SwePub - search: WFRF:(Keeling Linda)

Enumeration	Reference	Cover	Find
1.	Hannius, Linda Marie, et al. (author) Effect of gilts' breed and social experience on skin lesions at mixing into sow groups 2020 In: Annual meeting of the European Association for Animal Production. - 1382-6077. ; , s. 548-548 Conference paper (other academic/artistic)
2.	Hannius, Linda Marie, et al. (author) Effects of early social mixing and genetic line on female piglet activity, pen location and social interactions pre- and post-weaning under Swedish commercial pig production conditions 2023 In: Acta Agriculturae Scandinavica, Section A - Animal Science. - 0906-4702 .- 1651-1972. ; 72, s. 135-148 Journal article (peer-reviewed)abstract This study investigated activity, preferred pen location and social interactions in female piglets (0-10 weeks of age, N = 98) intended for breeding. Piglets were housed in pens where the sow and the piglets were loose-housed without (CP) or with access to the neighbouring pen week 2-5 (AP). Female piglets of two genetic lines (Dutch and Swedish Yorkshire (DY, SY)) from 26 litters were selected within 24 h after birth. DY piglets in the AP treatment spent more time in the neighbouring pen than SY (24.0% vs 19.0%), while AP piglets of both genetic lines spent less time lying down before weaning than CP. At weaning, CP piglets increased their time in the piglet corner and spent less time lying. SY piglets were less responsive to social interactions. The results confirm previous findings on favourable effects of early social mixing on piglets' behavioural responses to weaning also when sows are individually loose-housed.
3.	Hannius, Linda Marie, et al. (author) Effects of gilts' social experiences on reactions to unfamiliar pigs 2021 Conference paper (other academic/artistic)
4.	Hannius, Linda Marie, et al. (author) Friends? - Effects of gilts' social experiences and genetic line when meeting an unfamiliar pig at 5 and 20 weeks of age 2022 Conference paper (other academic/artistic)
5.	Rehn, Therese, et al. (author) Dogs' endocrine and behavioural responses at reunion are affected by how the human initiates contact 2014 In: Physiology and Behavior. - : Elsevier. - 0031-9384 .- 1873-507X. ; 124, s. 45-53 Journal article (peer-reviewed)
6.	Alanärä, Anders, et al. (author) Utsättning av djur för jakt och fiske 2021 Book (pop. science, debate, etc.)abstract SLUs vetenskapliga råd för djurskydd har fått i uppdrag av Jordbruksverket att sammanställa aktuell forskning kring utsättning av djur för jakt och fiske samt att belysa eventuella kunskapsluckor på området. Uppdraget omfattar gräsand, rapphöna, fasan och laxfiskar. Bruket att föda upp fåglar och fiskar för utsättning i syfte att gynna jakt och fiske ifrågasätts inte sällan av etiska skäl, men den diskussionen ligger utanför fokus för denna rapport. Utsättning av fågel och fisk är en antropogen verksamhet som, till skillnad från många andra typer av mänsklig påverkan, syftar till att gynna arterna i fråga. Det kan handla om naturvårdsinsatser, att återinföra försvunna arter eller att på andra sätt berika ekosystemet, inte sällan med ökade möjligheter till jakt eller fiske som slutändamål. Ofta förbereds och åtföljs utsättningar av habitatförbättrande åtgärder som inte endast gynnar de utsatta individerna och deras artfränder, utan även har positiva konsekvenser för biologisk mångfald och ekosystemet i stort. I utarbetandet av regelverket knutet till utsättning av fågel och fisk är det viktigt att även beakta de positiva föresatserna och de konsekvenser som verksamheten kan medföra. Annars riskerar man att engagemang och incitament förloras, till men för biologisk mångfald och en rik och levande landsbygd.
7.	Algers, Bo, et al. (author) Gör så att bra djurhållning lönar sig 2009 In: Aftonbladet. - 1103-9000. Journal article (pop. science, debate, etc.)
8.	Algers, Bo, et al. (author) Insikter om djurvälfärd svensk köttproduktions framtid 2014 In: Dagens nyheter. - 1101-2447. Journal article (pop. science, debate, etc.)
9.	Algers, Bo, et al. (author) On-farm assessment of management and handling-based measures in cattle 2009 In: Assessment of animal welfare measures for dairy cattle, beef bulls and veal calves. - 1902647815 ; 11, s. 245-271 Book chapter (other academic/artistic)
10.	Algers, Bo, et al. (author) Outcome of the public consultation on the guidance on risk assessment for animal welfare 2012 Reports (other academic/artistic)abstract EFSA requested the Animal Health and Welfare (AHAW) Panel to develop guidance on risk assessment for animal welfare. In order to ensure that the Guidance is based on comprehensive, relevant and up-to-date information, and in line with EFSA's policy on openness and transparency, a web-based consultation on the draft scientific output at stake was launched in May 2011 for a two months period. The main objective of the consultation was to gather the widest range of views and comments from the scientific community, stakeholders and all interested parties to help finalise the scientific opinion on the Guidance on risk assessment for animal welfare. The web-consultation gave also the opportunity to inform the public about the draft guidance, the stage of development, and to receive feed back on the contents and its quality. The total number of electronic submissions of comments was 96. Relevant comments to be considered in the scientific assessment (n=78) were incorporated into the draft guidance when the working group considered their scientific basis to be valid. Some of the comments were based on the measures to be taken to improve welfare, meaning risk management, which is out of the remit of EFSA. In relation to the comments about the use of industry experts for the assessment of welfare, the independency of the experts involved in any of the EFSA activities should be guaranteed to prevent any possible bias of the scientific outputs. The document published for the public consultation was revised according to the comments received and the guidance on risk assessment for animal welfare was adopted by the AHAW Panel on 13th of December 2011[1]. This Technical Report presents the main points of discussion, comments and actions taken by EFSA.
11.	Algers, Bo, et al. (author) Riskbedömning av djurvälfärd 2010 In: Svensk Veterinärtidning. - 0346-2250. ; 62, s. 17-19 Journal article (other academic/artistic)
12.	Algers, Bo, et al. (author) Standardisation of management and handling-based measures in pigs 2009 In: Assessment of animal welfare measures for sows, piglets and fattening pigs. - 1902647807 ; :10, s. 243-269 Book chapter (other academic/artistic)
13.	Algers, Bo, et al. (author) Standardisation of management and handling-based measures in poultry 2009 In: Assessment of animal welfare measures for layers and broilers. - 1902647793 ; 9:9, s. 137-151 Book chapter (other academic/artistic)
14.	Algers, Bo, et al. (author) Sverige bör följa efter och stänga minkfarmerna 2020 In: Dagens nyheter. - 1101-2447. Journal article (pop. science, debate, etc.)
15.	Algers, Bo, et al. (author) Welfare quality assessment protocol for cattle 2009 Reports (other academic/artistic)
16.	Andersson, Maria, et al. (author) Transport av dräktiga djur, transport av unga djur och åldersbestämning av foster 2023 Reports (other academic/artistic)abstract De flesta lantbruksdjur transporteras endast enstaka gånger i livet och har därför sällan möjlighet att vänja sig vid transporter på ett sätt som skulle förebygga stress och bidra till en god transportupplevelse. Att skapa förutsättningar som minimerar påverkan på djuren och underlättar drivning av djuren är därför av stor vikt. Livdjurstransport eller transport till slakt kan vara en mycket stressfylld situation för djur. EFSA har under 2022 publicerat tre olika utlåtanden om transport av nötkreatur, små idisslare och gris. EFSA har i sina utlåtanden identifierat följande relevanta välfärdsrisker: social stress i samband med omgruppering, stress då djuren hanteras av ovarsamma människor eller av människor som de inte är vana vid, stress på grund av värme eller kyla, skador, rörelsestress (orsakat av fordonets rörelser), predationsstress (specifikt hos får som drivs med hund), hunger, törst, respiratoriska problem (specifikt hos nötkreatur), begränsade rörelsemöjligheter, svårigheter att vila och sensorisk överstimulering. Sammantaget kan dessa välfärdsrisker leda till ackumulerad och hög stress, rädsla, smärta, obehag och utmattning hos djuren.Nötkreatur, grisar och får är sociala djur som lätt stressas om de separeras från sin grupp. Att ta hänsyn till deras naturliga flockbeteende genom att t.ex. inte driva djur enskilt utan i grupp (undantag för vuxna handjur som ofta behöver hanteras enskilt) är därför viktigt både före, under och efter transport. Omgrupperingar och social stress riskerar att leda till aggressioner och oönskade beteenden då djuren kan komma att skada sig själva eller varandra.Djurs tidigare erfarenheter av att bli hanterade av människor påverkar deras upplevelse och stressnivå vid hantering i samband med transport. En mer vänlig hantering av djuren tidigt i livet kan underlätta hanteringen i samband med transport. Djurens rädsla utgör en välfärdsrisk, både för djuren själva och för den transportör som ska hantera dem. Utlastningsutrymmen och drivvägar behöver vara väl designade för att få ett bra flöde när djuren lastas respektive lastas av och den som hanterar djuren behöver ha god kunskap om djurens naturliga beteenden.Hunger och törst kan uppstå hos djur under tiden från lastning till transport och urlastning. Risken för att djuren ska uppleva hunger och törst ökar med längre transporttider. Unga djur har ett naturligt tätare födointag vilket man kan behöva ta hänsyn till vid transport genom att erbjuda djuren möjlighet att äta och dricka oftare än äldre djur. I nuläget finns det inga optimala lösningar på hur man ska kunna tillgodose behovet av vatten eller annan utfodring på transport då intaget även påverkas av stress och sociala faktorer utöver vana vid utrustningen.Djurtätheten på transportfordonet är en viktig faktor som påverkar djurens möjligheter att hålla balansen och att kunna ligga ned och vila, men även risken för skador och död. Behovet av att kunna ligga ned under transport ökar med transportens längd och huruvida djuren ligger ned är kopplat till vilket utrymme som ges, där större utrymme leder till att fler djur ligger ned.Sen dräktighet räknas som ett tillstånd då det inte är lämpligt att transportera ett djur eftersom transport under denna period kan leda till negativa konsekvenser för djurets välfärd och risker för avkomman. Dräktighet innebär ökad sårbarhet både fysiskt och fysiologiskt. För dräktiga djur innebär därför den stress som förflyttning, lastning, ny miljö, okända människor, rörlig och ostabil transport, transportfordonets förutsättningar, samt avsaknad av foder och vatten under längre perioder, en större påfrestning med en ökad risk för negativa konsekvenser, än för icke-dräktiga djur. Dräktiga djur har en ökad metabolism och värmeproduktion, framförallt under sen dräktighet, vilket gör dräktiga djur mer känsliga för värmestress än icke-dräktiga djur. Vidare blir fysisk ansträngning jobbigare för det dräktiga djuret beroende både på den ökade tyngden och dess påverkan på rörelseapparaten. Även cirkulationssystemet blir mer ansträngt med en förhöjd hjärtfrekvens som följd. Vid värmestress ökar dessutom andningsfrekvensen påtagligt.Kortisol har en viktig roll i slutet av dräktigheten och för att initiera förlossning. I slutet av dräktigheten stiger kortisolnivåerna i moderdjurets blod till följd av att fostrets kortisolproduktion ökar. Förhöjda kortisolnivåer till följd av stress och fysisk ansträngning i samband med lastning, hantering, omgruppering, transport och nya miljöer kan orsaka abort eller för tidig igångsättning av förlossningen. Flera studier visar att det även finns risker under andra delar av dräktigheten. Transport ökar till exempel risken för embryonala förluster under tidig dräktighet hos gris, framför allt under vecka två till fyra, vilket är en kortisolkänslig period. För nötkreatur finns det risk för embryonala förluster vid transporter under dräktighetens första två månader och studier på får har visat på negativa effekter på lamm och ökad risk för fosterdöd vid förhöjda kortisolnivåer hos tackan. Det finns även en risk för epigenetiska effekter hos fostren vid stress hos moderdjuret, vilka kan komma att påverka avkomman senare i livet.När hondjuren ökar i vikt genom fostertillväxt och ökad volym av fostervätskor, påverkas deras rörlighet och förmåga att hålla balansen vilket kan göra att både lastning och transport försvåras samt innebära en ökad risk för halkskador och fläkningsskador. Eventuella led- och klövproblem kan dessutom förvärras eller försvåra rörelsemöjligheterna, även om uppenbar hälta inte alltid kan ses. Den ökade storleken gör att dräktiga djur kräver större plats under transporten, både för att djuren i sig är större, men också för att de ska kunna parera rörelser och hålla balansen. Dräktiga grisar minskar sin aktivitetsnivå och har större behov av att ligga ned och vila vilket behöver tillgodoses under transport.I slutet av dräktigheten, oklart exakt när, sker en uppmjukning av vävnaderna i bäckenregionen vilket är mer påtagligt för nötkreatur än för små idisslare och suggor. Uppmjukningen kvarstår även en tid efter förlossningen. Uppmjukningen ger försämrad stabilitet vid rörelse, vilket innebär risker vid både lastning och transport. Det är därför viktigt att man tar hänsyn till detta och har god tidsmarginal vid transport av dräktiga eller nyförlösta djur, så att djuren inte riskerar att transporteras under den tid som bäckenet är instabilt.Den vetenskapliga evidensen för EU:s regel om 90 % av den förväntade dräktighetstiden som gräns för transport av dräktiga djur förefaller oklar. Rådet ställer sig bakom konklusionen i EFSA:s utlåtande om transport av nötkreatur, små idisslare och gris, om att vetenskapliga belägg för den exakta nu gällande gränsdragningen saknas, samtidigt som det är tydligt att långt gången dräktighet är en riskfaktor för negativ djurvälfärd under transport. I de aktuella utlåtandena finns dock flera studier citerade som visar på sårbarhet för de dräktiga djuren och deras foster under en period som i många fall är längre än de sista 10 % av dräktighetstiden samt att det finns en ökad sårbarhet även under andra delar av dräktigheten och att både moderdjur och foster kan påverkas negativt av att transporteras.Det finns risk för att den stress som en transport innebär kan leda till att det sent dräktiga djuret aborterar eller att förlossningen sätts igång under eller strax efter transport. Då det således föreligger risker för foster och moderdjur vid transport av dräktiga djur under stora delar av dräktighetsperioden anser Rådet att transport av dräktiga djur (nötkreatur, får och gris) om möjligt bör undvikas.Vid transport av unga kalvar, smågrisar och lamm måste hänsyn tas till flera faktorer, såsom ålder, immunförsvarets utveckling, djurens allmänna hälsostatus, huruvida djuren är avvanda eller inte, social stress, etc. Unga djur är generellt känsligare än vuxna djur, och påverkas än mer av att utsättas för hunger och törst, kalla och varma transporter, och begränsade möjligheter att vila under transport. Under perioden då det passiva immunförsvaret går ned samtidigt som det aktiva immunförsvaret är under uppbyggnad är djuren extra känsliga för infektioner.Hur väl ett ungt djur klarar en transport beror bl.a. på längden på transporten (ju längre transport desto större risk för djurens välfärd), samt djurets ålder och vikt. Tiden mellan två och fyra veckor är en känslig ålder för transport av kalvar. Enligt EFSA bör inte kalvar transporteras tidigare än vid fem veckors ålder och de bör väga minst 50 kg. För lamm rekommenderas att djuren transporteras först efter avvänjning. Vidare behöver hänsyn tas till djurens behov av foder och vatten, så att deras närings- samt vätskebehov tillgodoses. Hänsyn behöver även tas till på vilket sätt de är vana vid att inta foder och vatten, och om djuret hålls på liknande sätt i transporten som de är vana vid, exempelvis i samma grupp eller tillsammans med sin mamma. Det kan vara klokt att utfodra djuren innan transport för att minska risken för hunger under transporten. Vid mjölkgiva till kalv behöver tid ges för digestion innan transport för att minska risken för diarré.Icke avvanda djur upplever en större stress runt transport än avvanda djur (vid transport utan moderdjur) och det är därför bättre att företrädesvis transportera djuren efter avvänjning. Unga djur är heller inte motoriskt färdigutvecklade, vilket kan påverka deras balans under transport samt vid på- och avlastning. Yngre djur ligger ned oc
17.	Arapovic, Lidija, et al. (author) Age Rather Than Supplementation with Oat β-Glucan Influences Development of the Intestinal Microbiota and SCFA Concentrations in Suckling Piglets 2023 In: Animals. - 2076-2615. ; 13:8 Journal article (peer-reviewed)abstract The effects of early supplementation with oat β-glucan during the suckling period on piglet gut microbiota composition, concentrations of short-chain fatty acids, and gut physiological markers were assessed. Fifty piglets from five litters, balanced for sex and birth weight, were divided within litters into two treatment groups: β-glucan and control. Piglets in the β-glucan group received the supplement three times/week from day 7 of age until weaning. Rectal swab samples were collected from 10 piglets per treatment group (balanced across litters) from week 1 to week 4, and plasma samples were collected at 1, 3, and 4 weeks of age. Additional samples of intestinal tissues and jugular and portal vein plasma were collected from 10 animals at weaning (one per treatment group and litter). The concentrations of short-chain fatty acids in plasma and the microbiota composition in rectal swabs were mainly influenced by piglet age, rather than the supplement. There were significant differences in microbiota composition between litters and several correlations between concentrations of short-chain fatty acids in plasma and specific microbial taxa in rectal swabs. Overall, β-glucan supplementation did not have any clear impact on the gut environment in suckling piglets, whereas a clear age-related pattern emerged.
18.	Berg, Charlotte, et al. (author) Utegående nötkreatur och får 2020 Reports (other academic/artistic)
19.	Berg, Lotta, et al. (author) Bedövning vid slakt av fisk 2021 Reports (other academic/artistic)abstract I Sverige produceras cirka 11 100 ton matfisk per år, varav ungefär 89 % regnbåge, 11 % fjällröding och en mycket liten andel övrig fisk. Huvuddelen av den svenska matfiskproduktionen sker i s.k. kassodling d.v.s. flytande nätkassar. Bedövning, strupskärning och avblodning sker som regel på den plats där fisken hållits. Majoriteten av all matfisk från svenska producenter bedövas med koldioxid medan en dryg tredjedel bedövas med elektricitet, räknat per vikt. Endast en mindre del bedövas mekaniskt, även om manuell klubbning är en vanlig metod i småskalig produktion. Bedövning med kemiska metoder, eller med nedkylning, förekommer sannolikt inte. Bedövningsmetoden sammanhänger i viss mån med andra steg i slaktprocessen som då också behöver beaktas vid jämförelse av olika bedövningsmetoder. Samhällets ökande krav på god djurvälfärd gäller även fiskproduktion och näringen försöker möta dessa krav. Fiskar är en heterogen grupp och det går inte att definiera välfärdskriterier generellt utan dessa måste vara artspecifika. Ny teknik gör det dock möjligt att studera välfärdsfaktorer även hos fisk och under alla delar av uppfödningen, inklusive slaktprocessen. Detta kan leda fram till artspecifika rekommendationer och på sikt öka välfärden för odlad fisk. Synliga indikatorer på medvetande, såsom beteendemässiga reaktioner, kan användas för att under praktiska förhållanden avgöra om en bedövning har misslyckats, men avsaknaden av sådana reaktioner är inte bevis på att fisken är medvetslös. I brist på vetenskapligt utvärderade och praktiskt tillämpbara indikatorer för att med säkerhet avgöra att en bedövning har lyckats, att fisken är medvetslös, krävs i dagsläget mätningar av hjärnaktivitet, vilket hittills endast har kunnat utföras under försöksmässiga betingelser. Det saknas studier som visar att gas är lämplig för bedövning av laxfiskar och sådan bedövning bör därför tills vidare undvikas. Induktionstiden är alltid flera minuter lång. Koldioxidexponering orsakar kramper, flyktbeteende och fysiologisk stress hos laxfiskar, oavsett koncentration och kombination med andra gaser. Placering i kar med vattenlösning av koldioxid är därför inte en etiskt acceptabel metod för bedövning eller avlivning. Trots detta bedövas majoriteten av all svenskproducerad matfisk med koldioxid. Information om hur exponering för kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarna är knapphändig och motstridande. Dessutom är det oklart hur gasbedövning med kvävgas och kolmonoxid påverkar medvetandet hos fisk, varför det inte går att avgöra om gaserna har potential att ge en effektiv bedövning eller ej. Fler studier av hur kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarnas välfärd fordras innan lämpligheten hos någon av dessa gaser kan bedömas. Kolmonoxid är också farlig för de personer som hanterar gasen och är därför olämplig ur ett arbetsmiljöperspektiv.Baserat på de få mätningar av medvetande som gjorts i samband elektrisk bedövning av fisk kan den inte rekommenderas som ensam bedövnings- eller avlivningsmetod om man samtidigt vill bibehålla en hög köttkvalitet, vilket är relevant om produkten ska säljas. Trots detta bedövas drygt en tredjedel av all svenskproducerad matfisk med enbart elektricitet. Däremot kan elektricitet eventuellt användas för att kortvarigt förbedöva fisken så att den blir mer hanterbar under efterföljande bedövning och avlivning. Det förutsätter dock att elbehandlingen sker på ett sätt så att inte köttkvaliteten försämras. Mekanisk bedövning är en av de få nu använda bedövningsmetoderna för fisk (dock ej i bruk vid storskalig kommersiell slakt av laxfisk i Sverige) som genererar omedelbar och irreversibel medvetslöshet. För att lyckas med bedövningen behövs kunskap om fiskens anatomi och att kraften i slaget är tillräckligt stor. Eventuellt kan större precision erhållas genom att använda en handhållen tryckluftspistol eller automatiserad slagmaskin, jämfört med en manuell klubba. För att underlätta hanteringen, maximera slagprecisionen och minimera fiskarnas stress inför bedövning skulle dessutom möjligen förbehandling med ett lugnande kemiskt bedövningsmedel kunna användas. Nejlikolja och dess aktiva komponenter euginol och isoeuginol tycks kunna sänka fiskens stressnivå. Informationen om hur dessa substanser kan användas i fiskuppfödning är knapphändig och ibland motsägelsefull. Det saknas kunskap om huruvida de faktiskt inducerar medvetslöshet, liksom hur de skulle kunna användas för att reducera fiskens stress. Det saknas också information om hur vattentemperaturen påverkar substansens effektivitet. Den vetenskapliga litteraturen är mycket sparsam när det gäller bedövningsmetodernas påverkan ur ett hållbarhets- och konkurrensperspektiv. Den samlade kunskapen är för liten för att tydliga slutsatser ska kunna dras. Möjligen skulle de lokala förutsättningarna för en relativt småskalig svensk fiskproduktion kunna skapa konkurrensfördelar på den internationella marknaden, om en djurvälfärdsmässigt acceptabel bedövning i samband med slakt kan uppnås utan alltför stora investeringar i utrustning och kompetens, samt om mervärdena från en sådan produktion kan realiseras genom påverkan på efterfrågan eller betalningsviljan. Dessa effekter har dock inte studerats vetenskapligt. Utveckling av bedövningsmetoder som kan bidra till en hållbar och konkurrenskraftig svensk matfiskproduktion kräver sannolikt samarbete mellan forskare och fiskproducenter.
20.	Berg, Lotta, et al. (author) Digital tillsynsteknik i djurhållning utomhus 2020 Reports (other academic/artistic)abstract I enlighet med Jordbruksverkets förfrågan behandlar denna rapport tre områden för digital teknik vid övervakning och kontroll av djur som vistas utomhus på stora ytor: (1) kamerateknologi, t.ex. användning av drönare, (2) positioneringsteknologi som GPS och (3) teknologi för att styra djurens rörelser, som drivning med drönare och användning av s.k. virtuella stängsel. De tre teknikområdena överlappar delvis varandra. Digital tillsyn av utegående djur är beroende av att sensorer mäter det man tror att de mäter med tillräcklig noggrannhet och att data kan överföras och bearbetas till information som lagras och analyseras på ett säkert och korrekt sätt. Sådana teknologier benämns med samlingsnamnet ’Precision Livestock Farming’ (PLF). Användningen av informationen är avgörande för teknikens användbarhet i tillsyns- och djurskyddsarbete. Tillämpningarna är till viss del reglerade av gällande lagstiftning, exempelvis genom krav på tillsyn, begränsad användning av elektricitet för att styra djurs beteende, användning av obemannade luftfarkoster, d.v.s. drönare, samt åtgärder för att förhindra att utrustning skadar djuren eller påverkar deras hälsa och beteende. Inom PLF används en rad olika sensorer som direkt eller indirekt kan mäta djurens miljö och djurens beteende och fysiologiska tillstånd. Den teknologiska utvecklingen har främst varit inriktad på mjölkkor, fjäderfän och grisar och endast i liten utsträckning berört häst, får och get. För djur på bete är överföringen av data från en enhet på eller vid djuret till en mottagare särskilt problematisk p.g.a. stora avstånd, men det sker en snabb teknisk utveckling mot effektivare överföring. PLF-teknologin innebär i de flesta fall att djuren övervakas kontinuerligt och att avvikelser i t.ex. deras hälsotillstånd och välfärd i princip kan upptäckas i realtid, vilket ska ställas mot nuvarande lagkrav på tillsyn minst en eller två gånger dagligen. Sensorer kan ge information om ett stort antal fysiologiska tillstånd och beteenden. En av de vanligaste teknikerna är sensorer för aktivitet. Indirekt kan de också ge information om idissling, liggtid, stegantal och ättid och utlösa larm om exempelvis brunst, hälsoproblem, hälta och kalvning. Sensorer kan även placeras i förmagen hos idisslare (s.k. våmbolus) där de mäter våm-pH och kan larma om störningar i magfunktionen, eller utformas som termometrar som kan larma om hälsostörningar, kalvning och vattenintag eller mikrofoner som kan mäta idissling och larma om brunst, kalvning och onormalt idisslingsmönster. Med kamerateknik kan man mäta aktivitet, kroppsform och hudtemperatur, vilket kan ge information om ketosstatus, hull, hälta och juverhälsa. Kameror monterade på drönare kan användas för att lokalisera och räkna djur, bestämma deras position, habitatval och till viss del deras beteende, särskilt när djuren rör sig över stora arealer. Det finns flera elektroniska positioneringsteknologier varav passiv ’Radio Frequency Identification RFID’ är den vanligaste. Räckvidden är kort med denna teknik men den kan vara användbar om man t.ex. vill mäta hur ofta djuren besöker en vattenpost. Andra teknologier kan med hjälp av antenner följa djurens positioner i realtid. GPS-enheter monterade i halsband kan regelbundet registrera djurens geografiska position. Användningen av GPS har blivit relativt vanlig i renskötseln vilket tycks ha lett till en förbättrad arbetssituation för renskötarna. Positionering med GPS ger inte alltid exakta uppgifter men tekniken har visat sig användbar för studier av habitatval, sociala interaktioner och gruppdynamik. Med positionerna från GPS har man också kunnat styra djur till områden med bättre betestillgång. Med en tillräckligt frekvent bestämning av position med hjälp av GPS (ca en gång per minut) är det möjligt att bestämma betestiden för nötkreatur på ett tillförlitligt sätt. En användning av drönare i djurskötsel och djurtillsyn kan vara att med hjälp av kamera lokalisera djuren över stora ytor. Denna användning begränsas dock av nuvarande bestämmelser om att föraren måste ha ögontakt med drönaren. I renskötseln har drönare börjat användas för att förflytta djur men denna tillämpning är ännu inte juridiskt reglerad. Virtuella stängsel är strukturer som bestäms med kartkoordinater eller elektronisk sändare på marken. Stängslen fungerar som inhägnader, hinder eller gränser. Djuren mottar signaler (vanligen ljud) och stimuli (vanligen elstötar från ett halsband) som gör det möjligt för dem att lära sig var stängslet finns. I vetenskapliga studier har man med varierande framgång lyckats lära djuren att associera ljudsignaler och elstötar med en gräns som inte får passeras. Förmågan att lära sig skiljer mellan olika djurslag, liksom mellan individer. Det finns fortfarande många obesvarade frågeställningar om hur djur kan anpassa sig till virtuella stängselsystemet, liksom hur de påverkas, både under inlärningsfas och bruksfas.
21.	Berg, Lotta, et al. (author) Djurskydd inom grisuppfödning 2020 Reports (other academic/artistic)abstract I Sverige tillåts idag generellt avvänjning av smågrisar i praktiken vid en individuell ålder om tidigast 28 dagar. Detta skiljer från EUs grisdirektiv där avvänjning tillåts från 21 dagars ålder. En digivningsperiod på 21 dagar ger en högre produktion eftersom medeltalet kullar per sugga och år teoretiskt då kan öka med 4,5 % (från 2,2 till 2,3 kullar per år). Det har även föreslagits att en kortare digivningsperiod skulle innebära mindre påfrestningar på suggorna, och därigenom medföra förbättrad välfärd för dessa. Rådet finner att det finns mycket få studier som jämför avvänjning vid just 21 och 28 dagar. De vetenskapliga studier som studerar detta mer i detalj är i de flesta fall genomförda i alternativa system, så som grupphållnings-system eller så kallade ”getaway pens” där suggan kan gå ifrån sina smågrisar. Resultat från dessa studier går därmed inte att generalisera till konventionella system där suggor med smågrisar hålls individuellt med små möjligheter för suggan att reglera t.ex. digivning eller födosöksbeteende. Trots bristen på vetenskapligt granskade rapporter konstaterades att en avvänjning vid 28 dagars ålder var att föredra sett ur smågrisens perspektiv, eftersom matsmältningsapparat och immunsystem är mer utvecklade den fjärde levnadsveckan. Det förefaller dock finnas en ganska tydlig skillnad i fysiologisk mognad mellan grisar som är yngre (<19-21 dagar) respektive äldre (28 dagar), men där grisar som är 25 dagar och äldre skiljer sig mindre från grisar som är 28 dagar gamla än grisar som är 23 dagar och yngre. Diperiodens belastning på den domesticerade suggan i modern grisproduktion överstiger den hos frilevande suggor eftersom antalet överlevande kultingar är högre, samt att suggan inte heller genom att styra digivningen kan skydda sig från kullens ökande krav på att dia. De ökande kullstorlekarna kan teoretiskt innebära påfrestningar på suggan, och tidig avvänjning skulle därmed kunna bidra till att minska påfrestningarna på suggan. Det finns dock inga vetenskapliga studier som stödjer en sådan slutsats. Det kan dock konstateras att en svensk sugga under slutet av diperioden i medeltal ger di till 13 kultingar som vardera väger cirka 10 kg, vilka tillsammans dagligen kräver 108 MJ omsättbar energi (25 800 kcal) varav huvuddelen kommer från suggans mjölk. I dagens svenska grisproduktion med omgångsuppfödning kan det skilja 4-7 dagar mellan de först födda och de sist födda i gruppen. För att samla sugg-gruppen inför nästa grisning avvänjs alla suggor samma dag och vid en lägsta individuell avvänjningsålder av 28 dagar blir medelåldern vid avvänjning därför i praktiken cirka 32 dagar. Om lantbruken fortsätter att fokusera på avvänjning så nära 28 dagars ålder som möjligt kommer ”manöverutrymmet” för att synkronisera suggorna vid avvänjning att försvinna. Suggor med fysiologiskt längre dräktighet än genomsnittet riskerar då att förskjutas i grisningstid jämfört med medelsuggorna. Vid en förlängning med tre dagar mellan två grisningstillfällen kan en sugga redan som tredjegrisare vara så pass avvikande vad gäller grisningsdag att hon kommer att slås ut (slaktas) i förtid om det inte ges möjlighet att synkronisera gruppen vid avvänjning. Vid en bedömning av lämpligaste dagen för avvänjning bör såväl smågrisens som suggans situation beaktas. Det vetenskapliga underlaget för detta är mycket begränsat, men det ska beaktas att inhysning och skötsel har större betydelse för såväl smågrisars som suggors hälsa och välfärd än den exakta avvänjningsåldern. Vid en samlad bedömning ansågs därför att en avvänjning vid 28 dagar i genomsnitt förefaller acceptabel, under förutsättning att avvänjningsåldern i inget enskilt fall understiger 25 dagar.
22.	Berg, Lotta, et al. (author) Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare 2021 Reports (other academic/artistic)abstract Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.Träning och prov av jakthundar i hägn sker för att kunna utvärdera hundarnas egenskaper vid jakt. Utfallet av dessa prov används för att undersöka om hunden fungerar och är lämpad för praktisk jakt, men även i avelsarbetet. Skador från björn, vildsvin och älg kan bli allvarliga för jakthunden vid ordinarie jakt. I dagsläget tränas och testas hundar på vildsvin och hare inne i hägnet medan träning och prov av hund på björn och älg sker utanför hägnet med stängsel mellan hund och vilt. Risk för fysiska skador på hund i samband med träning och prov är därför störst i mötet med vildsvin. Djurvälfärdsriskerna för hund omfattar även psykisk påverkan, fysisk överansträngning, värmestress och vätskebrist vid höga utomhustemperaturer samt fysiska skador på grund av hägnets utformning och innehåll. Hur många hundar som skadas i samband med träning på hägnat vilt är dock oklart. Det finns rehabiliteringsanläggningar för jakthundar där hundarna kan tränas på hägnat vilt under mer kontrollerade former och därmed övervinna rädslor och oönskade beteenden. En hund som av olika orsaker blir rädd i samband med jakt, eller som uppvisar oönskade beteenden mot viltet, kan med hjälp av hägnat vilt antingen tränas ytterligare eller uteslutas från att användas vid jakt.En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Hur stor stressituationen blir beror på hur djuret upplever hotet och om det lyckas kontrollera situationen. Vilda djur undviker i regel kontakt med människor och hundar. Att bli förföljd av en hund inne i hägnet är med stor sannolikhet en belastning för det vilda djuret, och även närvaro av hund utanför ett stängsel kan upplevas som ett hot. Träning och prov i hägn varierar med djurslag och anläggning och det vilda djuret har olika förutsättningar att hantera situationen, bland annat beroende på art och individuella skillnader. Förföljelse och jakt innebär sannolikt en betydande stress för vildsvin och hare. Även träning eller prov på älg och björn där hunden befinner sig utanför hägnet kan innebära stress för det vilda djuret. Situationen för det vilda djuret påverkas av faktorer som tidigare erfarenheter av hund och människor, hundens beteende, hur ofta och länge träningen eller proven pågår, hägnets storlek och utformning, samt om hägnet ger viltet möjlighet att undkomma hunden och situationen. Repetitiva moment skulle kunna vänja viltet vid hunden och situationen och för vissa individer innebära ett minskat upplevt hot och stressrespons. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande. Upplevelsen av repetitiva moment kan påverkas av individuella egenskaper, djurslagsskillnader och det sätt på vilket träningen eller proven utförs. Återkommande exponering för hund kan antingen leda till att det vilda djuret vänjer sig, habituering, eller blir mera känsligt, sensitisering.Hägnets utformning och skötsel har stor betydelse för viltets välfärd och djurskyddsproblem i hägn har noterats. Ett hägnat vilt djur som är kroniskt stressat vid undermålig djurhållning kan ha sämre förutsättningar att hantera den belastning som träning eller prov med hund kan innebära. De hägn för vilda djur som används vid träning och prov av hundar uppvisar stor variation i storlek och utformning. Gemensamt är att hägnet inskränker de vilda djurens naturliga beteenden, exempelvis möjligheten att förflytta sig längre sträckor. I de fall viltet flyttas till ett mindre hägn i samband med träning eller prov reduceras viltets möjligheter till naturliga beteenden ytterligare. Ett hägnat vilt djur som upplever en hotande fara, kan uppleva oro, rädsla och frustration. Detta kan leda till stress, främst när djuret inte kan undkomma eller bemöta hotet på samma sätt som om djuret varit frilevande. Stress uppstår när djuret inte kan kontrollera en situation, eller då kroppen utsätts för psykiska eller fysiska påfrestningar, som vid flyktförsök, värmestress, fysiska skador och smärta.Vildsvin i det vilda är ofta skygga och undviker en potentiell predator om de har möjlighet, men kan också försvara sig mot och även attackera sin förföljare om de blir trängda. Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet. Studier har visat att jakt kan leda till att vildsvinen ändrar aktivitetsmönster och vistelseområde. Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn. Om detta även omfattar tränings- och provhägn skulle detta kunna påverka vildsvinens upplevelse och förmåga att hantera situationen vid jakt i hägn, men detta är inte studerat vetenskapligt.Älgar är flyktdjur som kan springa långa sträckor för att undkomma en angripare, men de kan också försvara sig när de känner sig trängda. Generellt kan älgar relativt lätt hållas i hägn och bli mycket vana vid människor och de förefaller ofta vara tämligen opåverkade vid möten med hundar. Vetenskapliga studier av hur älgar egentligen upplever situationen har Rådet inte funnit. En älg kan göra utfall mot en hund, men även i de fall älgen verkar lugn och opåverkad går det inte att utesluta att konfrontationen med hunden innebär stress för älgen, särskilt då hägnet kraftigt begränsar älgens naturliga flyktbeteende. Under träning eller prov hålls ofta älgen i ett mindre hägn för att hunden ska ges möjlighet att komma nära. Vid träning med hägnad älg har älgen begränsade möjligheter att avlägsna sig från eller komma undan hunden vilket skulle kunna leda till svårigheter för älgen att kontrollera situationen, vilket i sin tur kan ge upphov till stress. Eftersom älgar och hundar hålls åtskilda genom stängsel är risken för fysiska skador hos både hund och älg liten.Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig. Situationen för björn vid träning eller prov med hund påverkas av faktorer som tillvänjning, tidigare erfarenheter av hundar och människor, hundens beteende, hur ofta och hur länge hundträningen/proven pågår samt hägnets storlek och utformning och om hägnet ger björnen möjligheter till naturligt beteende och att undkomma hunden. Björnens skötsel och miljö utöver prov-/träningstillfällena, liksom dess individuella förutsättningar påverkar också björnens välfärd, vilket också behöver tas hänsyn till vid bedömningen av björnens situation vid träning och prov med hund.Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Rådet har inte funnit några vetenskapliga studier av harar i den här typen av hägn men det finns studier av harars situation vid möte med hund i andra sammanhang, samt harars reaktion på predatorer generellt. Harar som utsattes för rävlukt minskade sin närvaro i dessa områden och hararnas vaksamhet ökade. Det finns skäl att anta att vilda harar kan reagera på lukt av hund på motsvarande sätt. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Hur begränsande hägnet är beror på dess storlek, men eventuellt även dess placering, t.ex. närheten till människor och hundar som ger upphov till syn- eller luktintryck, samt dess utformning, inklusive förekomsten av naturliga förhållanden. Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en sna
23.	Berg, Lotta, et al. (author) Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling 2021 Reports (other academic/artistic)abstract Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande.
24.	Berg, Lotta, et al. (author) Hållande av hund och katt : Behov av social kontakt och fysisk aktivitet, samt lämplig ålder för avvänjning 2020 Reports (other academic/artistic)
25.	Berg, Lotta, et al. (author) Jakt med pil och båge 2021 Reports (other academic/artistic)abstract Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta k
26.	Berg, Lotta, et al. (author) Leddjurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande 2023 Reports (other academic/artistic)
27.	Berg, Lotta, et al. (author) Minkhållning i Sverige 2020 Reports (other academic/artistic)abstract Den här rapporten är framtagen av SLUs vetenskapliga råd för djurskydd i syfte att utvärdera djurvälfärden hos minkar inom svensk pälsdjursproduktion och bedöma om den vetenskapliga litteraturen ger stöd för att produktionen, så som den bedrivs i dag, ger djuren möjlighet att bete sig naturligt. Minkar som föds upp för pälsproduktion i Sverige måste hållas och skötas enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:14) om uppfödning och hållande av pälsdjur. Rapporten har tagits fram på uppdrag av Jordbruksverket som en del i ett regeringsuppdrag om minkhållning. Den beskriver minkens ursprung och domesticering, naturligt beteende hos vild mink, inhysning och skötsel vid pälsuppfödning, onormalt beteende, miljöberikningar, smittskydd, förekommande sjukdomar och avlivningsmetoder. I rapporten ges rekommendationer baserat på tillgänglig vetenskaplig litteratur, och behov av framtida forskning identifieras.Minken är en opportunistisk köttätare som behöver äta relativt ofta. I pälsdjursproduktionen tillämpas i princip fri tillgång på foder till digivande honor och växande valpar men inför parningssäsongen innebär den fria tillgången ökad risk för komplikationer vid valpningen på grund av övervikt hos honan. Fodringen behöver därför anpassas under vintern för att minska risken för feta honor och därmed ökad dödlighet vid valpningen. Neddragen fodertillgång kan orsaka frustration som då visar sig i beteendestörningar. Olika aspekter på utfodring bör därför beaktas i framtida forskning. Den vilda minken lever solitärt under stora delar av året, dock kan en till flera honor leva inom en hanes revir. I pälsdjursproduktionen bör därför vuxna minkar hållas individuellt, undantaget är växande ungminkar som med fördel kan hållas tillsammans. Att hålla två minkar tillsammans är det vanligaste, dock fungerar det att hålla tre ungminkar i etagebur om de ges extra foder och god tillsyn. Grupper med fler än tre djur bör undvikas då riskerna för aggression ökar. En lya fastsatt utanpå buren är viktigt för alla minkar året runt då de naturligt vilar mycket i sina bohål, samt även för att minkhonan ska kunna ta hand om de outvecklade ungarna första tiden efter födelsen. I fångenskap används halm för att skapa ett varmt bo under den kalla årstiden samt för att bygga ett bo för ungarna under uppfödningsperioden.Systematisk genetisk selektion för önskat beteende (temperament) förbättrar välfärden hos minken. Systemet tillämpas på svenska gårdar genom att minkar som uppvisar rädsla eller stress selekteras bort vid avelsurvalet. Urvalet av avelsdjur görs kontinuerligt från det att valparna föds, då reproduktion, valpöverlevnad och temperament registreras tidigt och är viktiga parametrar att ta hänsyn till i urvalet. Det slutliga urvalen sker på hösten då längd, vikt och pälsegenskaper graderas. Ju tidigare dessa urval görs desto tidigare kan utfodringen anpassas för att undvika att avelsdjuren blir överviktiga under hösten. Det är viktigt att aveln inte resulterar i för stora djur, då detta kan leda till välfärdsproblem i framtiden.Mink i vilt tillstånd använder vatten i sin jakt på bytesdjur, men är inget vattenlevande djur, per se. Badvatten till mink bedöms däremot vara en positiv berikning, dock inte vetenskapligt belagt, som ett grundläggande beteendebehov. Forskning visar att beteendestörningar kan förebyggas genom att minkarna ges fri tillgång på foder, hålls i etageburar med bolåda, hyllor, strömedel och berikningar som byts ut regelbundet. I svenska djurskyddsföreskrifter ingår dessa som krav för hållande av mink för pälsdjursproduktion. Mer kunskap behövs för hur ofta berikningar bör skiftas.Djurvälfärd i samband med livdjurstransport och avlivning av mink lyfts fram som angelägna forskningsområden. En snabb avlivning vid hemmaburen bedöms vara det bästa ur djurvälfärdssynpunkt. För att minska risken för spridning av sjukdomar bör importerade minkar hållas i karantän och hög biosäkerhet tillämpas på gården.
28.	Berg, Lotta, et al. (author) Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd om angående uppdrag dnr: 5.2.17-03728/2018, Utvärdering av minkhållningen i Sverige 2018 Other publication (other academic/artistic)abstract Detta yttrande är skrivet på uppdrag av Jordbruksverket som har fått i uppdrag av regeringen att utvärdera djurvälfärden hos minkar inom svensk pälsdjursproduktion och bedöma om produktionen, så som den bedrivs i dag, innebär att djuren ges möjlighet att bete sig naturligt. Uppdraget till det Vetenskapliga rådet är att sammanställa aktuell forskning om minkars naturliga beteende och djurvälfärd.
29.	Berg, Lotta, et al. (author) Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd om djurskydd inom grisuppfödning 2019 Other publication (other academic/artistic)abstract Detta yttrande svarar på följande fråga av Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt, World Animal Protection Sverige, Compassion in World Farming Sverige och Vi Konsumenter, som vänt sig till det vetenskapliga rådet med anledning av Jordbruksverkets ändring av djurskyddsbestämmelserna för gris, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd m ( SJVFS 2017:25) om grishållning inom lantbruket m.m., saknr. L 106: Är det förenat med bättre, likvärdig eller sämre djurvälfärd, vid en sammantagen bedömning av såväl smågrisens välfärd som suggans, om smågrisar avvänjs från suggan vid 21 dagars ålder i stället för vid 28 dagars ålder? Rådet ombads att belysa frågan utifrån ett brett perspektiv innefattande såväl psykisk som fysisk hälsa och välbefinnande.
30.	Berg, Lotta, et al. (author) Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd om hållande av hund och katt 2018 Other publication (other academic/artistic)abstract Detta yttrande är skrivet på uppdrag av Jordbruksverket i samband med verkets översyn av föreskrifterna för hund och katt. För att Jordbruksverkets föreskrifter ska vara väl förankrade i den senaste forskningen önskar verket inhämta underlag från det vetenskapliga rådet för djurskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet, specifikt gällande områdena rörelsebehov, social kontakt och avvänjning.
31.	Blokhuis, Harry, et al. (author) A scenario analysis on the implementation of a farm animal welfare assessment system 2011 In: Animal Welfare. - 0962-7286 .- 2054-1538. ; 20, s. 613-621 Journal article (peer-reviewed)abstract There have been important developments in the measurement of farm animal welfare in recent years. Measuring animal welfare is one thing implementing a farm animal welfare assessment system another. The implementation of such a system occurs in an environment that is influenced by economic, political, technological and socio-cultural factors which interact with each other. This creates enormous complexity, generates a huge number of different potential 'futures', and makes the eventual impact that the system will have on the welfare of farm animals uncertain. This article draws upon strategic management literature to apply scenario analysis as a technique to help understand the variance of the uncertainty associated with the implementation of an animal welfare assessment scheme. Specifically, it develops two extreme scenarios based on a theoretical European-wide implementation: one scenario in which all uncertain factors influence the implementation of the assessment system in a negative way, and one scenario in which all these factors have positive impacts. These scenarios provide insight into the variance of possible futures in which the system may have to function. Although consumers are an important stakeholder group, their role in creating uncertainty for the system may be overestimated; it is apparent that the roles of companies, brands and certification organisations deserve significant attention, as well as any relevant institutional structure.
32.	Brunberg, Emma, et al. (author) Behavioural and Brain Gene Expression Profiling in Pigs during Tail Biting Outbreaks – Evidence of a Tail Biting Resistant Phenotype 2013 In: PLOS ONE. - : Public Library of Science. - 1932-6203. ; 8:6 Journal article (peer-reviewed)abstract Abnormal tail biting behaviour is a major welfare problem for pigs receiving the behaviour, as well as an indication of decreased welfare in the pigs performing it. However, not all pigs in a pen perform or receive tail biting behaviour and it has recently been shown that these ‘neutral’ pigs not only differ in their behaviour, but also in their gene expression compared to performers and receivers of tail biting in the same pen. To investigate whether this difference was linked to the cause or a consequence of them not being involved in the outbreak of tail biting, behaviour and brain gene expression was compared with ‘control’ pigs housed in pens with no tail biting. It was shown that the pigs housed in control pens performed a wider variety of pig-directed abnormal behaviour (belly nosing 0.95±1.59, tail in mouth 0.31±0.60 and ‘other‘ abnormal 1.53±4.26; mean±S.D) compared to the neutral pigs (belly nosing 0.30±0.62, tail in mouth 0.13±0.50 and “other“ abnormal 0.42±1.06). With Affymetrix gene expression arrays, 107 transcripts were identified as differently expressed (p<0.05) between these two categories of pigs. Several of these transcripts had already been shown to be differently expressed in the neutral pigs when they were compared to performers and receivers of tail biting in the same pen in an earlier study. Hence, the different expression of these genes cannot be a consequence of the neutral pigs not being involved in tail biting behaviour, but rather linked to the cause contributing to why they were not involved in tail biting interactions. These neutral pigs seem to have a genetic and behavioural profile that somehow contributes to them being resistant to performing or receiving pig-directed abnormal behaviour, such as tail biting, even when housed in an environment that elicits that behaviour in other pigs.
33.	Brunberg, Emma, et al. (author) Brain gene expression differences are associated with abnormal tail biting behavior in pigs 2013 In: Genes, Brain and Behavior. - : Wiley. - 1601-1848 .- 1601-183X. ; 12:2, s. 275-281 Journal article (peer-reviewed)abstract Knowledge about gene expression in animals involved in abnormal behaviors can contribute to the understanding of underlying biological mechanisms. This study aimed to explore the motivational background to tail biting, an abnormal injurious behavior and severe welfare problem in pig production. Affymetrix microarrays were used to investigate gene expression differences in the hypothalamus and prefrontal cortex of pigs performing tail biting, pigs receiving bites to the tail and neutral pigs who were not involved in the behavior. In the hypothalamus, 32 transcripts were differentially expressed (P<0.05) when tail biters were compared with neutral pigs, 130 when comparing receiver pigs with neutrals, and two when tail biters were compared with receivers. In the prefrontal cortex, seven transcripts were differently expressed in tail biters when compared with neutrals, seven in receivers vs. neutrals and none in the tail biters vs. receivers. In total, 19 genes showed a different expression pattern in neutral pigs when compared with both performers and receivers. This implies that the functions of these may provide knowledge about why the neutral pigs are not involved in tail biting behavior as performers or receivers. Among these 19 transcripts were genes associated with production traits in pigs (PDK4), sociality in humans and mice (GTF2I) and novelty seeking in humans (EGF). These are in line with hypotheses linking tail biting with reduced back fat thickness and explorative behavior.
34.	Brunberg, Emma, et al. (author) Characterisation of pigs performing and receiving tail bites: associations to other abnormal behaviours 2011 Conference paper (other academic/artistic)
35.	Brunberg, Emma, et al. (author) Differences in hypothalamic gene expression in feather pecking chickens 2010 Conference paper (other academic/artistic)
36.	Brunberg, Emma, et al. (author) Evidence for a link between tail biting and central monoamine metabolism in pigs (Sus scrofa domestica) 2015 In: Physiology and Behavior. - : Elsevier BV. - 0031-9384 .- 1873-507X. ; 143, s. 151-157 Journal article (peer-reviewed)abstract Tail biting in pigs is a major welfare problem within the swine industry. Even though there is plenty of information on housing and management-related risk factors, the biological bases of this behavioral problem are poorly understood. The aim of this study was to investigate a possible link between tail biting, based on behavioral recordings of pigs during an ongoing outbreak, and certain neurotransmitters in different brain regions of these pigs. We used a total of 33 pigs at a farm with a long-standing problem of tail biting. Three equally big behavioral phenotypic groups, balanced for gender and age were selected, the data thus consisting of 11 trios of pigs. Two of the pigs in each trio originated from the same pen: one tail biter (TB) and one tail biting victim (V). A control (C) pig was selected from a pen without significant tail biting in the same farm room. We found an effect of tail biting behavioral phenotype on the metabolism of serotonin and dopamine, with a tendency for a higher 5-HIAA level in the prefrontal cortex (PFC) of TB compared to the other groups, while V pigs showed changes in both serotonin and dopamine metabolism in the striatum (ST) and limbic cortex (LC). Trp:BCAA and Trp:LNAA correlated positively with serotonin and 5-HIAA in the PFC, but only in TB pigs. Furthermore, in both ST and LC, several of the neurotransmitters and their metabolites correlated positively with the frequency of bites received by the pig. This is the first study indicating a link between brain neurotransmission and tail biting behavior in pigs with TB pigs showing a tendency for increased PFC serotonin metabolism and V pigs showing several changes in central dopamine and serotonin metabolism in their ST and LC, possibly due to the acute stress caused by being bitten.
37.	Brunberg, Emma, et al. (author) Feather pecking behavior in laying hens : Hypothalamic gene expression in birds performing and receiving pecks 2011 In: Poultry Science. - : Elsevier BV. - 0032-5791 .- 1525-3171. ; 90:6, s. 1145-1152 Journal article (peer-reviewed)abstract Feather pecking (FP) is a welfare and economic problem in the egg production sector. Beak trimming, the current method used to reduce FP, is also criticized. The present study used gene expression to explore the biological mechanisms underlying this behavior, which could lead to a greater understanding of the cause and a tool to mitigate the problem. White Leghorn hens performing and receiving FP, as well as neutral control birds, were identified on a commercial farm. Hypothalamic RNA from 11 peckers, 10 victims, and 10 controls was hybridized onto GeneChip Chicken Genome Arrays (Affymetrix Inc., Santa Clara, CA) to compare gene expression profiles in the different groups. Eleven transcripts corresponding to 10 genes differed significantly between the 3 groups (adjusted P < 0.05). Eight of these transcripts differed in the peckers compared with the controls, 1 was upregulated in the victims compared with the controls, and 6 differed significantly in the peckers compared with the victims. Additionally, 5 transcripts showed a trend (adjusted P < 0.1) to differ in the pecker-victim comparison. Some of the products of the differently expressed genes are involved in disorders, such as intestinal inflammation and insulin resistance, which fit well with the previously proposed hypothesis that FP is an abnormal foraging behavior. Other findings may also support the proposal that FP is linked to immune mechanisms and may serve as an animal model for obsessive compulsive disorder in humans. In conclusion, this study provides a gene list that may be useful in further research on the mechanisms behind FP.
38.	Brunberg, Emma, et al. (author) Gene expression differences in feather pecking chickens 2009 In: DJF Husdyrbrug. - 1397-9892. ; , s. 22-22 Conference paper (other academic/artistic)
39.	Brunberg, Emma, et al. (author) Icelandic horses with the Silver coat colour show altered behaviour in a fear reaction test 2013 In: Applied Animal Behaviour Science. - : Elsevier BV. - 0168-1591 .- 1872-9045. ; 146, s. 72-78 Journal article (peer-reviewed)abstract The colour of a horse's coat has long been discussed to reflect its temperament. One opinion is that Silver coloured horses are nervous, difficult to handle and react more strongly to different fear stimuli. The objective with the present study was to investigate if mutations associated with the Silver coat colour affect fear reactions in Icelandic horses. The hypothesis was that horses with the Silver mutation Arg618Cys in PMEL show stronger fear reactions than horses without the mutation (e.g. Black/Brown or Chestnut horses). Twenty-seven Icelandic horses (nine Silver, nine Chestnuts and nine Black/Brown) matched for sire, were exposed to the fear stimulus (a suddenly moving plastic bag) while feeding from a container. The test was repeated five times and behavioural responses and latency to return to the feed container were recorded. All horses were genotyped for the Silver mutation. The proportion of Silver horses that were hesitant to approach the test set-up before each trial was significantly higher (P < 0.05) than the proportion of non-Silver horses and this difference was most pronounced before the first two trials. No differences in reaction vigour or latency to resume feeding were found between the differently coloured horses. The results suggest that Silver horses are more cautious in novel situations rather than more reactive in fearful situations. One likely explanation for this difference is that the Silver mutation is associated with multiple congenital ocular anomalies (MCOA) syndrome and visual impairment. Furthermore, offspring (regardless of coat colour) from sires with a Best Linear Unbiased Prediction (BLUP, an index indicating which traits a horse will pass on to its offspring) value above 100 for the temperament trait 'Spirit', showed a greater fear reaction (P < 0.01) and reacted for a longer time (P < 0.01) than horses from sires with a lower (<100) index. These results indicate that horses with a high BLUP value for 'Spirit' seem to express stronger fear reactions. Breeding for Silver coat colour and the 'Spirit' trait, as it is currently defined, may need to be reconsidered if these results are confirmed in a larger cohort. (c) 2013 Elsevier B.V. All rights reserved.
40.	Brunberg, Emma, et al. (author) Omnivores Going Astray : A Review and New Synthesis of Abnormal Behavior in Pigs and Laying Hens 2016 In: Frontiers in Veterinary Science. - : Frontiers Research Foundation. - 2297-1769. ; 3, s. 1-15 Journal article (peer-reviewed)abstract Pigs and poultry are by far the most omnivorous of the domesticated farm animals and it is in their nature to be highly explorative. In the barren production environments, this motivation to explore can be expressed as abnormal oral manipulation directed toward pen mates. Tail biting (TB) in pigs and feather pecking (FP) in laying hens are examples of unwanted behaviors that are detrimental to the welfare of the animals. The aim of this review is to draw these two seemingly similar abnormalities together in a common framework, in order to seek underlying mechanisms and principles. Both TB and FP are affected by the physical and social environment, but not all individuals in a group express these behaviors and individual genetic and neurobiological characteristics play an important role. By synthesizing what is known about environmental and individual influences, we suggest a novel possible mechanism, common for pigs and poultry, involving the brain-gut-microbiota axis.
41.	Brunberg, Emma, et al. (author) Pathological findings in tail biters and bitten pigs in a matched case-control study 2010 Conference paper (other academic/artistic)
42.	Brunberg, Emma, et al. (author) Preliminary evidence of an altered serotonin metabolism in the prefrontal cortex of tail biting pigs 2013 Other publication (other academic/artistic)
43.	Brunberg, Emma, et al. (author) Stress measures in tail biters and bitten pigs in a matched case-control study 2013 In: Animal Welfare. - : Cambridge University Press (CUP). - 0962-7286 .- 2054-1538. ; 22, s. 331-338 Journal article (peer-reviewed)abstract This study aimed to identify differences in stress measures in pigs (Sus scrofa) with different roles during a tail-biting outbreak. Quartets (n = 16) of age- and gender-matched fattening pigs including a tail biter (TB; n = 16), a victim (V; n = 16), a control in the same pen (C-tb; n = 10), and one in a pen without tail biting (C-no; n = 14) were chosen by direct behavioural observation. Stress measures used were behaviour (dog-sitting, sniffing of pen-mates and aggression), thyroid hormone concentration, morphology of adrenal and thyroid glands and salivary cortisol concentration sampled at 0700, 1000, 1600 and 1900h. Category (TB, V, C-tb, C-no) effects were investigated using a mixed model with replicate as subject and category as repeated effect. Category had a significant effect on adrenal total (cortex + medulla) and cortical area, salivary cortisol at 1900h, serum triiodothyronine (T3) and the behaviours performing and receiving sniffing. Victims suffered from a triad of chronic stress, pathology and suppressed T3 secretion. Evidence for stress in tail biters, a possible cause of the behaviour, consisted of a slightly flattened day-time cortisol pattern and more performed sniffing than all other categories. Differences in evening cortisol concentration and T3 levels between the categories in the pen with ongoing tail biting emphasise the qualities of the control animal. It supports the view that neutral pigs represent a phenotype that adopts a coping strategy leading to lower stress levels than in tail biters and victims, despite being housed in the same pen.
44.	Brunberg, Emma, et al. (author) Tail biting in fattening pigs: Associations between frequency of tail biting and other abnormal behaviours 2011 In: Applied Animal Behaviour Science. - : Elsevier BV. - 0168-1591 .- 1872-9045. ; 133, s. 18-25 Journal article (peer-reviewed)abstract This study investigated the association between tail biting (TB) and other abnormal behaviours in a group of non-tail docked pigs. Behavioural data were collected from 742 pigs housed on a commercial farm. The prevalence of performed and received TB, belly nosing, bar biting, ear biting and mounting was recorded during two 30 min observation periods. Pigs were categorized based on the number of performed tail bites/hour; nonperformers (NP, TB = 0, n = 643), low performers (LP, TB = 1–4, n = 79), high performers (HP, TB > 4, n = 20) and the number of received tail bites; non-receivers (NR, TB = 0, n = 559), low receivers (LR, TB = 1–2, n = 133) and high receivers (HR, TB > 2, n = 50). Based on the intensity of the receivers’ response to being bitten, TB behaviour was further classified into three grades; no, mild or severe reaction. Tail-in-mouth behaviour, which did not involve biting, was also recorded. The proportion of performed bites classified as severe was significantly higher (P < 0.001) in HP (mean ± s.d.: 0.30 ± 0.21) than in LP (0.11 ± 0.28). The HR category received a lower proportion of mild tail bites (P < 0.003, 0.14 ± 0.15) than LR (0.31 ± 0.41). The fact that the HP category also performed a higher proportion of severe tail bites may be of use in practice when wanting to identify the main tail biting pigs in the pen. The three performer categories differed in the amount of performed tail-in-mouth (P < 0.001). HP performed most (4.30 ± 5.64) followed by LP (0.90 ± 1.26) and NP (0.19 ± 0.66). A higher frequency (P < 0.05) of ear biting was performed by HP (0.45 ± 0.69) than NP (0.26 ± 1.32) and both tail biter categories performed more bar biting than nonperformers (HP: 1.10 ± 2.13, LP: 0.73 ± 2.03, NP: 0.28 ± 1.32). These results suggest that the tail biters, especially the HP category, perform a higher frequency of abnormal behaviours that involve biting behaviour. LP performed more belly nosing (0.80 ± 1.31) and ‘other abnormal’ behaviours (1.41 ± 2.58, P < 0.001) than NP (belly nosing: 0.44 ± 1.73, P = 0.002; ‘other abnormal’: 0.48 ± 1.56, P < 0.001). These results may suggest that LP pigs are more general in their repertoire of performed abnormal behaviour and HP more specialised in behaviours including biting. The receiver categories differed in the amount of received ‘other abnormal’ behaviours, for which HR (1.16 ± 1.89) received significantly more than both LR (0.68 ± 1.10, P < 0.01) and NR (0.52 ± 1.24, P < 0.001). This could support the earlier proposed hypothesis that some animals are predisposed to receive more of these abnormal behaviours than others.
45.	Brunberg, Emma, et al. (author) Tail biting resistant pigs – a new approach towards abnormal animal behaviour? 2012 Other publication (peer-reviewed)
46.	Buijs, Stephanie, et al. (author) Assessing attraction or avoidance between rabbits: comparison of distance-based methods to analyse spatial distribution 2011 In: Animal Behaviour. - : Elsevier BV. - 0003-3472 .- 1095-8282. ; 82, s. 1235-1243 Journal article (peer-reviewed)abstract Studies on social spacing usually analyse spatial distribution using a single distribution index, and compare this with expected values assuming random spacing. However, different distribution indices give information on different aspects of spatial distribution. Furthermore, when animals use some parts of the study area more often because of environmental factors, assumptions of random spacing do not apply. As a contribution to the development of spatial distribution analysis methodology, we compared three distribution indices: nearest-neighbour distances (NND), coefficient of variation of interindividual distances and coefficient of variation of Dirichlet polygon areas. Distribution was studied at different animal densities, in the presence or absence of a wooden structure. Rabbits, Oryctolagus cuniculus, were chosen as the model species because of their apparent plasticity of spatial behaviour. The observed distribution was compared with a random distribution and with a resource-corrected random distribution that accounted for environmental influences on spacing. Comparisons with these two distributions led to different conclusions. This emphasizes the limited usefulness of comparisons with the random distribution, especially in more heterogeneous environments. However, divergence from random spacing could potentially be used to assess the relative importance of resources. Especially for 6-week-old rabbits, the density at which no evidence of avoidance was found differed between the distribution indices. This underlines the need to use multiple indices when studying social spacing. Nine-week-old rabbits generally avoided each other's proximity, with NND indicating proximity avoidance even in the largest pens. Contrary to expectations, the wooden structure seemed to decrease social attraction between rabbits. (C) 2011 The Association for the Study of Animal Behaviour. Published by Elsevier Ltd. All rights reserved.
47.	Buijs, Stephanie, et al. (author) Behaviour and use of space in fattening rabbits as influenced by cage size and enrichment 2011 In: Applied Animal Behaviour Science. - : Elsevier BV. - 0168-1591 .- 1872-9045. ; 134, s. 229-238 Journal article (peer-reviewed)abstract In the few previous studies on the effects of space allowance on fattening rabbit behaviour, space allowance was confounded with group size. This is the first study of fattening rabbit behaviour in which space allowance was varied whilst group size was stable (8 animals per pen), although this meant that stocking density and total cage size were altered simultaneously. Behaviour was studied at 6 and 9 weeks of age during artificially created dawn, daytime and dusk phases, and compared between cages with and without a wooden enrichment structure. Although a wide range of space allowances was studied (seven different cage sizes between 0.40 and 1.60 m2) the observed effect on behaviour was limited: only sterna lying increased consistently with decreasing space allowance. In the larger cages, grooming was performed when animals had more free space around them. However, grooming did not decrease in smaller cages, suggesting that this behaviour was important enough to be performed under non-preferred conditions. The wooden enrichment structure decreased lateral lying and cage manipulation. Effects on lying behaviour and cage manipulation have previously been reported for gnawing sticks. However, in contrast to findings on gnawing sticks, the enrichment structure also decreased social contact. Although social contact is generally seen as positive, the rabbits may have used the structure as a visual or physical barrier to protect themselves from unwanted interactions with conspecifics. As expected, rabbits were generally more active during dawn and dusk than during daytime. Specific behaviour patterns varied between dawn and dusk, and future studies may use this information to pinpoint the most favourable observation time. In summary, providing fattening rabbits housed in groups of eight with more space had a limited effect on their behavioural time budget. Thus, only minimal support was found for the suggestion that decreased cage size impedes welfare in this species, although rabbits did seem to prefer more space during grooming. In contrast, provision of a wooden structure improved welfare, as shown by a decrease in cage manipulation and interactions with conspecifics
48.	Buijs, Stephanie, et al. (author) Glucocorticoid excretion in rabbits before and after transport - influence of environmental enrichment and cage size 2010 Conference paper (peer-reviewed)
49.	Buijs, Stephanie, et al. (author) Neighbourhood analysis as an indicator of spatial requirements of broiler chickens 2011 In: Applied Animal Behaviour Science. - : Elsevier BV. - 0168-1591 .- 1872-9045. ; 129, s. 111-120 Journal article (peer-reviewed)abstract The appropriate stocking density for broiler chickens is a much discussed topic in animal welfare. To determine at which stocking density the level of crowding becomes aversive to 4–6-week-old broiler chickens, spatial distribution and behaviour of groups stocked at 8, 19, 29, 40, 45, 51, 61 or 72 birds per 3.3 m2 were analysed. Spatial distribution was evaluated using three different indices: inter-individual distances, nearest neighbour distances and Dirichlet polygon areas. The assumption was that broilers would increase the distance to their pen mates if high densities (i.e., close proximity to pen mates) were experienced as aversive, whereas they would decrease this distance if close proximity was experienced positively. Increased distances to pen mates would lead to increased nearest neighbour distances and a more homogeneous distribution (i.e., lower variation of inter-individual distances and of Dirichlet-polygon size) than expected by chance. The distribution expected by chance was determined from both a random distribution and a ‘resource-corrected’ random distribution (which incorporated environmental influences on spatial distribution but excluded social ones). Behavioural observations showed that at higher stocking densities more sitting bouts (P = 0.003) and adjustments of the sitting and lying posture (P < 0.001) occurred. It was also found that nearest neighbour distance varied according to behaviour (P = 0.001). Birds that were eating/drinking were further apart from their nearest neighbour than birds that were foraging, preening, adjusting their sitting or lying posture or showing “other” behaviour. The results from all three methods of spatial analysis suggested that broilers in groups ≥19 birds per 3.3 m2 (ultimately equivalent to 15 kg/m2) started to experience the proximity of conspecifics as aversive at some point during the last 3 weeks of rearing. However, nearest neighbour distance analysis showed evidence of aversiveness earlier in life than the other methods of analyzing spatial distribution (variation in inter-individual distance and polygon size), suggesting that nearest neighbour distance is the more sensitive indicator of space requirements. When uneven use of the different areas within the pen was reflected in the expected distribution (i.e., for comparisons to the resource-corrected random distribution) different results were obtained than when such measures were omitted (i.e., for comparisons to the random distribution). As such, this study emphasises the importance of accounting for environmental influences on distribution within a pen
50.	Buijs, Stephanie, et al. (author) Resting or hiding? Why broiler chickens stay near walls and how density affects this 2010 In: Applied Animal Behaviour Science. - : Elsevier BV. - 0168-1591 .- 1872-9045. ; 124, s. 97-103 Journal article (peer-reviewed)abstract Broiler chickens are reported to be close to walls at higher densities. The reason for this is not clear, since evolutionary theories would suggest that birds should attempt to be in the middle of the flock.We studied the spatial distribution (during weeks 4-6) of broiler chickens stocked at 2.4, 5.8, 8.8, 12.1, 13.6, 15.5. 18.5 and 21.8 birds/m(2) (in 3.3 m(2) pens), to investigate the underlying reasons for the pattern of spatial distribution. Three possible reasons were considered: seeking cover from predators in the centre of the flock, seeking cover from predators near walls, and avoidance of disturbances by conspecifics. Spatial distribution was analysed by comparing the number of birds in four separate parts of the pen (inner, inner middle, outer middle and outer). Apart from effects on spatial distribution, birds were predicted to have their behaviour disturbed more often by other birds in the flock as the overall density in the pen increased, leading to shortened bouts of behaviour and an increase in adjustments of the sitting or lying posture.We found that higher treatment density led to shorter sitting and preening bouts (P=0.024 and P=0.013), and a sharper decrease in walking bout length as weeks progressed (density x week, P=0.025). In addition, birds adjusted their sitting or lying posture more often at higher densities (P<0.001). indicating an increased number of disturbances.Preference for the wall area occurred when overall density in the pen peaked (in the last week of rearing, at treatment densities above 12.1 birds/m(2)). On the other hand, more animals were present in the centre of the pen than at the edges at some of the densities in weeks 4 and 5. Because of its occurrence at peak density, avoidance of disturbance seems the most likely explanation for wall preference. Thus, increased use of the wall area may be an indicator that birds are experiencing crowding. (C) 2010 Elsevier By. All rights reserved.

Skapa referenser, mejla, bekava och länka

Permalink

Träfflista för sökning "WFRF:(Keeling Linda) "

Refine your search

Year