisstänkta vore en otänkbar ordning. I straffprocessen är det till och med så att målsägandebiträdet, som skall tillvarata målsägandens rättigheter, också förordnas av domstol efter begäran eller anmälan från åklagaren. Trots att åklagaren aldrig kan bli målsägandens motpart - utan istället uppträder som dennes medpart - har det således ansetts olämpligt att låta åklagaren förordna biträdet. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden åt den asylsökande är direkt jämförbart med att åklagarmyndigheten skulle förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott. Anledningen till att lagstiftaren har valt denna lösning i asylprocessen - trots att motsvarande ordning inte anses lämplig i straffprocessen - är rent ekonomisk. Tid är pengar och oundvikligen tar det längre tid för en förvaltningsmyndighet att anmäla behov av biträde hos domstol och därefter invänta domstolens beslut, jämfört med att myndigheten själv fattar beslut i frågan. Och det är denna fördröjning av handläggningen - som har uppskattats till 2-3 dagar - som är anledningen till att förordnandet av offentliga biträden en gång i tiden flyttades till dåvarande Invandrarverket. Syftet med denna reform var att reducera den så kallade "flyktingdygnkostnaden" - det vill säga den summa pengar som en asylsökande kostar per dygn, genom att förkorta handläggningen med några få dagar. Med andra ord har ekonomiska argument tillåtits att få ett genomslag i asylprocessen på ett sätt som vore otänkbart i straffprocessen. Att Invandrarverket gavs behörighet att förordna offentliga biträden måste dock förstås i sin historiska kontext. Verket kunde nämligen aldrig bli den enskildes motpart i formell mening eftersom förvaltningsprocessen inte var en generell tvåpartsprocess och det inte heller fanns någon rätt att överklaga Invandrarverkets beslut till domstol. De aktuella besluten överklagades istället till regeringen och inför regeringen intog inte verket partsställning. Att Invandrarverket förordnade biträden är därför inte helt jämförbart med dagens situation. Genom antagandet av 2005 års utlänningslag förändrades nämligen instansordningen i asylprocessen på så vis att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från utlänningsnämnden/regeringen till de nyinrättade migrationsdomstolarna, inför vilka Migrationsverket numera alltid blir den sökandes motpart vid överklagan. Inom ramen för denna reform hade det varit naturligt att också flytta behörigheten att förordna offentliga biträden - från Migrationsverket till migrationsdomstolarna - men någon sådan ändring har inte genomförts, trots att starka skäl talar för det. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden är direkt olämplig av tre skäl, som delvis hänger ihop: För det första försätts det offentliga biträden härigenom i en problematisk beroendeställning i relation till Migrationsverket, eftersom verket inte bara förordnar biträdet utan också beslutar om dess ersättning. För det andra riskerar rådande ordning att äventyra den asylsökandes förtroende för sitt eget biträde eftersom det - från den sökandes perspektiv - kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av Migrationsverket och därmed inte är oberoende. För det tredje saknar Migrationsverket förmåga att kontrollera biträdenas lämplighet på ett tillfredsställande sätt, vilket Kalibers granskning illustrerar. Det sistnämnda skall dock inte primärt förstås som en kritik mot myndigheten - även om viss sådan kritik är befogad i linje med Kalibers granskning - utan framförallt mot lagstiftaren. Att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet är bristfällig beror nämligen på att verket inte har de rättsliga förutsättningar som behövs för att kunna utföra granskningen på ett ändamålsenligt sätt. Detta till skillnad från domstolarna, som lyder under andra regler än förvaltningsmyndigheter. En lösning på det sistnämnda problemet vore förstås att ge Migrationsverket starkare kontrollinstrument, men detta skulle i praktiken innebära att biträdenas oberoende försvagades ytterligare. Med andra ord står vi inför ett moment 22 där en lösning på ett problem förvärrar ett annat problem. Det är naturligtvis angeläget att effektivisera asylprocessen, både med hänsyn till samhällets intresse av kostnadsdämpningar och den enskildes intresse av att få ett beslut inom skälig tid. Den tidsvinst på ett par dagar som uppnås genom att Migrationsverket förordnar offentliga biträden istället för domstol är dock direkt försumbar i sammanhanget. Mot denna bakgrund är det vår förhoppning att den debatt som nu förs inte skall följa samma mönster som tidigare, det vill säga leda till mindre åtgärder som inte kommer att lösa grundproblemet. En helhetslösning kan nämligen bara åstadkommas om beslutsmakten flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstol, där den borde ha placerats från första början. Matilda Arvidsson - postdoktor i internationell rätt Sara Stendahl - professor i offentlig rätt Otto Swedrup- doktorand i offentlig rätt Sebastian Wejedal - doktor i
|
|
