| 11. |
|
|
| 12. |
|
|
| 13. |
- Almevik, Gunnar, 1969, et al.
(author)
-
Hemse Stave Church Revisited
- 2018
-
In: Lund Archaeological Review. - 1401-2189. ; 23, s. 1-20
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- During a restoration of the Romanesque church in Hemse in 1896, the remains of a stave church were found as reused floor tiles. The discovery was important at the time, providing new information to a prestigious research field with few sources of knowledge. Today, the remains of Hemse are esoteric and inaccessible for scholarship. The stave church material in the present museum context seems to have one function, to communicate an age value. The leading question in this article is, what more could we retrieve from this old archaeological material? We may agree that the museum’s archaeological collections and the stave church remains are valuable sources, but for what new kind of knowledge? This article presents the process and outcome of an in-depth examination of the material remains and archival records of Hemse stave church. The aim is to develop or revise how this wooden church may have been constructed and appeared both outside and inside when it functioned as a building. The research method uses three perspectives that give access to different paths of knowledge: a discursive perspective, a forensic perspective, and a dwelling perspective. The research results are contextualized in an interactive model of Hemse that provides a visual experience that gives a sense of the stave church as a real place and not just a theoretical space. The results are grounded on empirical evidence but also on the intellectual discourse of which it is a product. The reconstruction is less of a static representation of our knowledge than a simulation or a research laboratory through which hypotheses can be tried and both researchers and the public can be engaged in a dialogue.
|
|
| 14. |
- Almevik, Gunnar, 1969, et al.
(author)
-
Rethinking the Academic Artefacts
- 2022
-
In: Craft Sciences / Tina Westerlund, Camilla Groth and Gunnar Almevik (eds.).. - Göteborg : Acta Universitatis Gothoburgensis. - 2002-2131. ; , s. 22-45
-
Book chapter (peer-reviewed)
|
|
| 15. |
|
|
| 16. |
- Alsiö, Åsa, 1965, et al.
(author)
-
Early quantification of HCV core antigen may help to determine the duration of therapy for chronic genotype 2 or 3 HCV infection
- 2012
-
In: European Journal of Clinical Microbiology & Infectious Diseases. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0934-9723 .- 1435-4373. ; 31:7, s. 1631-1635
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- The aim of the present study was to evaluate the utility of hepatitis C virus (HCV) core antigen (coreAg) assessment for the identification of candidates for short-term therapy. Plasma samples from HCV genotype 2 or 3-infected patients participating in the NORDynamIC trial (n = 382) comparing 12 and 24 weeks of combination treatment with pegylated interferon-alpha 2a and a fixed dose of 800 mg ribavirin daily were analyzed for coreAg. Among the 126 patients (33% of the intention-to-treat population) achieving HCV coreAg levels in plasma below 0.2 pg/mL when assayed on treatment day 3, sustained viral response (SVR) rates of 86% and 84% were achieved in the 12- and 24-week arms, respectively. Similarly, among patients having received at least 80% of the target dose of both pegylated interferon alpha-2a and of ribavirin for at least 80% of the target treatment duration (per-protocol analysis), the SVR rates were 89% and 95%, respectively. Twelve weeks of combination treatment may be sufficient for genotype 2 or 3-infected patients achieving HCV coreAg levels below 0.2 pg/mL by day 3, signaling a rapid clearance of HCV viremia.
|
|
| 17. |
|
|
| 18. |
- Alsiö, Åsa, 1965, et al.
(author)
-
Nonresponder patients with hepatitis C virus genotype 2/3 infection: a question of low systemic interferon concentrations?
- 2010
-
In: Clinical infectious diseases. - : Oxford University Press (OUP). - 1537-6591 .- 1058-4838. ; 50:4
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Twelve of 303 per-protocol patients were nonresponders in a 12-week versus 24-week treatment study of hepatitis C virus (HCV) genotype 2/3 infection. The nonresponders had significantly lower interferon concentrations, as well as significantly greater mean age, body mass index, and viral load. Suboptimal drug concentrations may thus contribute to lack of response to therapy in patients with infection due to HCV genotype 2/3.
|
|
| 19. |
- Andersson, Johan, 1986-, et al.
(author)
-
Askfilter för rening av svavelväte i deponigas
- 2017
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Deponigas bildas under syrefria förhållanden i deponier genom mikrobiell nedbrytning av organiskt material. Gasens sammansättning kan variera mycket, men från svenska deponier brukar den generellt bestå av 40-60 % metan, 30-40 % koldioxid och 5-20 % kvävgas. Svavelväte (H2S) är en mycket giftig och korrosiv gas som finns i deponigas i varierande omfattning, från 10 till 30 000 ppm (motsvarar 0,001-3,0 %). Det är önskvärt att deponigas används för el och/eller värmeproduktion, men för att detta ska vara möjligt behöver H2S-halten renas till låga nivåer (< 200 ppm). Höga halter H2S ökar slitaget på motor/panna och därmed frekvensen på servicetillfällen. Det leder till dyra underhållskostnader och i slutändan till förkortad livslängd för anläggningen. För att minska korrosionen är det vanligt att rökgastemperaturen justeras upp, men det leder samtidigt till lägre verkningsgrad och därmed till sämre energiutnyttjande av gasen. I en del fall bedöms gasens innehåll av H2S vara för högt för att kunna användas för energiproduktion. Under 2015 facklades 53 GWh deponigas i Sverige, vilket i många fall beror på problem med höga halter H2S. Rening av deponigas från H2S leder således till flera nyttigheter; gasens energiinnehåll används effektivare, underhålls- och servicekostnaderna för förbränningsanläggningarna minskar och utsläpp av försurande svaveldioxid från förbränning av deponigas reduceras. Det finns kommersiell reningsteknik för H2S men den är dyr, både vad gäller kapitalkostnad och driftkostnad. Därmed finns ett behov av att ta fram nya billigare reningstekniker som förbättrar driftekonomin vid deponierna och som möjliggör att även deponigas med höga H2S-halter kan utnyttjas för nyttig energiomvandling. RISE (f.d. JTI - Inst. för jordbruks och miljöteknik) utvecklar tillsammans med SLU nya, potentiellt kostnadseffektiva metoder för att uppgradera biogas till drivmedelskvalité. En av metoderna baseras på att gasen får passera en bädd av fuktig aska (ett s.k. askfilter) varvid koldioxid och H2S fixeras. Hypotesen i det här projektet var att askor med ursprung från förbränning av avfall, RT-flis eller liknande kan användas för att rena bort höga halter H2S från deponigas. Denna typ av askor ska i regel ändå avsättas på deponier och om reningseffekten är god skulle det ge synergieffekter i form av att askan först används för att rena deponigas från svavel innan den avsätts som konstruktionsmaterial på deponier. I det här projektet utfördes två försök i pilotskala vid en svensk deponi med mycket höga halter H2S, ca 15 000 ppm. Olika gasflöden studerades (0,7-7,6 m3/h) medan askvolymen var lika i de båda försöken, 0,37 m3. Halten H2S i den renade gasen var genomgående mycket låg under behandling, < 10 ppm vid låga gasflöden och < 200 ppm vid höga gasflöden. Två asktyper undersöktes och båda visade sig ha mycket god förmåga att fixera H2S, 44-61 g H2S/kg torr aska. Vid jämförelse med litteraturvärden är det bara en studie som visar upptag i samma storleksordning, övriga studier ligger ca en tiopotens lägre i upptag. Utifrån försöksresultaten bestämdes den tekniska och ekonomiska potentialen för askfilter som reningsmetod. Beräkningarna gjordes för olika typanläggningar för att på så sätt täcka in vanligt förekommande deponier. För normalstora deponier med gasflöden på 100-1 000 m3/h och H2S-halter mellan 100 och 1 000 ppm uppgår askbehovet till 10-130 ton torr aska per år. För specialfallet där halten H2S är extremt hög ökar askbehovet och för en anläggning med 15 000 ppm H2S och ett gasflöde på 200 m3/h krävs det ca 800 ton torr aska per år. Överlag är det emellertid beskedliga mängder aska som krävs och skulle t.ex. samtliga svenska deponier använda aska för gasrening skulle askbehovet endast vara 0,2-0,3 % av den årliga svenska askproduktionen. De ekonomiska beräkningarna visar att askfilter är en konkurrenskraftig metod för att rena bort H2S. För specialfallet med extremt höga halter H2S visade det sig att kostnaden för askfilter är drygt 20 % lägre jämfört med den för ändamålet billigaste konventionella reningstekniken på marknaden. Även vid rening av deponigas med mer normala halter H2S står sig askfilter väl. Vid låga flöden kring 100 m3/h är askfilter klart billigare jämfört med litteraturvärden för konventionell reningsteknik. Skalfördelarna tycks dock vara större för de konventionella reningsteknikerna och därför blir skillnaden mellan reningskostnaden för askfilter jämfört med annan teknik mindre vid högre gasflöden. De låga reningskostnaderna för askfilter kan öppna upp möjligheter för deponier som idag inte renar gas från H2S. Under projektet kontaktades 15 svenska deponier och ingen av dessa hade någon form av H2S-rening. Med rening kan deponigas däremot användas effektivare, t.ex. genom minskad fackling, ökad verkningsgrad för el- och värmeproduktion samt minskat slitage på pannor och förbränningsutrustning. Dessutom minskar emissioner av svavel till atmosfären, vilket även minskar potentiella luktproblem kring deponin. För fortsatt utveckling är utformning och design av en prototyp av en askfiltermodul i fullskala en central del. Vidare måste den behandlade askan undersökas vad gäller urlakningsegenskaper, lagringsbarhet och användbarhet som konstruktionsmaterial på deponier tillsammans med en bedömning av de samlade miljökonsekvenserna. Försök i fullskala bör även göras vid fler deponier med olika gasflöden och H2S-halter i deponigasen för att verifiera prestanda från de genomförda pilotförsöken.Deponigas bildas under syrefria förhållanden i deponier genom mikrobiell nedbrytning av organiskt material. Gasens sammansättning kan variera mycket, men från svenska deponier brukar den generellt bestå av 40-60 % metan, 30-40 % koldioxid och 5-20 % kvävgas. Svavelväte (H2S) är en mycket giftig och korrosiv gas som finns i deponigas i varierande omfattning, från 10 till 30 000 ppm (motsvarar 0,001-3,0 %). Det är önskvärt att deponigas används för el och/eller värmeproduktion, men för att detta ska vara möjligt behöver H2S-halten renas till låga nivåer (< 200 ppm). Höga halter H2S ökar slitaget på motor/panna och därmed frekvensen på servicetillfällen. Det leder till dyra underhållskostnader och i slutändan till förkortad livslängd för anläggningen. För att minska korrosionen är det vanligt att rökgastemperaturen justeras upp, men det leder samtidigt till lägre verkningsgrad och därmed till sämre energiutnyttjande av gasen. I en del fall bedöms gasens innehåll av H2S vara för högt för att kunna användas för energiproduktion. Under 2015 facklades 53 GWh deponigas i Sverige, vilket i många fall beror på problem med höga halter H2S. Rening av deponigas från H2S leder således till flera nyttigheter; gasens energiinnehåll används effektivare, underhålls- och servicekostnaderna för förbränningsanläggningarna minskar och utsläpp av försurande svaveldioxid från förbränning av deponigas reduceras. Det finns kommersiell reningsteknik för H2S men den är dyr, både vad gäller kapitalkostnad och driftkostnad. Därmed finns ett behov av att ta fram nya billigare reningstekniker som förbättrar driftekonomin vid deponierna och som möjliggör att även deponigas med höga H2S-halter kan utnyttjas för nyttig energiomvandling. RISE (f.d. JTI - Inst. för jordbruks och miljöteknik) utvecklar tillsammans med SLU nya, potentiellt kostnadseffektiva metoder för att uppgradera biogas till drivmedelskvalité. En av metoderna baseras på att gasen får passera en bädd av fuktig aska (ett s.k. askfilter) varvid koldioxid och H2S fixeras. Hypotesen i det här projektet var att askor med ursprung från förbränning av avfall, RT-flis eller liknande kan användas för att rena bort höga halter H2S från deponigas. Denna typ av askor ska i regel ändå avsättas på deponier och om reningseffekten är god skulle det ge synergieffekter i form av att askan först används för att rena deponigas från svavel innan den avsätts som konstruktionsmaterial på deponier. I det här projektet utfördes två försök i pilotskala vid en svensk deponi med mycket höga halter H2S, ca 15 000 ppm. Olika gasflöden studerades (0,7-7,6 m3/h) medan askvolymen var lika i de båda försöken, 0,37 m3. Halten H2S i den renade gasen var genomgående mycket låg under behandling, < 10 ppm vid låga gasflöden och < 200 ppm vid höga gasflöden. Två asktyper undersöktes och båda visade sig ha mycket god förmåga att fixera H2S, 44-61 g H2S/kg torr aska. Vid jämförelse med litteraturvärden är det bara en studie som visar upptag i samma storleksordning, övriga studier ligger ca en tiopotens lägre i upptag. Utifrån försöksresultaten bestämdes den tekniska och ekonomiska potentialen för askfilter som reningsmetod. Beräkningarna gjordes för olika typanläggningar för att på så sätt täcka in vanligt förekommande deponier. För normalstora deponier med gasflöden på 100-1 000 m3/h och H2S-halter mellan 100 och 1 000 ppm uppgår askbehovet till 10-130 ton torr aska per år. För specialfallet där halten H2S är extremt hög ökar askbehovet och för en anläggning med 15 000 ppm H2S och ett gasflöde på 200 m3/h krävs det ca 800 ton torr aska per år. Överlag är det emellertid beskedliga mängder aska som krävs och skulle t.ex. samtliga svenska deponier använda aska för gasrening skulle askbehovet endast vara 0,2-0,3 % av den årliga svenska askproduktionen. De ekonomiska beräkningarna visar att askfilter är en konkurrenskraftig metod för att rena bort H2S. För specialfallet med extremt höga halter H2S visade det sig att kostnaden för askfilter är drygt 20 % lägre jämfört med den för ändamålet bill
|
|
| 20. |
- Askarieh, Galia, 1983, et al.
(author)
-
Systemic and intrahepatic interferon-gamma-inducible protein 10 kDa predicts the first-phase decline in hepatitis C virus RNA and overall viral response to therapy in chronic hepatitis C.
- 2010
-
In: Hepatology. - : Ovid Technologies (Wolters Kluwer Health). - 1527-3350 .- 0270-9139. ; 51:5, s. 1523-1530
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- High systemic levels of interferon-gamma-inducible protein 10 kDa (IP-10) at onset of combination therapy for chronic hepatitis C virus (HCV) infection predict poor outcome, but details regarding the impact of IP-10 on the reduction of HCV RNA during therapy remain unclear. In the present study, we correlated pretreatment levels of IP-10 in liver biopsies (n = 73) and plasma (n = 265) with HCV RNA throughout therapy within a phase III treatment trial (DITTO-HCV). Low levels of plasma or intrahepatic IP-10 were strongly associated with a pronounced reduction of HCV RNA during the first 24 hours of treatment in all patients (P < 0.0001 and P = 0.002, respectively) as well as when patients were grouped as genotype 1 or 4 (P = 0.0008 and P = 0.01) and 2 or 3 (P = 0.002, and P = 0.02). Low plasma levels of IP-10 also were predictive of the absolute reduction of HCV RNA (P < 0.0001) and the maximum reduction of HCV RNA in the first 4 days of treatment (P < 0.0001) as well as sustained virological response (genotype 1/4; P < 0.0001). To corroborate the relationship between early viral decline and IP-10, pretreatment plasma samples from an independent phase IV trial for HCV genotypes 2/3 (NORDynamIC trial; n = 382) were analyzed. The results confirmed an association between IP-10 and the immediate reduction of HCV RNA in response to therapy (P = 0.006). In contrast, pretreatment levels of IP-10 in liver or in plasma did not affect the decline of HCV RNA between days 8 and 29, i.e., the second-phase decline, or later time points in any of these cohorts. CONCLUSION: In patients with chronic hepatitis C, low levels of intrahepatic and systemic IP-10 predict a favorable first-phase decline of HCV RNA during therapy with pegylated interferon and ribavirin for genotypes of HCV.
|
|
