| 1. |
- Bastos Lima, Mairon G., et al.
(author)
-
Large-scale collective action to avoid an Amazon tipping point - key actors and interventions
- 2021
-
In: Current Research in Environmental Sustainability. - : Elsevier BV. - 2666-0490. ; 3
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- The destruction of the Amazon is a major global environmental issue, not only because of greenhouse gas emissions or direct impacts on biodiversity and livelihoods, but also due to the forest's role as a tipping element in the Earth System. With nearly a fifth of the Amazon already lost, there are already signs of an imminent forest dieback process that risks transforming much of the rainforest into a drier ecosystem, with climatic implications across the globe. There is a large body of literature on the underlying drivers of Amazon deforestation. However, insufficient attention has been paid to the behavioral and institutional microfoundations of change. Fundamental issues concerning cooperation, as well as the mechanisms facilitating or hampering such actions, can play a much more central role in attempts to unravel and address Amazon deforestation. We thus present the issue of preventing the Amazon biome from crossing a biophysical tipping point as a large-scale collective action problem. Drawing from collective action theory, we apply a novel analytical framework on Amazon conservation, identifying six variables that synthesize relevant collective action stressors and facilitators: information, accountability, harmony of interests, horizontal trust, knowledge about consequences, and sense of responsibility. Drawing upon literature and data, we assess Amazon deforestation and conservation through our heuristic lens, showing that while growing transparency has made information availability a collective action facilitator, lack of accountability, distrust among actors, and little sense of responsibility for halting deforestation remain key stressors. We finalize by discussing interventions that can help break the gridlock.
|
|
| 2. |
- Christiernsson, Anna, 1977-, et al.
(author)
-
Rättsliga förutsättningar att reglera fiske i Sveriges territorialhav för att främja miljön och det småskaliga kustfisket : Del 1. Om utflyttning av trålgräns
- 2024
-
In: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - : Stockholm Law Faculty's Trust Fund for Publications. - 0015-8585. ; :2, s. 163-182
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Under senare tid har mycket kritik riktats mot det storskaliga strömmingsfisket i Östersjön. Det anses medföra risker både för miljön och för det småskaliga kustfisket. Av denna anledning har en omfördelning av fiskemöjligheter samt en utflyttning av trålgränsen föreslagits. I två artiklar, del 1 och 2, analyserar vi rättsliga förutsättningar för att genomföra dessa två åtgärder i Sveriges territorialhav. I den första delen behandlar vi frågan om utflyttning av trålgräns och särskilt medlemsstaters handlingsutrymme enligt EU-rätten, givet EU:s exklusiva kompetens, att införa förbud som också träffar andra staters fiske. I den andra delen behandlar vi frågan om omfördelningar av fiskemöjligheter och särskilt medlemsstaters handlingsutrymme enligt EU-rätten att anta en nationell metod för fördelning av fiskemöjligheter som innebär en ojämlik behandling av nationella fiskefartyg. Sammanfattningsvis visar analyserna i den första delen att det föreligger ett relativt stort utrymme för Sverige att anta nationella fiskeregler av miljöskäl i territorialhavet, även i områden där andra stater har tillträde, samt att åtgärder inte förutsätter fullständig vetenskaplig säkerhet om åtgärdernas effekt eller att åtgärderna ensamt säkerställer målen. En annan slutsats är att åtgärder som antas av stater i enlighet med bemyndigande i EU-rätten gäller före de bilaterala fiskeavtalen mellan medlemsstater vid eventuella konflikter.
|
|
| 3. |
- Jagers, Sverker C., 1967, et al.
(author)
-
On the preconditions for large-scale collective action
- 2020
-
In: Ambio. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0044-7447 .- 1654-7209. ; 49:7, s. 1282-1296
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- The phenomenon of collective action and the origin of collective action problems have been extensively and systematically studied in the social sciences. Yet, while we have substantial knowledge about the factors promoting collective action at the local level, we know far less about how these insights travel to large-scale collective action problems. Such problems, however, are at the heart of humanity's most pressing challenges, including climate change, large-scale natural resource depletion, biodiversity loss, nuclear proliferation, antibiotic resistance due to overconsumption of antibiotics, and pollution. In this paper, we suggest an analytical framework that captures the theoretical understanding of preconditions for large-scale collective action. This analytical framework aims at supporting future empirical analyses of how to cope with and overcome larger-scale collective action problems. More specifically, we (i) define and describe the main characteristics of a large-scale collective action problem and (ii) explain why voluntary and, in particular, spontaneous large-scale collective action among individual actors becomes more improbable as the collective action problem becomes larger, thus demanding interventions by an external authority (a third party) for such action to be generated. Based on this, we (iii) outline an analytical framework that illustrates the connection between third-party interventions and large-scale collective action. We conclude by suggesting avenues for future research.
|
|
| 4. |
- Andersson, Mathias, et al.
(author)
-
Management Measures to Reduce Continuous Underwater Noise from Shipping
- 2023
-
Reports (peer-reviewed)abstract
- Underwater radiated noise (URN) from commercial ships is a significant source of elevated noise levels in the oceans and can have a negative impact on marine wildlife. Noise from commercial shipping places additional stress on the oceans, but is one of the least studied environmental pollutants, and there is an urgent need to reduce the aggregate stress levels. Until recently, reduction of underwater noise has not been prioritised by ship designers, shipowners, or crews. Even within the field of marine management, noise has received limited interest. However, the International Maritime organization (IMO) has adopted global guidelines on URN reduction, which are currently being updated. Within the EU, the Marine Strategy Framework Directive (MSFD 2008/56/EC) Descriptor 11 criteria 11.2, now provides a framework for marine administrators to manage noise by establishing threshold values. Marine management focuses on the total noise load on the marine environment. Management entails several considerations before recommendations can be made. As a first step, interdisciplinary teams need to assess the aggregated noise levels and determine acceptable thresholds based on the local ecosystem, then assess which existing mandates and management tools can be used, and finally assess how effective these mandates have been in improving the environment. These activities must also be managed in a way that is acceptable to various relevant stakeholders, who would need to follow the decisions. The URN from a ship can be affected by the vessel’s design, either during its construction or during upgrades, and balances a trade-off against fuel efficiency. However, the URN can also depend on how the ship is operated. Regulating ship speed is one potential management tool, and its effectiveness needs to be assessed. Other management measures include how shipping lanes are drawn, areas to avoid, financial support, information, etc. This report focuses on possible policy measures that the Swedish authorities could adopt to lower URN by regulating the speed of ships. The report presents an interdisciplinary analysis, using a case study of an area in the southern Kattegat that covered several maritime zones, different national jurisdictions, intensive traffic, and high natural values. An important part of the work was to assess whether existing source models for ship noise could be used for the type of ships that are common in waters around Sweden. In this study, the JOMOPANS-ECHO (J-E) model was used.The J-E model was validated by comparing measurement data from a hydrophone station at Vinga on the Swedish coast that collected data from ships (254 passages) that used the port of Gothenburg. The analysis showed some deviation between the J-E model and measurement data, which could be due to differences in the length and speed of ships in waters around Sweden compared to the ships used in the development of the J-E model. However, this was likely to have negligible impact on the outcome of the case study.Analyses of ship traffic in 2021 showed that 4,511 unique vessels visited the study area at least once. Most ships followed the main routes, but no part of the study area was completely free from ship traffic. About 68% of the ships visited the study area for 1-4 days, while about 32% visited the area more regularly. The most common ship types were General Cargo Ships, Dry Bulk Ships, and Tankers. The ships that on average travelled at highest speeds were RoPax Ships, RoRo Ships, Vehicle Carriers, and Container Ships. The ships were registered in 64 countries. About two percent of the ships were registered in Sweden and about four percent in Denmark.Legal analysis showed that Sweden has the right and the responsibility to take measures to reduce underwater noise from ships to the extent that the noise can be deemed to pollute the marine environment. However, this mainly applies to Sweden’s territorial seas, which cover roughly half the area being studied for this report. In the portion that constitutes Danish territorial sea, Denmark has comparable opportunities for managing URN. In areas that are Swedish or Danish exclusive economic zones (EEZs), the ability to introduce mandatory speed limits is significantly limited. There, the most realistic option would be to request the IMO to establish speed limits, or alternatively to issue a recommendation to navigate at lower speeds, although such guidance could not be enforced on ships that do not voluntarily reduce their speed.It was estimated that lowering the ships' speeds to a hypothetical limit of 11 kn would reduce the average URN levels by 4.4 ± 2 dB, as registered by local receivers in the study area. This speed limit would affect approximately 44% of the ships in the area. A maximum speed of 13 kn would instead reduce the level by 1.9 ± 0.5 dB and would affect 11% of the ships on average. The reduction in noise levels may temporarily be much higher in the immediate vicinity of individual fast ships, and there might be a high degree of variation between different ships.The study and report make it clear that it is a complex task to assess the feasibility and benefit of introducing a specific marine management tool, in this case an enforceable local speed limit. But it is also clear that there are reliable methods to make the preliminary assessments, and that it requires interdisciplinary analyses and competence.
|
|
| 5. |
- Arguello, Gabriela, 1983, et al.
(author)
-
Introduction to Regulation of Risk
- 2023
-
In: in Basu Bal, et al., Regulation of Risk: Transport, Trade and Environment in Perspective. - Leiden : Brill. - 9789004518667 ; , s. 1-27
-
Book chapter (peer-reviewed)
|
|
| 6. |
- Arguello, Gabriela, 1983, et al.
(author)
-
Regulation of ships at anchor: Safety and environmental implications
- 2022
-
In: Marine Policy. - : Elsevier BV. - 0308-597X .- 1872-9460. ; 140
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Ships waiting at anchor are associated with considerable environmental pressures and impacts. Growing and congested anchoring areas are receiving increasing scholarly attention to understand the environmental effects caused by large sea-going ships anchoring in coastal waters. While there is a lack of studies addressing the entire spectrum of environmental pressures and impacts from ships at anchor, ranging from scouring of the seafloor, operational emissions and discharges and waste from maintenance carried out while at anchor, it is well established that anchoring is associated with such pressures. This article takes a problem-oriented approach since there are potential cumulative environmental impacts of ships waiting at anchor. From both a public and private law perspective, we examine the legal structures and challenges associated with the regulation of ships waiting at anchor. We also analyze the public and private law factors that may limit the ability to prevent harmful anchoring practices. Our examination shows that while coastal states have significant jurisdictional powers to regulate anchoring in coastal waters, the current international regulatory framework addresses anchoring incidentally and lacks mechanisms for considering the cumulative impacts of anchoring. Furthermore, the incentives for ships to spend a considerable amount of time at anchor appear to differ substantially across different types of charterparties. Improved regulation requires better scientific knowledge, substantial mapping of legal structures, and a stakeholder survey providing a basis for the exploration of potential contractual practices that may reduce market incentives for anchoring.
|
|
| 7. |
- Christiernsson, Anna, 1977-, et al.
(author)
-
Rättsliga förutsättningar att reglera fiske i Sveriges territorialhav för att främja miljön och det småskaliga kustfisket. Del 1. Om utflyttning av trålgräns
- 2024
-
In: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; :2024 2, s. 163-182
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Under senare tid har mycket kritik riktats mot det storskaliga ström- mingsfisket i Östersjön. Det anses medföra risker både för miljön och för det småskaliga kustfisket. Av denna anledning har en omfördelning av fiskemöjligheter samt en utflyttning av trålgränsen föreslagits. I två artik- lar, del 1 och 2, analyserar vi rättsliga förutsättningar för att genomföra dessa två åtgärder i Sveriges territorialhav. I den första delen behandlar vi frågan om utflyttning av trålgräns och särskilt medlemsstaters handlings- utrymme enligt EU-rätten, givet EU:s exklusiva kompetens, att införa förbud som också träffar andra staters fiske. I den andra delen behandlar vi frågan om omfördelningar av fiskemöjligheter och särskilt medlems- staters handlingsutrymme enligt EU-rätten att anta en nationell metod för fördelning av fiskemöjligheter som innebär en ojämlik behandling av nationella fiskefartyg. Sammanfattningsvis visar analyserna i den första delen att det föreligger ett relativt stort utrymme för Sverige att anta natio- nella fiskeregler av miljöskäl i territorialhavet, även i områden där andra stater har tillträde, samt att åtgärder inte förutsätter fullständig vetenskap- lig säkerhet om åtgärdernas effekt eller att åtgärderna ensamt säkerställer målen. En annan slutsats är att åtgärder som antas av stater i enlighet med bemyndigande i EU-rätten gäller före de bilaterala fiskeavtalen mellan medlemsstater vid eventuella konflikter.
|
|
| 8. |
- Eggert, Håkan, 1961, et al.
(author)
-
Svenskt yrkesfiske och EU 1995–2020 : Sieps 2020:6
- 2020
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Den övergripande frågeställning som behandlas i den här rapporten är hur svensk fiskeriförvaltning har påverkats av EU:s gemensamma fiskeripolitik, GFP, under 25 års medlemskap, 1995–2020. Rapporten belyser också den gemensamma fiskeripolitikens utveckling under denna period och diskuterar i vilken mån den varit i linje med officiella svenska önskemål. Det svenska fisket och fiskeförvaltningen i en EU-kontext Den gemensamma fiskeripolitiken karakteriseras av en hög grad av harmonisering och medlemsstaterna har som utgångspunkt överlämnat all kompetens att reglera marint fiske till EU. En del beslut, särskilt avseende det kustnära fisket, har emellertid delegerats tillbaka till de enskilda medlemsstaterna. Dessa har också ansvaret för politikens faktiska genomförande i många avseenden och därmed över olika beslut kopplade till detta. Svenskt fiske omfattar i första ledet knappt 1 500 personer som årligen landar fisk till ett värde av omkring en miljard kronor. Värde- och sysselsättningsmässigt är det alltså en mycket liten del av svensk ekonomi. Samtidigt instämmer vi i den beskrivning som några år efter Sveriges inträde i EU gavs i SOU (1998): Även om fisket i ekonomiska och andra avseenden är ett litet politikområde i Sverige, är det ett stort område i EU med betydande politisk sprängkraft. Besluten inom den gemensamma fiskeripolitiken och Sveriges agerande inom detta politikområde har på grund av sin speciella karaktär av fullt utvecklad gemenskapspolitik även stor betydelse för Sveriges roll som aktivt medlemsland i sin helhet och för vårt totala inflytande i EU-samarbetet. Fiskeriförvaltning har fortfarande idag en politisk dignitet både i Sverige och inom EU som går utöver vad som motiveras av fiskets rent ekonomiska betydelse. EU:s fiskeripolitiska historia och svenska ambitioner EU:s gemensamma fiskeripolitik har utsatts för omfattande kritik, bland annat för att vara dyr, ofta ineffektiv och styrd av kortsiktiga hänsyn och intressegrupper. Genomförandet har varierat mellan och inom medlemsstaterna och efterlevnadskontrollen har brustit. Samtidigt kan i stort sett samma sak sägas om den svenska fiskeriförvaltningen vid tiden för Sveriges inträde i EU. När Sverige gick med i EU dominerades den svenska fiskeripolitiken av näringspolitiska mål vilka hade närmast merkantila inslag. Målen har numera ändrats i riktning mot hållbar utveckling med fokus främst på de miljömässiga aspekterna medan social hållbarhet, såsom att främja sysselsättning i det småskaliga kustfisket, emellanåt har lägre prioritet. Den ekonomiska hållbarheten har gynnats av den omorientering mot rättighetsbaserad förvaltning och individuella fångstandelar som skett för allt svenskt fiske av ekonomisk betydelse. Sverige har ofta haft högre ambitioner än många andra europeiska länder vad gäller skydd av den marina miljön och hållbar förvaltning av fiskbestånd. Erfarenheten visar samtidigt att fiskerikontrollen i Sverige i viktiga avseenden var svagare än vad EU krävde ännu efter flera års medlemskap. Den svenska fiskeriförvaltningen har också varit dyr jämfört med många andra länder och Sverige har inte framstått som särskilt ambitiöst vad gäller att låta fisket bära sina egna kostnader. EU:s fiskeripolitik har utvecklats betydligt sedan 1995. Regleringen har förenklats, även om den fortfarande är långt ifrån enkel. Möjligheterna till deltagande och regional förankring har stärkts. Subventioner som förstärker överfiske har minskats avsevärt, men tenderar att återkomma i nya varianter. Kontrollsystemet har moderniserats men genomförandet haltar fortfarande på många håll. Ekosystemansatsen har blivit en utgångspunkt för fiskeripolitiken, men vad den innebär konkret är fortfarande inte särskilt klart. Maximal hållbar avkastning har blivit det övergripande målet för beståndsförvaltningen, men det kan ifrågasättas om målsättningen fångar de ekologiska och andra värden som fiskeripolitiken vill skydda och främja. Sedan 1990-talet har betydande steg mot mer hållbara fisken tagits. Samtidigt har kritiken om kortsiktighet kvar mycket av sin relevans. Beslutade fiskekvoter är långt ifrån alltid i linje med de vetenskapliga råden och den katastrofala situationen för Östersjötorsken visar att de förväntningar som fanns på att fiskeriförvaltningen i Östersjön skulle förbättras av att bli en närmast intern fråga för EU har kommit på skam. Trots försök av kommissionen har EU av politiska skäl inte kunnat hantera problemet med frånvaro av tydliga äganderätter i fisket, vilket skapar incitamentet att fånga så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Där har istället Sverige kunnat agera självt genom en övergång till individuella fångstandelar men har gjort det senare än en del jämförbara länder. Mycket av den positiva utveckling som alltså har skett inom fiskeripolitiken, men som ännu bara delvis levererat de önskade resultaten, har legat i linje med Sveriges position i de återkommande revideringarna. Att fastslå exakt hur stor roll Sverige haft i detta ligger bortom den här analysen, men klart är att de idéer kring fiskeripolitik som Sverige, ibland på papper men delvis också i praktisk handling, omhuldat har fått allt större genomslag i den gemensamma politiken. Effekter av EU-medlemskapet på svenskt fiske och fiskeriförvaltning När det gäller frågan om Sverige har vunnit på medlemskapet kan det diskuteras ur olika perspektiv. Det framstår som sannolikt att svenska fiskare, även om de blivit avsevärt färre, i viss mån har vunnit ekonomiskt på medlemskapet och tillgången till den gemensamma marknaden. Detta har också inneburit en internationalisering där svenska fiskare numera fiskar under dansk, tysk och finsk flagg och där det finns ett stort svenskt ägande i Litauens fiskeflotta. Svenskt fiske har även kunnat nyttja unionens delvis generösa stödinsatser. Vad gäller miljöaspekterna är det möjligt att Sverige hade kunnat föra en mer miljömässigt radikal fiskeripolitik utanför EU. Men den faktiska skillnad en enskild, liten fiskenation kan göra är begränsad. Den möjlighet Sverige haft att föra en egen bevarandepolitik utanför EU har också i viss mån funnits kvar efter medlemskapet genom att EU ger enskilda medlemsstater en betydande kontroll över det fiske som bedrivs inom tolv sjömil1 från kusten. Man måste också komma ihåg att även före EU-medlemskapet var fiskeripolitik en i viktiga avseenden internationell fråga vars ramar definierades genom förhandlingar med grannländer. Sveriges EU-medlemskap sammanföll i stor utsträckning med ett ökat fokus på haven och deras tillstånd både internationellt och i Sverige. Det här är en utveckling som tillsammans med EU-medlemskapet bland annat har gjort att fiskefrågor periodvis hamnat högre på den politiska agendan och att miljöorganisationer blivit en viktig faktor i politikens utformande. Sammantaget är det alltså en komplex bild som analysen av Sveriges 25 år inom EU ger. Att förvalta fisken är inte enkelt. I många fall finns inga alternativ till att göra det gemensamt. EU har mycket kvar att bevisa men det är lite som tyder på att Sverige skulle kunna göra ett bättre jobb, annat än för enskilda fisken, på egen hand. Svensk fiskeripolitik är inte heller någon modell av konsekvens och effektivitet för EU att ta efter, även om det finns områden där Sverige absolut är en positiv kraft och till och med kan tjäna som förebild. Sveriges framtida ambitioner i fiskeripolitiken Sverige bör fortsätta att driva på för en förenklad gemensam fiskeripolitik, som utgår från långsiktiga mål och planer och är tydlig med hur avvägningar sker mellan olika intressen. En utökning av rättighetsbaserat fiske inom unionen är önskvärt, liksom en bättre samordning mellan EU:s fiske- och miljöpolitik. För att stärka politikens trovärdighet och främja tillit mellan länder och fiskare är en fortsatt förstärkning och samordning av fiskerikontrollen viktig. Det är också viktigt att fortsätta utvecklingen i riktning mot integrerad flerartsförvaltning som också beaktar vidare ekosystemperspektiv, utan att glömma fiskets sociala dimension.
|
|
| 9. |
- Fischer, Carolyn, et al.
(author)
-
The Legal and Economic Case for an Auction Reserve Price in the EU Emissions Trading System
- 2020
-
In: The Columbia journal of European law. - 1076-6715. ; 26:2, s. 1-28
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- When it first launched in 2005, the European Union emissions trading system (EU ETS) expected to see carbon dioxide prices of around €30/ton and be a cornerstone of the EU's climate policy. The reality was a cascade of falling prices, a ballooning privately held emissions bank, and a decade of muted incentives for investment in the technology and innovation necessary to achieve long-term climate goals. The European Commission responded with various administrative measures, including postponing the introduction of allowances (“backloading”) and using a quantity-based criterion for regulating future allowance sales (“the market stability reserve”). While prices have now begun to recover, it is far from clear whether these measures are sufficient to adequately support the price of carbon dioxide into the future. In the meantime, governments outside the EU ETS have begun turning away from carbon pricing and adopting overlapping regulatory measures that reinforce low prices. Unfortunately, however, this further undermines confidence in market-based mechanisms for reducing greenhouse gas emissions. Other carbon markets have responded to such by introducing an auction reserve price that sets a minimum price in allowance auctions, thus avoiding the unexpectedly low price outcomes experienced in the EU ETS. Opponents of instituting such an auction reserve price in the EU ETS express two main concerns. First, they fear that a minimum auction price would interfere with the quantity-based nature of the market. Second, they argue that a reserve price would be tantamount to a tax, thus triggering a burdensome decision rule requiring unanimity among EU Member States that would be difficult to overcome. This Article reviews the economic and legal arguments for and against an auction reserve price. Our economic analysis concludes that an auction reserve price is necessary to accommodate overlapping policies and for the allowance market to operate efficiently. Our legal analysis concludes that, inasmuch as an auction reserve price is not a “provision primarily of a fiscal nature,” nor would it “significantly affect a Member State's choice between different energy sources,” no legal barriers stand in the way of the introduction of an auction reserve price into the EU ETS. We then describe two ways by which a reserve price could be introduced into this system.
|
|
| 10. |
- Johansson, Markus, 1985, et al.
(author)
-
A risk framework for optimising policies for deep decarbonisation technologies
- 2021
-
In: Energy Research and Social Science. - : Elsevier BV. - 2214-6296 .- 2214-6326. ; 82
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Massive resource infusion and coordination between state and market actors are needed to develop and diffuse deep decarbonisation technologies. This makes wise policy design imperative. Policy-makers are confronted with a plethora of diverging views on which policies are preferable for a low carbon transition, and which interventions, such as R&D funding, information, environmental taxes, or bans, should be employed to achieve necessary and sufficient technological transformation. Focusing on market and technological investment risks, we offer a conceptual framework that explains why no silver bullet policy or single theoretical approach exists in regard to decarbonisation. Our framework highlights that policies need to be designed with these risks in mind and aids in the key task of matching problems and policies, thereby also facilitating judicious use of resources to optimise climate benefits from resources spent.
|
|
