| 1. |
- Berg, Lotta, et al.
(author)
-
Jakt med pil och båge
- 2021
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta k
|
|
| 2. |
- Epstein, Kathleen, et al.
(author)
-
The Emotional Dimensions of Animal Disease Management : A Political Ecology Perspective for a Time of Heightened Biosecurity
- 2021
-
In: Frontiers in Human Dynamics. - : Frontiers Media SA. - 2673-2726. ; 3
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- The ongoing devastation of the Covid-19 pandemic has brought new urgency to questions surrounding the origins, management, and complex dynamics of infectious diseases. In this mini review, we use growing international concern over the pandemic potential of emerging infectious diseases as motivation for outlining a research approach to study the emotional dimensions of animal disease management. We sketch out this important analytical terrain by first locating opportunities for literature on the biosecurization of nature to intersect with the emerging field of emotional political ecology. Second, we describe three biosecurity contexts and environmental conflicts at the wildlife-livestock interface: African swine fever in wild boar, brucellosis in elk, and pneumonia in bighorn and domestic sheep. We argue that in these “contact zones,” a focus on emotions can add a new layer of explanation for analyzing the manifestations, implications, and varied experiences of biosecurity.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- von Essen, Erica
(author)
-
Animal Resistance! Animal Agency and the Paradox of Capture and Control
- 2021
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- In a recent iteration of research into animal agency, multiple fields of study now consider empirically and conceptually the ways in which animals subvert orders, actions and representations imposed on them (Colling 2020). Notions of ‘nature strikes back’, trickster wild life, and rebel animals escaping from the slaughterhouse all powerfully engage anthropologists, wildlife managers, sociologists, cognitive ethologists and above all the public. In the following paper, we examine how animal resistance is manifested in the modern sport hunting context—a perhaps unlikely case given ostensive power imbalances. Indeed, first, the seeming absence of mutual consent in interspecies sports like hunting make it difficult to suggest wild animals may be ‘playing the game’ to the extent they resort to counter-deceptions to fool and misdirect hunters (von Essen, et al. 2020). Nevertheless, we show how there are several resistant modalities on the part of wildlife in modern hunting: one of these is a species-level adaptation to capture including camouflage; another is the use of individual wiles to deflect or deceive hunters or their dogs in response to chase; and a third modality, we suggest, is how the technology of wildlife surveillance employed by hunters (trail cams, gps-trackers, and more) can be rendered by animals to tell their own stories, thus resisting subjectification (Verma, et al. 2016). To this end, we show how resistance and emancipation of wild animals becomes an affordance of technology that was originally paradoxically aimed to capture and control wild animals. We conclude by discussing key questions around intentionality around animal agency and ideas of consent in game-playing.
|
|
| 5. |
- von Essen, Erica, 1987-
(author)
-
Combatting The Greatest Threat To Wolves In Europe : Illegal Killing
- 2021
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- Dr. Erica von Essen, Associate Professor, Department of Social Anthropology, Stockholm University (Sweden) also joined the panel debate, providing an overview of the social science research on illegal killing of wolves. Describing the various forms in which wolves can (theoretically) be harvested today, she questioned which format is preferable from a biological, ethical, social point of view, and what sort of relationship do these hunting forms establish with the wolf as a species?
|
|
| 6. |
- Von Essen, Erica
(author)
-
Evaluating how Swedish hunters value content in hunter education classes
- 2021
-
In: Human Dimensions of Wildlife. - : Informa UK Limited. - 1087-1209 .- 1533-158X. ; 26, s. 492-500
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Hunter education classes are a compulsory education tool for all hunters in North America, Europe and some other regions. However, little research focuses on hunter education. We surveyed Swedish hunters, examining how they valued key aspects of hunter education, and identifying socio-demographic predictors for those preferences. Learning about dog handling and making friends in the hunting community were the least important aspects of hunter education. Information about firearms was most important followed by information about hunting ethics, hunting laws, and wildlife ecology. Agerelated positively to valuing most aspects of hunter education. Duration huntingrelated negatively to valuing those aspects. Hunters motivated by social interactions valued hunting ethics content more, and hunters motivated by obtaining trophies valued hunting ethics less than their counterparts. Hunter education in Sweden would benefit from changes aimed at highlighting aspects of hunting that students' value most.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- von Essen, Erica
(author)
-
Rovdjurens skräckekologi
- 2021
-
In: Jakt och jägare : kring lägerelden. - 1401-8306. ; :11
-
Journal article (pop. science, debate, etc.)
|
|
| 9. |
- von Essen, Erica, et al.
(author)
-
Sensing wild animals in the digital deluge : Investigating the future of citizen science in wildlife surveillance
- 2021
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- Surveillance technology is increasingly used to sate the public’s curiosity for a window into the ‘secret lives of wild animals’. In fact, to many citizens, digital encounters with wildlife, through trail cameras, go-pros, digital photography, dashcams and webcams, thermal imaging sensors, are now a predominant mode in which they view and come to know wildlife. Wild animals hence get ‘second lives’ (Adams 2020): wherein they are digitally mediated, displayed, encountered, consumed, and interacted with by users via screens (Arts, et al. 2015). The digital draws up logics in relations that have been termed “virtual intimacy” (Marres 2017, p. 116). What does this look like for human-wildlife connections? Digital technologies for wildlife surveillance appear to offer connections of immediacy and intimacy between the public and wildlife (Blue 2016). Such immediacy is said to be delivered directly by digital technologies, making the public less reliant on biologists or journalists as the exclusive conveyers of wild animal representations (Benson 2010). Wildlife, too, are said to be emancipated from contrived edited nature documentaries and allowed to “tell their own stories” through real-time footage (Verma, et al. 2016) or animal-borne cameras in the digital Anthropocene. In the following paper, I critically consider the affordances and constraints of digitalization in terms of drawing up new human-wildlife relations, breaking new ground for research, and as requiring adapted methodologies. In particular, digital technology is analyzed to its production of paradoxes in human-wildlife relations. These paradoxes involve rendering wildlife simultaneously more proximate and more distant, more alienated and more intimate, more close and more abstracted, and as enrolled in relations of care and control. I argue that these paradoxes, which come about both from technological infrastructures and the organic ways in which users act on them, makes it profoundly difficult to predict the sorts of roles and relations that will proliferate between humans and wildlife in the years to come. I ask: is the digital becoming a third space for constituting meaningful human-wildlife relations in the Digital Anthropocene? What is the nature of the more-than-human entanglements in this space?
|
|
| 10. |
- von Essen, Erica
(author)
-
What does Digital Technology Mean for Animal Justice in Tourism?
- 2021
-
Conference paper (other academic/artistic)abstract
- The reach of digital technology into animal lives has enabled remote relations of intimacy between humans and non-human animals. This relation is championed as less invasive, more sustainable, and better informed than physical encounters with animals, who may experience stress from repeat tourism and visitor pressure. Nevertheless, the turn toward monetizing biosurveillance, though digital walkalongs with animals, 24h nest cams, or virtual feeding sessions with wildlife, also engenders new risks that have not yet been problematized in relation to animal justice and dignity. The covid-19 lockdown saw a rapid rise in digitally mediated interactions with animals, but the replacement of physical encounters with virtual ones – something which animals struggle to understand – imparted fundamental differences in the human-animal relation and, according to some news media, was a source of anxiety for some socially conditioned animals habituated to human presence. In the following paper, we take a critical and forward-oriented look at the evolving forms of digital technologies to replace, complement, or parallel live encounters with animals. We review emerging media, platforms and apps that offer virtual animal encounters on the basis of (1) what these require of the animals; (2) what the type of engagement offered is; and (3) what implications these have on animal justice and dignity, human-animal relations, and the future of commercial biosurveillance.Drawing from the fields of ecoinformatics, biopolitics and citizen science, our point of departure is to examine what aspects of animality are drawn into these livestreams for tourists. We ask: is the source of these virtual animals’ live footage from cameras mounted directly in animal dens, are they indices, artefacts or sounds, as in some forms of tracking tourism, or are they transmissions from geolocators, thermal cameras and audio sensors? Finally, we discuss the source of this ‘raw data’ in terms of originating from zoos, being a byproduct of the biosurveillance of wildlife managers, or from citizens’ own backyard cameras. Our paper raises broader questions about the ‘Brave New World’ of animal tourism, its pseudo-physicality, the mediated gaze it implies, avatars, smartphone technology and increasingly elaborate regimes of biosurveillance. It also considers the agency of animals in authoring their own narratives in tourism, as livestreams have been said to be less curated footage to fit into an ideological frame and more on the animals’ own terms. Here, we conclude with examples of animals disobeying, sabotaging or manipulating the technology that aims to capture their lives for tourists and visitors.
|
|
| 11. |
|
|
