| 1. |
- Alkner, Sara, et al.
(författare)
-
Quality assessment of radiotherapy in the prospective randomized SENOMAC trial
- 2024
-
Ingår i: Radiotherapy and Oncology. - : Elsevier. - 0167-8140 .- 1879-0887. ; 197
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background and purpose: Recommendations for regional radiotherapy (RT) of sentinel lymph node (SLN)-positive breast cancer are debated. We here report a RT quality assessment of the SENOMAC trial. Materials and Methods: The SENOMAC trial randomized clinically node-negative breast cancer patients with 1-2 SLN macrometastases to completion axillary lymph node dissection (cALND) or SLN biopsy only between 2015-2021. Adjuvant RT followed national guidelines. RT plans for patients included in Sweden and Denmark until June 2019 were collected (N = 1176) and compared to case report forms (CRF). Dose to level I (N = 270) and the humeral head (N = 321) was analyzed in detail.
|
|
| 2. |
- Appelgren, M., et al.
(författare)
-
Patient-reported outcomes one year after positive sentinel lymph node biopsy with or without axillary lymph node dissection in the randomized SENOMAC trial
- 2022
-
Ingår i: Breast. - : Elsevier BV. - 0960-9776 .- 1532-3080. ; 63, s. 16-23
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Introduction: This report evaluates whether health related quality of life (HRQoL) and patient-reported arm morbidity one year after axillary surgery are affected by the omission of axillary lymph node dissection (ALND). Methods: The ongoing international non-inferiority SENOMAC trial randomizes clinically node-negative breast cancer patients (T1-T3) with 1-2 sentinel lymph node (SLN) macrometastases to completion ALND or no further axillary surgery. For this analysis, the first 1181 patients enrolled in Sweden and Denmark between March 2015, and June 2019, were eligible. Data extraction from the trial database was on November 2020. This report covers the secondary outcomes of the SENOMAC trial: HRQoL and patient-reported arm morbidity. The EORTC QLQC30, EORTC QLQ-BR23 and Lymph-ICF questionnaires were completed in the early postoperative phase and at one-year follow-up. Adjusted one-year mean scores and mean differences between the groups are presented corrected for multiple testing.
|
|
| 3. |
- Bergkvist, Dan
(författare)
-
Meniscus tear; Knee arthroscopy; clinical practice and sick leave
- 2020
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Knäleden är kroppens största led och är påtagligt komplicerad. Den utsätts dagligen för stora krafter vid såväl böj och vridrörelser som stötkrafter vid stegisättning. För att den skall fungera optimalt måste flera olika komponenter samverka. Brosket som bekläder benändarna bidrar med stötdämpning och ger en mycket låg friktion vid rörelse. Flera olika ligament och muskler som löper över leden bidrar till dess stabilitet. Meniskerna, som denna avhandling handlar om, är likaledes viktiga för ledens funktion. Meniskerna fungerar stabiliserande, stötdämpande och kraftfördelande. Utan meniskerna blir således knäleden dels mera instabil samt kraften och därmed förslitningen på brosket ökar. Meniskskada, vare sig denna uppstår via våld mot knät eller som ett resultat avkirugi, ökar risken för ledsvikt, även kallat Artros. Traditionellt har meniskskada, vare sig den orsakats av våld eller är ett resultat av åldersförändringar, behandlats med att man helt eller delvis har tagit bort menisken.Delvis avlägsnande av en skadad menisk (partiell meniskectomi) har sedermera blivit ett mycket vanligt ingrepp bland medelålders patienter med knäsmärta och förmodad eller via magnetkamera bekräftad, meniskskada. Detta ingrepp uförs nästan alltid med titthålsteknik (knäartroskopi). Detta har man gjort i förhoppningen att detta skall minska knäsmärtan. Flera högkvalitativa studier har dock övertygande påvisat att dessa patienter via detta ingrepp inte förbättras mer än vad patienter som erhållitsjukgymnastik eller placebo-kirurgi gjort.Denna avhandling består av fyra delarbeten där jag sökt svar på frågor som; Vilka patienter blir behandlade med delvis borttagande av meniskvävnad, dvs opererar vi “rätt” patienter? Hur mycket sjukskrivning genereras av patienter med meniskskada, dels patienter som fått någon form av våld mot knät eller som har åldersbetingade förändringar i menisken, med eller utan kirurgi. Slutligen har jag undersökt huruvida utfärdande av nationella rekommendationer att inte operera medelålders patienter med artros har påverkat operationsfrekvensen.I mitt första delarbete analyserade jag tre årsproduktioner (2007-2009) avknäartroskopier utförda i Region Skåne, via det gemensamma journalsystemet Ortreg (4096 patienter). I speciell detalj studerades sådana diagnoser, som med hög sannolikhet rymmer sådana patienter, som man i tidigare studier konstaterat inte tjänar på operation. En slumpvis utvald undergrupp studerades med avseende på deras röntgen eller magnetkamerabilder, utförda före operation på det skadade knät. Jag fann att åtminstone en tredjedel av alla knä-artroskopier utförda i regionen, utfördes på patienter med sådana åldersförändringar i meniskerna samt general ledsvikt i knät, där studier konstaterat utebliven effekt av kirurgi. Från detta kan man dra slutsatsen att det finns en skiljaktighet mellan bevisbaserade rekommendationer och vad som utförs i praktiken. Detta borde kunna innebära möjligheter att vara mer restriktiv med artroskopi med partiell meniskectomi i denna patientgrupp framgent.I det andra delarbetet undersökte jag 604 patienter i Region Skåne med akutmeniskskada (utan några andra skador i drabbat knä), som blivit opererade med partiell meniskectomi. Med hjälp av sjukskrivningsdata från Försäkringskassan som sträckte sig från ett år före skadan, till två år efter skadan kunde andelen patienter sjukskrivna mer än två veckor, analyseras. Jag fann att två tredjedelar hade två veckors sjukskrivning eller mindre under operationstillfället. Då sjukskrivningen innehåller all sjukskrivning utan närmare specificerad orsak, är det sannolikt att själva operationen i sig, står för en mindre del av den totala sjukskrivningen. I det tredje delarbetet undersökte jag 4833 patienter i Region Skåne i åldersintervallet 40-60 år, med åldersförändringar i meniskerna. En andel blev opererade (1736 stycken) och en andel blev inte opererade (4826 stycken) Med hjälp av data från Försäkringskassan, kunde andelen sjukskrivna beräknas från ett år före diagnos eller operationsdatum, till två år efter. Vi fann att oavsett behandling, var andelen sjukskrivna vid diagnos eller operationstillfället, relativt låg. Kvinnor hade dock mer sjukskrivning än män, oavsett behandling. Vi fann inga bevis för att de patienter som behandlats med operation, har mindre sjukskrivning jämfört med de som inte opererats.I det fjärde delarbetet undersökte jag utfallet av Socialstyrelsens nationellarekommendationer utfärdade 2012, vilka avråder från artroskopisk meniskectomi på patienter med artros. Dessa rekommendationer utgår från bevis som visat att knä artroskopi utförd på patienter med artros, inte förbättrar patienternas smärta eller funktion. Jag mätte därför andelen patienter med diagnoserna “gammal meniskskada” och artros, som blivit opererade med partiell meniskectomi, före och efter rekommendationerna. Resultatet visar på en tydlig nedgång i antalet operationer och man kan därför dra slutsatsen, att professionella rekommendationer har effekt på den kliniska verksamheten.
|
|
| 4. |
- Bergkvist, Dan, et al.
(författare)
-
Sick leave before and after arthroscopic partial meniscectomy due to traumatic meniscal tear
- 2020
-
Ingår i: Osteoarthritis and Cartilage Open. - : Elsevier BV. - 2665-9131. ; 2:2
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Summary Objective There is limited knowledge on sick leave associated with arthroscopic partial meniscectomy (APM) due to traumatic meniscal tear and its potential gender differences. Thus, our aim was to determine gender-specific sick leave before and after APM. Method In Skåne region, Sweden, we identified patients, aged 18–59 years diagnosed with traumatic meniscal tear without ligament injury, who had APM during 2004–2012. For each patient, we randomly sampled four age- and sex-matched reference subjects from the general population. We retrieved social insurance register data of all-cause sick leave exceeding two weeks. We analyzed the proportions and duration of sick leave with respect to days of sick leave, age, and gender. Results The cohort comprised 604 patients (29% women), mean (SD) age 40 (11) years, and 2254 reference subjects. Thirty-nine percent of women and 27% of men had a sick leave period longer than 14 days after APM. Still, we found that a new period of sick leave longer than 14 days, initiated on the day of APM (and not before), was relatively uncommon and equally distributed (15%) between women and men. Conclusion About one-third of the patients have more than 2 weeks of sick leave after APM for a traumatic meniscal tear and women are overrepresented in this category. Prolonged sick leave initiated on the day of APM was relatively uncommon. Other factors than surgery seem to explain the prolonged sick leave.
|
|
| 5. |
- de Boniface, Jana, et al.
(författare)
-
Completion axillary lymph node dissection for the identification of pN2–3 status as an indication for adjuvant CDK4/6 inhibitor treatment : a post-hoc analysis of the randomised, phase 3 SENOMAC trial
- 2024
-
Ingår i: The Lancet Oncology. - : Elsevier. - 1470-2045 .- 1474-5488. ; 25:9, s. 1222-1230
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: In luminal breast cancer, adjuvant CDK4/6 inhibitors (eg, abemaciclib) improve invasive disease-free survival. In patients with T1–2, grade 1–2 tumours, and one or two sentinel lymph node metastases, completion axillary lymph node dissection (cALND) is the only prognostic tool available that can reveal four or more nodal metastases (pN2–3), which is the only indication for adjuvant abemaciclib in this setting. However, this technique can lead to substantial arm morbidity in patients. We aimed to pragmatically describe the potential benefit and harm of this strategy on the individual patient level in patients from the ongoing SENOMAC trial.Methods: In the randomised, phase 3, SENOMAC trial, patients aged 18 years or older, of any performance status, with clinically node-negative T1–T3 breast cancer and one or two sentinel node macrometastases from 67 sites in five European countries (Denmark, Germany, Greece, Italy, and Sweden) were randomly assigned (1:1), via permutated block randomisation (random block size of 2 and 4) stratified by country, to either cALND or its omission (ie, they had a sentinel lymph node biopsy only). The primary outcome is overall survival, which is yet to be reported. In this post-hoc analysis, patients from the SENOMAC per-protocol population, with luminal oestrogen-receptor positive, HER2-negative, T1–2, histological grade 1–2 breast cancer, with tumour size of 5 cm or smaller were selected to match the characteristics of cohort 1 of the monarchE trial who would only have an indication for adjuvant abemaciclib if found to have 4 or more nodal metastases. The primary study objective was to determine the number of patients who developed patient-reported severe or very severe impairment of physical arm function after cALND (as measured by the Lymphedema Functioning, Disability, and Health [Lymph-ICF] Questionnaire) 1 year after surgery to avoid one invasive disease-free survival event at 5 years with 2 years of adjuvant abemaciclib, using invasive disease-free survival event data from cohort 1 of the monarchE trial. The SENOMAC trial is registered with ClincialTrials.gov, NCT02240472, and is closed to accrual and ongoing.Findings: Between Jan 31, 2015, and Dec 31, 2021, 2766 patients were enrolled in SENOMAC and randomly assigned to cALND (n=1384) or sentinel node biopsy only (n=1382), of whom 2540 were included in the per-protocol population. 1705 (67%) of 2540 patients met this post-hoc study's eligibility criteria, of whom 802 (47%) had a cALND and 903 (53%) had a sentinel lymph node biopsy only. Median age at randomisation was 62 years (IQR 52–71), 1699 (>99%) of 1705 patients were female, and six (<1%) were male. Among 1342 patients who responded to questionnaires, after a median follow-up of 45·2 months (IQR 25·6–59·8; data cutoff Nov 17, 2023), patient-reported severe or very severe impairment of physical arm function was reported in 84 (13%) of 634 patients who had cALND versus 30 (4%) of 708 who had sentinel lymph node biopsy only (χ2 test p<0·0001). To avoid one invasive disease-free survival event at 5 years with adjuvant abemaciclib, cALND would need to be performed in 104 patients, and would result in nine patients having severe or very severe impairment of physical arm function 1 year after surgery.Interpretation: As a method to potentially identify an indication for abemaciclib, and subsequently avoid invasive disease-free survival events at 5 years with 2 years of adjuvant abemaciclib, cALND carries a substantial risk of severe or very severe arm morbidity and so cALND should be discouraged for this purpose. Funding: Swedish Research Council, the Swedish Cancer Society, the Nordic Cancer Union, and the Swedish Breast Cancer Association.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- de Boniface, J., et al.
(författare)
-
The generalisability of randomised clinical trials: an interim external validity analysis of the ongoing SENOMAC trial in sentinel lymph node-positive breast cancer
- 2020
-
Ingår i: Breast Cancer Research and Treatment. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0167-6806 .- 1573-7217. ; 180:1, s. 167-176
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Purpose None of the key randomised trials on the omission of axillary lymph node dissection (ALND) in sentinel lymph-positive breast cancer have reported external validity, even though results indicate selection bias. Our aim was to assess the external validity of the ongoing randomised SENOMAC trial by comparing characteristics of Swedish SENOMAC trial participants with non-included eligible patients registered in the Swedish National Breast Cancer Register (NKBC). Methods In the ongoing non-inferiority European SENOMAC trial, clinically node-negative cT1-T3 breast cancer patients with up to two sentinel lymph node macrometastases are randomised to undergo completion ALND or not. Both breast-conserving surgery and mastectomy are eligible interventions. Data from NKBC were extracted for the years 2016 and 2017, and patient and tumour characteristics compared with Swedish trial participants from the same years. Results Overall, 306 NKBC cases from non-participating and 847 NKBC cases from participating sites (excluding SENOMAC participants) were compared with 463 SENOMAC trial participants. Patients belonging to the middle age groups (p = 0.015), with smaller tumours (p = 0.013) treated by breast-conserving therapy (50.3 versus 47.1 versus 65.2%, p < 0.001) and less nodal tumour burden (only 1 macrometastasis in 78.8 versus 79.9 versus 87.3%, p = 0.001) were over-represented in the trial population. Time trends indicated, however, that differences may be mitigated over time. Conclusions This interim external validity analysis specifically addresses selection mechanisms during an ongoing trial, potentially increasing generalisability by the time full accrual is reached. Similar validity checks should be an integral part of prospective clinical trials. Trial registration: NCT 02240472, retrospective registration date September 14, 2015 after trial initiation on January 31, 2015
|
|
| 8. |
- Moberg, Christina, et al.
(författare)
-
De unga gör helt rätt när de stämmer staten : 1 620 forskare och lärare i forskarvärlden: Vi ställer oss bakom Auroras klimatkrav
- 2022
-
Ingår i: Aftonbladet. - : Aftonbladet. ; :2022-12-07
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.
|
|
| 9. |
- Wenger, Daniel, et al.
(författare)
-
Fewer reoperations after posterolateral plate positioning compared with lateral plate positioning in ankle fractures—a retrospective study on 453 AO/OTA 44-B injuries
- 2021
-
Ingår i: Injury. - : Elsevier BV. - 0020-1383. ; 52:7, s. 1999-2005
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Introduction: Ankle fractures are commonly treated by open reduction and internal fixation with plate and screws. Unplanned return to theatre is common, in many cases to extract prominent osteosynthesis material from the lateral malleolus as swelling subsides. We hypothesised that patients operated with a posterolateral plate placement on the lateral malleolus would have fewer reoperations, and fewer complications, compared to patients with a lateral plate placement. Materials and Methods: From a prospectively collected database of all orthopaedic surgery performed at our institution, we identified 664 ankle fractures undergoing plate fixation between 2008-01-01 and 2012-04-30. Radiographs were analysed to only include AO/OTA 44-B-fractures (n = 453), and to define study groups based on plate positioning. Hospital files were assessed to identify possible confounding factors, and any unplanned reoperation or complication. Complications were classified according to Dindo-Clavien. Results: The risk of reoperation was 13% after posterolateral plating, compared with 24% after lateral plating; absolute risk reduction 10% (95% CI: 2.5–18), p = 0.02. After adjusting for possible confounders, the odds ratio of undergoing reoperation after lateral plating was 2.2 (95% CI: 1.17–4.1), p = 0.01. The two surgical methods did not differ with regard to complication frequency: 31% vs 34%, p = 0.6, but complications following lateral plate fixation were more serious, p = 0.03. Plate positioning depended on surgeon preference. Discussion: The two studied methods are both considered standard treatment of ankle fractures, and relatively simple surgical procedures. High rates of secondary surgery after plate fixation have been reported, but no study comparing plate positioning has been previously published to our knowledge. AO Sweden has recently switched to teaching posterolateral plating in group exercises during the AO Basic Fracture Surgery course, based on the belief that it may be safer than lateral plating. Our findings support this change in practice. Conclusions: Posterolateral plate positioning on the lateral malleolus in AO/OTA 44-B-fractures may be preferential to lateral plate positioning, due to a large difference in unplanned secondary surgery.
|
|
