| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Baumann, Markus, et al.
(författare)
-
Double Standards : The Role of Gender and Intraparty Politics in Swedish Cabinet Appointments
- 2019
-
Ingår i: Politics and Gender. - : CAMBRIDGE UNIV PRESS. - 1743-923X .- 1743-9248. ; 15:4, s. 882-911
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Are female politicians less likely to be promoted to specific ministerial posts, and is it important for them to toe the party line? This article focuses on whether the selection of ministers has a gender-specific dimension. Building on role congruity theory and research showing that female and male politicians are evaluated in a different manner in leadership positions, we present some original hypotheses. For example, we hypothesize that female politicians are less likely to be appointed to cabinet when they have held gender-incongruent committee positions in parliament. We also hypothesize that women are less likely to be appointed to cabinet posts when they have previously deviated from the party line. In an empirical analysis of Swedish ministerial appointments in six cabinets, we find that female politicians were less likely to be appointed to cabinet posts when they have held positions in 'masculine' parliamentary committees and when they deviated from the party line in their parliamentary speeches. These results suggest that women are more harshly judged when holding positions that are not in line with traditional gender stereotypes and have important implications for our understanding of gender and political leadership.
|
|
| 4. |
- Brommesson, Douglas, et al.
(författare)
-
Att möta den högre utbildningens utmaningar
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den övergripande fråga som ställs i rapporten är: hur kan universitet och högskolor upprätthålla kvalitet i utbildningen? Undersökningen bärs upp av tre delar där vi studerar 1) om högskolepedagogiska kurser stärker lärare som pedagoger; 2) huruvida det finns incitament för universitetslärare att satsa på pedagogisk verksamhet; samt 3) vilka förutsättningar lektorer ges att inom ramen för sin tjänst fullgöra det pedagogiska uppdraget. I den första delstudien finner vi att pedagogiska kurser haft positiva effekter på deltagarnas upplevda trygghet i lärarrollen. Samtidigt förändras inte kursdeltagarnas grundläggande förhållningssätt till undervisning. I delstudie två finner vi att incitamenten att satsa på det pedagogiska uppdraget är relativt svaga, eftersom sakkunniga i allmänhet lägger liten vikt vid pedagogiska meriter jämfört med vetenskapliga. I den tredje delstudien undersöks balansen mellan forskning och undervisning för lektorer i statsvetenskap. Resultaten visar att skillnaden i undervisningsplikt, liksom kompensationen för likvärdiga undervisningsuppdrag, varierar mycket mellan lärosäten. Förutsättningarna för det pedagogiska uppdraget ser således väldigt olika ut för lektorer beroende på var de är anställda.
|
|
| 5. |
- Brommesson, Douglas, et al.
(författare)
-
Högskolepedagogiska meriter : En valuta med svag kurs?
- 2017
-
Ingår i: Universitet AB : Om kommodifiering, marknad och akademi. - Göteborg : Daidalos. - 9789171735232 ; , s. 137-176
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I det här kapitlet analyserar vi de spänningar som finns inom det pedagogiska uppdraget sett ur universitetslärarens perspektiv: å ena sidan kräver högskolans huvudmän, intresseorganisationer och förståsigpåare att kraven på pedagogisk meritering måste höjas och skärpas, å andra sidan, trots att högskolepedagogiska kurser i allt högre grad gjorts till obligatorier, nödvändiga för anställning och befordran som universitetslärare, så har den pedagogiska fortbildningens värde ändå urholkats. Å ena sidan är det forskningsmeriter som är hårdvaluta i konkurrensen om tjänster, å andra sidan förväntas en svensk universitetslärare lägga 70-100 procent av sin arbetstid på undervisning. Å ena sidan kräver lärosätena att sökande till lektorat på ett alltmer omfattande sätt dokumenterar sina pedagogiska meriter, å andra sidan tillmäts pedagogiska kvalifikationer inte någon avgörande betydelse när sakkunniga värderar sökandes meriter i tillsättningsprocessen.
|
|
| 6. |
- Erlingsson, Gissur Ó, 1974-, et al.
(författare)
-
Den kommunala självstyrelsen
- 2017
-
Ingår i: Att äga framtiden. - Linköping : Linköping University Electronic Press. - 9789176854204 ; , s. 65-76
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I regeringsformens portalparagraf kan vi läsa att den svenska demokratin förverkligas bland annat genom den kommunala självstyrelsen. Forskare som fördjupat sig i frågan menar dock att den kommunala självstyrelsen i praktiken saknar starkt grundlagsskydd (Petersson 2005: 170; jfr Nergelius 2006: 89f ). Regeringsformen anger nämligen att självstyrelsens utformning ska fastställas av riksdagen genom vanlig lag. Därför får självstyrelsen karaktären av en ”gummibandsprincip” (Petersson 2005); regelverket ger riksdagsmajoriteterna makt att utvidga eller inskränka kommunernas befogenhetssfär efter rådande behov (t.ex. Nergelius 2006; Petersson 2001/2002). Dahlkvist & Strandberg (1999: 290) går härvid så långt som att säga att de svenska kommunerna nog aldrig varit mycket mer än ”lokala verkställare av statlig reformpolitik” (jfr. Nergelius 2006: 288), det som Montin (2004: 36) gett etiketten ”välfärdsstatens förlängda arm”. Med facit i hand hävdar många att denna ordning historiskt sett tjänat Sverige väl. Men från ett principiellt perspektiv kan man fråga sig om detta sätt att reglera den kommunala självstyrelsen är det mest önskvärda. Det är i sammanhanget värt att påminna om att relationen mellan stat och kommun tidvis varit tämligen infekterad. Missnöjet med statens starka grepp över kommunsektorn fick på 1990-talet sitt uttryck genom kommunernas kritik mot förslaget om skattestopp, den mellankommunala skatteutjämningen, att staten inte följde finansieringsprincipen, samt att för mycket detaljreglering förekom. Dessutom visade en studie från 2003 att ledande kommunpolitiker upplevde att det över tid skett en förskjutning av makt från lokal till statlig nivå (Karlsson 2004: 13). Mot denna bakgrund vill vi problematisera den rådande ordningen, samt lyfta fram vad som i sentida debatt beskrivits som hot mot idén om självstyrande kommuner.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Beckman, Ludvig, et al.
(författare)
-
The Democratic Inclusion of Artificial Intelligence? : Exploring the Patiency, Agency and Relational Conditions for Demos Membership
- 2022
-
Ingår i: Philosophy & Technology. - : Springer Nature. - 2210-5433 .- 2210-5441. ; 35:2
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Should artificial intelligences ever be included as co-authors of democratic deci-sions? According to the conventional view in democratic theory, the answer dependson the relationship between the political unit and the entity that is either affectedor subjected to its decisions. The relational conditions for inclusion as stipulatedby the all-affected (AAP) and all-subjected principles (ASP) determine the spatialextension of democratic inclusion. Thus, AI qualifies for democratic inclusion if andonly if AI is either affected or subjected to decisions by the political unit in relevantways. This paper argues that the conventional view is too simple; that it neglectsdemocratic reasons to recognize only agents and/or moral patients as participantsin decision-making. The claim defended is that AAP and ASP implicitly affirmrequirements for agency and patiency. In ASP, the entity included must be an agentunderstood either in terms of legal status, capacity to comply with the law or abil-ity to recognize legitimate authority. In AAP, the entity included must be a patient,understood either in terms of capacity for sentience or consciousness. Thus, the ideahere is to explore the potential democratic inclusion of artificial intelligences by anupdated account of the relevant conditions of agency and patiency that are implicitin democratic theory. Although conceivable that AI is or will be either affected orsubjected in relevant ways to decisions made by political units, it is far less clear thatAI will ever be agents or patients in the sense required for democratic inclusion.
|
|
| 10. |
|
|
