| 11. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(author)
-
The American Lieber Code in Occupied Iraq: Anachronism and the Turn to History in International Law and Practice
- 2017
-
In: Invited research talk: Laureate Program in International Law Seminar Series, Melbourne Law School, Australia.
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- This seminar revisits the occupation of Iraq in 2003–2004 to ask about the use of the 19th century Lieber Code during this time. Why did an antiquated American Civil War code resurface in the wake of the international armed conflict in Iraq, and to what effect? Often referred to as a historical predecessor to contemporary international humanitarian law, the Lieber Code has received little attention as a prevailing source of the laws and practices of international armed conflicts of today. However, in this seminar, the Lieber Code is read as the legal framework through which the occupying powers in Iraq sought to frame the legality of the oscillation between exercising sovereign authority and acting as a non-sovereign authority of occupied territory in Iraq. Moreover, the Lieber Code’s prevalence in American military handbooks and literature, as both the origins of the international laws of armed conflict and as a source of the contemporary law and practice of warfare, indicates that the Lieber Code is far from an antiquated code primarily interesting for historical purposes. Drawing on recent debates on the ‘turn to history’ in international law, the seminar puts Anne Orford’s argument on international law’s anachronism to use — an argument well received for its potential as we revisit international law and its histories for critical ends. Few scholars, however, have examined how anachronism appears in contemporary international legal practice: this, by contrast, is a task for this seminar. This seminar foregrounds how the normative force of international law’s many pasts continues to operate in our present times and conditions
|
|
| 12. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(author)
-
The Embodied Politics of Justice in Han Kang’s ‘The Vegetarian’: The Laws of Carnivore Domination and the Fulfillment of Desire as Plant Life
- 2017
-
In: Critical Legal Conference book, Warwick 1-3 September 2017.
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- In her widely acclaimed novel ‘The Vegetarian’ Han Kang introduces us to a protagonist who overnight transforms her carnivourous life into a vegan one. The awaking from a dream in which she experience a bloodbath of meat and meat eating moves her over the course of the novel’s narrative from, in the first part, turning vegan to, in the second part of the novel, experience erotic desire and consummation as part of a conflated animal/plant life and finally, in the third part of the novel, to experience photosynthesis embodied as life fulfilled and the death from animal and carnivourous life. This paper takes Kang’s novel as its starting point and asks about the laws of human animality – of carnivore, inter- and intraspecies masculine domination (Gaard 2017) – and what it implies to leave a carnivourous life behind as a human animal (Adams, 2015). While veganism is commonly understood as a dietary choice – often a part of a ‘green turn’ for the Western urban hipster – Kang’s novel reveals the multi-facetted layers of a non-carnivore life as questioning masculine, interspecies forms of domination. What we eat – the veganism in Kang’s novel – becomes an ontological question, one of self-metamorphosis (Stanescu 2012, 39). Kang emphasizes veganism as a reminder of our (in)ability of deciding over our own bodies and lives – in particular our female bodies and female lives. While resisting the laws of carnivore domination by transforming one’s life through veganism (implying not only dietary rules, but also a commitment to the eradication of domination both intra- and interspecies) may be translated into an embodied politics of justice, how are we to conceive of our own animality as other-than-plant life?
|
|
| 13. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(author)
-
The international law and practice of occupation between transformation and preservation: the occupation of Iraq and the American Lieber Code
- 2017
-
In: 50 Years after 1967: Evaluating the Past, Present and Future of of the Law of Belligerent Occupation: Conference Papers.
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- Contrary to the common understanding that transformative occupations are innovations of our own times contemporary scholars of international law and history have pointed to the historical, interdependent, and continuant prevalence of transformation and preservation as key legal notions and practices during occupations (Bhuta 2005; Benvenisti 2012; Stirk 2009; Arvidsson 2016). The techniques, sources, and arguments through which the relation between the two notions and practices have been worked out and put to action have, however, shifted over time and in relation to the specific context of each occupation. This paper departs from the occupation of Iraq 2003–2004 and asks about the use of the American General Orders no. 100 of 1863, known as the Lieber Code, as a way to consider the encounter between the past and the present of transformation and preservation in the laws and practices of occupation. The Lieber Code was drafted for the purpose the American Civil War and, as Helen Kinsella has noted, has been put to contemporary use almost exclusive within the context of international armed conflicts (as opposed to non-international armed conflicts) (Kinsella 2011). Drawing on the recent turn to history in international law (Craven et al 2007; Fassbender & Peters 2012; Orford 2017) the paper aims to explore the problems and potentials of turning to the laws and practices of the past (in this case the Lieber Code) in order to consider the conditions of law, war, and occupation in our own present time. How and to which effects did the Lieber Code enter into legal argument and practice during the war and occupation of Iraq, and what can we learn from it for the purpose of thinking about our current conditions? The paper identifies the use of the Lieber Code within the US administration as well as within the Coalition Provisional Authority (CPA) of Iraq. In particular, the paper attends to the ways in which the Lieber Code figures in US and CPA legal memos concerning the laws and practice of occupation, as well as in the Regulations, Orders, and Memoranda through which the CPA reconfigured the legal, political, and economic fabric of Iraq. The Lieber Code, the paper contends, was used as a source that exceeded (or rather, through which the administrations sought to exceed) contemporary IHL, invoked as part of an US “national common law of war” (Ohlin 2016), and as conveying “the laws and usages of war” (Arvidsson 2017). The recourse to the Lieber Code sought to underpin the exceedingly transformative occupation as lawful, and it served to de-emphasize the status quo principle. Based on the Lieber Code’s configuration of occupation (predating the modern IHL distinction between international and non-international armed conflicts, and specifically designed to cater to the idea that occupation of enemy territory does not include recognition of that territory or the enemy as sovereign) its formulations and previous uses allowed for a legal oscillation by the occupying powers in Iraq between, on the one hand, a strict separation between the sovereignty of the occupying power and that of the occupying people and territory (as reflected in contemporary IHL), and, on the other hand, the understanding of occupied territory and people as always-already within the sovereign jurisdiction of the occupying power (as reflected in the Lieber Code’s terminology and usage). Besides the criticism that may be raised against the use of the Lieber Code and the transformative measures pursued during the specific case of the occupation of Iraq, the Lieber Code’s “resurfacing” as a historical source of law in the contemporary law and practice of occupation raises questions and concerns of a more general kind. The analysis in this paper alerts us to the method through which the use of international law’s language in the past is anachronistically made into authoritative precedents and arguments in the present (Orford 2017); it further suggests that laws and legal configurations discarded in the name of “progression” may offer new analytic insights in our present times of insecurity, war, law and occupation. The example of the Lieber Code during the war and occupation of Iraq shows us, this paper argues, that “old” solutions to our present concerns may offer new frames of understanding and responding to the present. Yet, as the case of Iraq also shows, “old solutions”, or the recourse to laws and practices from the past, may also be as inadequate and damaging as “more” nor “new” laws as a prescription to the international problems we experience, at least so when pursued as a politics of furthering global unequal relations through the auspice of law. References Arvidsson, M. (2017). The Subject in International Law: The Administrator of the Coalition Provisional Authority of Occupied Iraq and its Laws. Unpublished dissertation. Arvidsson, M. (2016). ‘From teleology to eschatology: The katechon and the political theology of the international law of belligerent occupation’. In The Contemporary Relevance of Carl Schmitt: Law, Politics, Theology, eds. Arvidsson, Brännström, and Minkkinen, 223–36. London: Routledge. Craven, M. et al, eds. (2007) Time, History and International Law. Leiden and Boston: Martinus Nijhoff Publishers. Benvenisti, E. (2012). The International Law of Occupation, 2nd ed. Oxford: Oxford University Press. Bhuta, N. (2005). ‘The Antinomies of Transformative Occupation’. European Journal of International Law 16 (4): 721–40. Kinsella, H. (2011). The Image before the Weapon: A Critical History of the Distinction between Combatant and Civilian. Ithaca: Cornell University Press. Fassbender B. & Peters, A. eds. (2012). The Oxford Handbook of the History International Law (Oxford: Oxford University Press. Ohlin, D. (2016). ‘The Common Law of War’. Cornell Law School Legal Studies Research Papers Series, no 15–16. Orford, A. (2017). ‘International Law and the Limits of History’. In The Law of International Lawyers: Reading Martti Koskenniemi, eds. Wouter Werner, Marieke de Hoon, and Alexis Galán. Cambridge: Cambridge University Press. Stirk, P. (2009). The Politics of Military Occupation. Edinburgh: Edinburgh University Press.
|
|
| 14. |
- Arvidsson, Matilda, 1976
(author)
-
Transgression, life and death by ‘insect drones’: Towards a feminist ontology and posthumanitarian law
- 2017
-
In: Invited research seminar talk, La Trobe Law School Seminar, Melbourne, Australia.
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- Abstract: This seminar revisits well-known contemporary warfare technologies, such as the use of drones and insect-simulating swarming technologies, in order to describe and explore the challenges for international humanitarian law (IHL) in a posthuman condition. Why, and to which effects, does IHL aim to humanize warfare, when humans and other agents at war seem ever-more technologized, transgressing boundaries between biological life and technological innovation? When war-agents queer boundaries between spices and subjects/objects by becoming-insects, can feminist posthumanist theory help us describe and critique both the ‘necropolitical’ forms of warfare and the anthropocentric law that seeks to govern it? Often discussed as either a utopian vision of warfare without human casualties, or a dystopian cataclysm of robotic take-over of the human world, ‘new technologies’ in warfare has attracted much attention. Both scholarship and practice agree that ‘keeping the human in the loop’ is paramount, maintaining ‘the human’ as the law’s ultimate protective aim as well as the agent accountable for military decisions. But what if IHL were to embrace the fact that both agents at war and people enduring war live ever-converging digital and material lives and that it is increasingly difficult to define where a human individual begins and ends? Could IHL become IPHL – international posthumanitarian law – extending both protection and accountability beyond the material human body and agency? Drawing on posthumanist feminist scholarship, in particular the work of Rosi Braidotti, this seminar aims to explore and describe the challenges facing contemporary IHL and lawyers when applying humanitarian provisions to drones, robots, and digital bodies alike.
|
|
| 15. |
- McKenna, Miriam, et al.
(author)
-
The ‘turn to history’ and sources doctrine in international law: disruption, democratisation, and distress
- 2017
-
In: ESIL Interest Group on the History of International Law Symposium : Evaluating the Turn to History of International Law. Naples, 6 September 2017..
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- It is common to describe the ‘turn to history’ in international law as arriving at a juncture of crisis and rapid transformation for the discipline. The rise of international legal history and historiography is depicted as the assumption of a necessary distance to the discipline, a sort of crucial ‘step back’ which allows scholars to understand the current state of international law by examining how it came to be. This paper considers an alternate narrative, one that instead observes the field of international legal history as a catalyst to these changes, a strategy that has been actively pursued by some scholars in the field in different ways, rather than a passive response to a changing world and discipline. In the paper, drawing on the work of Rose Parfitt, we ask how the ‘turn’ or ‘turns’ to history have impacted the discipline of international law, and in particular its sources doctrine. While several authors have surveyed the impact of non-traditional scholarship on the sources doctrine more generally in international law, this paper argues that the growth of the field of international legal history and historiography has a productively disruptive, democratising, yet at the same time distressing impact on the doctrine of international law and the discipline as a whole. History, we argue, becomes a strategy for opening up the field of international law to quite diverse ends. While new stories in international law will always come and go the lasting effects of ‘the turn to history’ on international law as a discipline resides in changing the fundamental structures of methodologies of the field – in particular the question and doctrine of sources.
|
|
| 16. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(author)
-
Lagstiftarens elefant i rummet – Migrationsverkets rätt att förordna offentliga biträden
- 2018
-
In: Dagens Juridik.
-
Journal article (pop. science, debate, etc.)abstract
- I två uppmärksammade reportage har Sveriges Radios Kaliber granskat offentliga biträden i asylprocessen. I den senaste granskningen framkom att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet uppvisar besvärande brister, vilket har medfört att personer som saknar erforderlig juridisk kompetens - och som i vissa fall har ägnat sig åt grov kriminalitet - har kunnat uppbära statliga ersättning för att bevaka asylsökandes rättigheter under asylprocessen. En närmare kontroll av dessa biträdens inlagor avslöjade en häpnadsväckande låg kvalitet. Trots att Migrationsverket har konstaterat detta, exempelvis genom att kraftigt sätta ned ersättningen till de aktuella biträdena, har dessa sedermera fått nya förordnanden av samma myndighet (som de sedan har misskött på samma sätt som tidigare uppdrag). Att olämpliga personer förordnas som offentliga biträden är naturligtvis problematiskt. Rätten till biträde är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som är särskilt viktig i asylprocessen, där ett felaktigt beslut kan få katastrofala följder för den asylsökande. Typiskt sett har också den sökande - av förklarliga skäl - svårt att bevaka sina egna intressen under processen, exempelvis till följd av traumatiska upplevelser i hemlandet, bristande kunskaper i det svenska språket och i svensk lagstiftning. Av dessa skäl bekostar staten som huvudregel ett offentligt biträde i asylprocessen. Till skillnad från vad som gäller vid förordnande av offentliga försvarare finns det dock inget formellt krav på att den som förordnas som offentligt biträde skall vara advokat eller ens ha avlagt juristexamen. Istället gäller som en allmän regel att personen ifråga skall vara "lämplig för uppdraget". En grundläggande förutsättning för att rätten till biträde inte skall bli rent illusorisk är förstås att de biträden som förordnas är kompetenta. Eftersom den sökande har svårt att kontrollera kvaliteten hos det offentliga biträde som Migrationsverket förordnar vilar också ett stort ansvar på verket att säkerställa lämpligheten hos de biträden som förordnas. Det är dock uppenbart att denna kontroll inte fungerar - och egentligen aldrig har fungerat - tillfredsställande. Kalibers granskning är välkommen, inte minst eftersom problematiken inte är ny. Tvärtom har en lång rad utredningar kunnat konstatera olika typer brister i Migrationsverkets rutiner för förordnande av offentliga biträden, bland annat avseende kvalitetskontrollen. Dessa granskningar har lett till åtgärder, som dock alltid har visat sig vara otillräckliga eller (på gränsen till) olagliga. Och på detta vis har mönstret upprepat sig, igen och igen. Enligt vår mening finns det därför skäl att nu bredda diskussionen så att det underliggande problemet kan adresseras. Det finns nämligen en elefant i rummet som lagstiftaren inte vill kännas vid - att Migrationsverket överhuvudtaget inte bör förordna offentliga biträden. Detta är en uppgift som skall ankomma på domstol och som inom alla andra rättsområden också ankommer på domstol. Att denna funktion har lagts på Migrationsverket utgör såtillvida en besvärande anomali, vilket kan illustreras genom en liknelse. Den som misstänks för brott har under vissa förutsättningar rätt till en offentlig försvarare. Denna rättighet inträder vid skälig misstanke, det vill säga redan under förundersökningen (innan åtal har väckts i domstol). Under detta skede av straffprocessen är Åklagarmyndigheten i formell mening inte den misstänktes motpart utan beslutsfattande myndighet. Om misstankarna underbyggs så till den grad att åklagaren beslutar att väcka åtal blir dock myndigheten den misstänktes motpart inför domstolen. Med andra ord har Åklagarmyndigheten först en utredande/beslutsfattande funktion - varvid något formellt motpartsförhållande inte föreligger i relation till den misstänkte - för att sedan eventuellt ikläda sig en partsfunktion som den misstänktes motpart inför domstol. På ungefär samma sätt förhåller det sig i asylprocessen, där Migrationsverket först utreder/beslutar, för att sedan - vid en eventuell överklagan - bli den enskildes motpart inför migrationsdomstolen. Om åklagaren under förundersökningen bedömer att den misstänkte behöver en offentlig försvarare skall detta anmälas hos domstol, som sedan förordnar offentlig försvarare åt den misstänkte. Uppgiften att förordna försvarare ankommer således alltid på domstol, oavsett om en försvarare förordnas under förundersökningen eller vid rättegången. Att Åklagarmyndigheten skulle förordna offentliga försvarare åt brottsmisstänkta vore en otänkbar ordning. I straffprocessen är det till och med så att målsägandebiträdet, som skall tillvarata målsägandens rättigheter, också förordnas av domstol efter begäran eller anmälan från åklagaren. Trots att åklagaren aldrig kan bli målsägandens motpart - utan istället uppträder som dennes medpart - har det således ansetts olämpligt att låta åklagaren förordna biträdet. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden åt den asylsökande är direkt jämförbart med att åklagarmyndigheten skulle förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott. Anledningen till att lagstiftaren har valt denna lösning i asylprocessen - trots att motsvarande ordning inte anses lämplig i straffprocessen - är rent ekonomisk. Tid är pengar och oundvikligen tar det längre tid för en förvaltningsmyndighet att anmäla behov av biträde hos domstol och därefter invänta domstolens beslut, jämfört med att myndigheten själv fattar beslut i frågan. Och det är denna fördröjning av handläggningen - som har uppskattats till 2-3 dagar - som är anledningen till att förordnandet av offentliga biträden en gång i tiden flyttades till dåvarande Invandrarverket. Syftet med denna reform var att reducera den så kallade "flyktingdygnkostnaden" - det vill säga den summa pengar som en asylsökande kostar per dygn, genom att förkorta handläggningen med några få dagar. Med andra ord har ekonomiska argument tillåtits att få ett genomslag i asylprocessen på ett sätt som vore otänkbart i straffprocessen. Att Invandrarverket gavs behörighet att förordna offentliga biträden måste dock förstås i sin historiska kontext. Verket kunde nämligen aldrig bli den enskildes motpart i formell mening eftersom förvaltningsprocessen inte var en generell tvåpartsprocess och det inte heller fanns någon rätt att överklaga Invandrarverkets beslut till domstol. De aktuella besluten överklagades istället till regeringen och inför regeringen intog inte verket partsställning. Att Invandrarverket förordnade biträden är därför inte helt jämförbart med dagens situation. Genom antagandet av 2005 års utlänningslag förändrades nämligen instansordningen i asylprocessen på så vis att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från utlänningsnämnden/regeringen till de nyinrättade migrationsdomstolarna, inför vilka Migrationsverket numera alltid blir den sökandes motpart vid överklagan. Inom ramen för denna reform hade det varit naturligt att också flytta behörigheten att förordna offentliga biträden - från Migrationsverket till migrationsdomstolarna - men någon sådan ändring har inte genomförts, trots att starka skäl talar för det. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden är direkt olämplig av tre skäl, som delvis hänger ihop: För det första försätts det offentliga biträden härigenom i en problematisk beroendeställning i relation till Migrationsverket, eftersom verket inte bara förordnar biträdet utan också beslutar om dess ersättning. För det andra riskerar rådande ordning att äventyra den asylsökandes förtroende för sitt eget biträde eftersom det - från den sökandes perspektiv - kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av Migrationsverket och därmed inte är oberoende. För det tredje saknar Migrationsverket förmåga att kontrollera biträdenas lämplighet på ett tillfredsställande sätt, vilket Kalibers granskning illustrerar. Det sistnämnda skall dock inte primärt förstås som en kritik mot myndigheten - även om viss sådan kritik är befogad i linje med Kalibers granskning - utan framförallt mot lagstiftaren. Att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet är bristfällig beror nämligen på att verket inte har de rättsliga förutsättningar som behövs för att kunna utföra granskningen på ett ändamålsenligt sätt. Detta till skillnad från domstolarna, som lyder under andra regler än förvaltningsmyndigheter. En lösning på det sistnämnda problemet vore förstås att ge Migrationsverket starkare kontrollinstrument, men detta skulle i praktiken innebära att biträdenas oberoende försvagades ytterligare. Med andra ord står vi inför ett moment 22 där en lösning på ett problem förvärrar ett annat problem. Det är naturligtvis angeläget att effektivisera asylprocessen, både med hänsyn till samhällets intresse av kostnadsdämpningar och den enskildes intresse av att få ett beslut inom skälig tid. Den tidsvinst på ett par dagar som uppnås genom att Migrationsverket förordnar offentliga biträden istället för domstol är dock direkt försumbar i sammanhanget. Mot denna bakgrund är det vår förhoppning att den debatt som nu förs inte skall följa samma mönster som tidigare, det vill säga leda till mindre åtgärder som inte kommer att lösa grundproblemet. En helhetslösning kan nämligen bara åstadkommas om beslutsmakten flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstol, där den borde ha placerats från första början. Matilda Arvidsson - postdoktor i internationell rätt Sara Stendahl - professor i offentlig rätt Otto Swedrup- doktorand i offentlig rätt Sebastian Wejedal - doktor i pr
|
|
