| 1. |
|
|
| 2. |
- Langlet, David, 1977-, et al.
(author)
-
Ansvar för förorenad mark på båtuppläggningsplatser med fokus på ideella föreningar : [Liability for Contaminated Land at Leisure Boatyards with a Focus on Non-Profit Associations]
- 2014
-
Reports (pop. science, debate, etc.)abstract
- Tidigare sammanställningar av utförda markundersökningar på 34 båtuppläggningsplatser i svenska kustkommuner har visat att sådana områden oftast är mycket förorenade av ett flertal kända farliga ämnen och föreningar såsom olika metaller (koppar, zink, bly, kvicksilver, kadmium) och organiska föreningar (tennorganiska föreningar (ex TBT), polyaromatiska kolväten (PAH:er) och polyklorerade bifenyler (PCB:er)). TBT, PAH, bly-, kadmium- och kvicksilverföreningar tillhör de prioriterade substanserna som enligt EU:s ramvattendirektiv och dess dotterdirektiv ska fasas ut då de anses innebära en betydande risk för vattenmiljön. Det är även dessa ämnen som är mest angelägna att få bort från mark.En grov uppskattning ger vid handen att det finns omkring 2500 platser i landet som kan ha förorenats till följd av uppläggning och underhållsarbete med fritidsbåtar. I den här rapporten analyseras vem eller vilka som bär det rättsliga ansvar som aktualiseras av sådana föroreningar. Tyngdpunkten ligger på det offentligrättsliga ansvaret för eventuell sanering och tillhörande undersökningar (”avhjälpandeåtgärder”) som kan krävas enligt miljöbalkens 10 kapitel men även de rättsliga konsekvenser som föroreningar kan få i relationen mellan markägare och arrendator uppmärksammas.Länsstyrelserna driver merparten av det s.k. efterbehandlingsarbetet utifrån en särskild prioriteringsordning baserad på riskklassning. Båtuppläggningsplatser hamnar vanligen i riskklass två av fyra. När det gäller båtuppläggningsplatser är det emellertid kommunerna som har rollen av tillsynsmyndighet och därmed mandat att bl. a. ålägga den som är ansvarig enligt miljöbalkens regler att vidta avhjälpandeåtgärder.Grundregeln avseende ansvar för förorenade mark- och vattenområden är att den som bedriver eller har bedrivit den verksamhet som gav upphov till föroreningen (kallad ”verksamhetsutövaren”) ansvarar för att avhjälpa den i den omfattning det kan anses skäligt. Den skälighetsbedömning som följer av detta omfattar både miljörelaterade faktorer, inklusive planerad framtida markanvändning, och faktorer som har att göra med den ansvarige, bland annat hur lång tid som har förflutit sedan föroreningen ägde rum och vilken kunskap som då fanns om verksamhetens risker. Ansvaret för verksamhetsutövare är solidariskt vilket innebär att vem som helst av de verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen kan åläggas att svara för avhjälpandet. Men om en verksamhetsutövare visar att hens bidrag till miljöskadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande så ansvarar hen endast för den del som motsvarar det egna bidraget till skadan.I situationer där ingen verksamhetsutövare kan fås att utföra eller bekosta ett avhjälpande blir fastighetsägaren ansvarig för avhjälpandet även om hen inte haft något med den förorenande verksamheten att göra. Det gäller dock bara om fastighetsägaren förvärvat fastigheten efter den 31 december 1998 och då kände till eller borde ha upptäckt föroreningen.Om båtklubbar ska hållas ansvariga för markföroreningar beror på om de är att betrakta som utövare av den förorenande verksamheten vilket i sin tur är avhängigt av om de anses ha faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder mot störningar och olägenheter. I rättspraxis finns tydligt stöd för att båtklubbar ska betraktas som utövare av den verksamhet som bedrivs av respektive förenings medlemmar och därmed ansvariga för eventuella föroreningar. Det utesluter emellertid inte att enskilda medlemmar också kan vara att anse som verksamhetsutövare. I de flesta situationer är dock enskilda medlemmars ansvar av mindre betydelse eftersom det ovan beskrivna undantaget från principen om solidariskt ansvar gör det praktiskt mycket svårt att ställa krav mot dem. Däremot bör en person som förorenat sin egen tomt genom båtuppläggning enklare kunna hållas ansvarig om den berörda kommunen skulle prioritera ett sådant fall.För båtklubbar som arrenderar marken där verksamheten bedrivs kan fastighetsägaren ha möjlighet att ställa krav på att marken återställs till det skick den hade innan arrendet påbörjades även om något sådant villkor inte finns uttryckligen i arrendeavtalet. Fastighetsägaren kan också ha möjlighet att kräva ersättning av arrendatorn på skadeståndsrättslig grund om till exempel värdet på marken minskar till följd av arrendatorns förorenande verksamhet.Viktigt är att det utöver ansvar för sanering också finns ett ansvar att förebygga skador från en pågående verksamhet. Kravet medför en skyldighet att vidta alla relevanta skyddsåtgärder som inte är orimliga med hänsyn till nyttan av åtgärderna jämfört med kostnaderna. Det gäller för såväl båtklubbar som för enskilda båtägare och kan vid behov preciseras genom förelägganden från tillsynsmyndigheten. För båtklubbarnas del är det viktigt att ha tydliga regler för medlemmarna och även kontrollera att dessa efterlevs.Arrendeavtal kan också vara ett viktigt instrument för att reglera hur marken får användas, inklusive ämnen som är otillåtna och åtgärder som ska vidtas för att förhindra spridning av redan använd giftig färg eller andra förorenande ämnen.Från politiskt håll finns anledning att överväga om båtuppläggningsplaster bör göras tillståndspliktiga för att därigenom förtydliga ansvarsförhållandena och sända en signal om verksamhetens potentiellt allvarliga konsekvenser.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Kjärstad, Jan, 1956, et al.
(author)
-
CCS in the Skagerrak/Kattegat-region - Assessment of an intraregional CCS infrastructure and legal framework
- 2011
-
In: Energy Procedia, 10th International Conference on Greenhouse Gas Control Technologies; Amsterdam; 19-23 September 2010, 4, 2793-2800. - : Elsevier BV. - 1876-6102.
-
Conference paper (peer-reviewed)abstract
- This paper provides some initial results from the project "CCS in the Skagerrak/Kattegat-region" which is an intraregional CCS project partly funded by the EU. The project assesses the prospects for Carbon Capture and Storage (CCS) from industry and power plants located in the Skagerrak region which comprises northern Denmark, south-east coast of Norway and the west coast of Sweden. The project is a joint cooperation between universities, research institutes and industries in the region. The methodology used in one of the project work packages is presented together with some initial results on legal aspects. CCS in the Skagerrak region may potentially account for a third of combined emission reduction commitments by 2020 in the three countries involved in the project. Yet, much of the emissions in the region occur from industry (in addition to power plants) and it is still not clear how these industries will be treated under the ETS. Based on current knowledge, a good storage option would be in the Hanstholm aquifer on Denmark's northwest coast. The phasing-in of capture plants over time is central to the development of a cost efficient CCS infrastructure. However, many of the sources in the region are located at a port facilitating use of boat transport through the build-up period. The initial legal analysis show that significant regulatory uncertainties exist in the region with regard to CCS and it is not obvious that the implementation of the EU CCS directive into national law by June 2011 will alleviate these uncertainties. Finally, the project may provide a significant test case for what type of political and regulatory cooperation that will be required if CCS is to be deployed in a transboundary context under conditions of sufficient public acceptance and well-designed regulation. © 2011 Published by Elsevier Ltd. © 2011 Published by Elsevier Ltd.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- Langlet, David, 1977-, et al.
(author)
-
Affärsmässighet i kommunala bostadsbolag : effekter på energieffektivisering och andra hållbarhetsåtgärder
- 2012
-
In: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; 2012:3, s. 319-338
-
Journal article (other academic/artistic)abstract
- Sedan år 2011 gäller enligt en ny lag att allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag ska bedriva sin verksamhet enligt affärsmässiga principer. De undantas därmed från förbudet för kommuner att bedriva verksamhet i vinstsyfte samt från den kommunala självkostnadsprincipen. Kravet på affärsmässighet har givit upphov till frågor om bolagens möjlighet att vidta åtgärder som främjar sociala och miljömässiga ändamål. I artikeln analyseras detta med särskilt fokus på utrymmet för att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Även om kravet på affärsmässighet ger upphov till principiella svårigheter, eftersom bolagen samtidigt ska fylla ett allmännyttigt syfte, tycks det även efter lagens ikraftträdande finnas betydande handlingsutrymme för bolagen. Innehållet i bolagsordningar och andra styrdokument behöver dock ses över
|
|
| 7. |
- Langlet, David, 1977, et al.
(author)
-
Affärsmässighet i kommunala bostadsbolag: effekter på energieffektivitet och andra hållbarhetsåtgärder
- 2012
-
In: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; 2012:3, s. 319-338
-
Journal article (other academic/artistic)abstract
- Sedan år 2011 gäller enligt en ny lag att allmännyttiga kommunala bostads- aktiebolag ska bedriva sin verksamhet enligt affärsmässiga principer. De undantas därmed från förbudet för kommuner att bedriva verksamhet i vinstsyfte samt från den kommunala självkostnadsprincipen. Kravet på affärsmässighet har givit upphov till frågor om bolagens möjlighet att vidta åtgärder som främjar sociala och miljömässiga ändamål. I artikeln analyseras detta med särskilt fokus på utrymmet för att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Även om kravet på affärsmässighet ger upphov till principiella svårigheter, efte rsom bolagen samtidigt ska fylla ett all- männyttigt syfte, tycks det även efter lagens ikraftträdande finnas betydande handlingsutrymme för bolagen. Innehålle t i bolagsordningar och andra styrdoku- ment behöver dock ses över.
|
|
| 8. |
- Langlet, David, 1977-
(author)
-
Carbon Capture and Storage: Emerging Legal and Regulatory Issues
- 2012
-
In: Carbon and Climate Law Review. - 1864-9904 .- 2190-8230. ; 6:2, s. 177-179
-
Review (other academic/artistic)abstract
- The article reviews the book "Carbon Capture and Storage: Emerging Legal and Regulatory Issues," edited by Ian Havercroft Richard Macrory and Richard B. Stewart.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Langlet, David, 1977-, et al.
(author)
-
CCS in the Baltic Sea region – Bastor 2 : Work Package 4 – Legal & Fiscal aspects
- 2014
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- There is currently considerable interest in the capture and storage of carbon dioxide (CO2) in Swedish basic industry. The purpose of the Baltic Storage of CO2 (‘Bastor 2’) project is to increase awareness of the potential for geological storage of CO2 in the Baltic Sea and to identify barriers to CCS implementation. This report – the main outcome of work package 4 on legal and fiscal aspects of the Bastor 2 project – provides an analysis of the current and suggested legal framework that would regulate CCS activities in Sweden and the wider Baltic Sea region. The evolution of a well-functioning legal framework for regional CCS operations is expected to be time consuming for which reason the early identification of potential hurdles is critical to all stakeholders.Against this backdrop the report’s core aim is to give an accessible account of the legal framework and how it is likely to affect various actors along the CCS value chain. This includes the identification of legal obstacles and gaps as well as analyzing the incentives and disincentives that are created by the law in its current form. Although taking Sweden as a starting point the report inevitably has its main focus on the EU CCS Directive (Directive 2009/31/EC) and related pieces of EU law.The report utilizes a decision tree structure to describe the key interlinked business processes which form the CCS value chain, thereby enabling the identification of ambiguities or gaps in the regulatory system and highlighting the multiple factors that determine the effect of decisions made along the chain.In addition to providing an increased understanding of the legal framework and its defining impact on the CCS value chain the report sets out a number of recommendations, primarily intended as input to the discussions regarding the imminent revision of the CCS Directive. Among these are that a clearer definition of ‘captured CO2’ ought to be developed and that more consideration should be given to potential market failures and the role of competition authorities in the buildup of CCS infrastructure. Particularly the rules on third party access to pipelines and storage sites are found to be quite vague at the EU level and thereby create room for problematic discrepancies between the Member States. In this regard the EU Natural Gas Directive could provide a valuable point of reference. The responsibility for any transboundary CCS installations or structures is also under-regulated thereby causing significant uncertainties that ought to be addressed e.g. by means of relevant guidelines. As to the potential for storing CO2 captured in the EU outside of the union, something which may be relevant in a regional Baltic context since parts of the Baltic Sea is under Russian jurisdiction, this is found to be impossible without significant amendments to applicable EU law. It is also concluded that further efforts should be made to enable transport of captured CO2 by ship, something which currently is highly problematic due to the details of the EU emissions trading system (EU ETS), and that the inclusion of biogenic emissions under the EU ETS may also benefit the deployment of CCS in the Baltic Sea region.
|
|
