Johan Anders Linders Minnen : om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 4, del VIII–IX

• Volym 4 omfattar delarna VIII och IX av Linders Minnen. Del VIII tar upp händelser under åren 1838 och 1839 och är minnesanteckningarnas mest detaljerade del. Ett allvar vilar över framställningen. År 1837 hade, som berättades i volym 3, sonen Herlog tragiskt drunknat utanför Obbola och detta tas upp på flera ställen (VIII:59 ff., 75 f., 266). Ett annat oroande inslag är Fredricas tilltagande sjuklighet: hon kureras på olika sätt, bl.a. med hjälp av en inandningsapparat för varm ånga (VIII:33). Bland positiva familjeminnen nämns makarnas silverbröllop (VIII:172 ff.), dessutom beger de sig på en resa en månads tid till Fredricas hemtrakter; vi återkommer till dessa skildringar. I sina Minnen återger Linder för övrigt långa avsnitt efter Fredrica, vilket gör att vi också får en bild av hennes skrivande. Sönerna Alberts och Theodors liv och studier lyfts fram i anteckningarna. Albert, som en tid befinner sig hos modern Fredricas ungdomsvän Hanna Leijel (Jeanette), behagar henne inte och sägs ha försummat henne (VIII:93). Fredrica ber Hanna förlåta honom: ”Hans Hjertas fel är det åtminstone ej, att han icke fått sin Fars och sina Bröders karakters-fasthet”, skriver hon (VIII:94). Linder klagar på sina ställen över Alberts svårigheter att sköta sin ekonomi. Theodor avlägger sin studentexamen – detta med heder – och får ”16 betyg, deribland laudatur, eller högsta betygen, i Latin och grekiskan” (VIII:186). I ett brev till Fredrica återger Theodor en interiör från samtidens litterära arena. Theodor kommer till Skultuna, där den uppburna poeten Julia Nyberg (”Euphrosyne”) bor, och är mycket stolt över att han varit under hennes tak – ”att hafva sett och inträdt i den sannerligen poëtiska hyddan, som i sitt sköte sluter Nordens djupsinnigaste Sångmö” (VIII:279). Theodor återkommer till Euphrosyne och förmedlar därvid sin bild av samtidens poetiska parnass så här: ”Af Tidningarne har Mamma kanske sett en ny poëtisk kalen- der annoncerad under Titeln: ’Sylfiden’. Euphrosyne, [Carl Fredric] Dahlgren och en ung sångerska, Emelie Holmberg, hafva der förenat sig till en Trio. Benämningen passar rätt väl, i synnerhet hvad den högt sväfvande Euphrosyne, och den unga, lilla, nätta Emelie angår. Men Dahlgren, skulle jag tycka, är nog tung och otymplig, för att följa Sylfiderna på färden. Åtminstone synes mig hans vanligen burleska, ofta plumpa humor, och föga grandiosa lyftning böra hårdt dissharmoniera med de bägge andra Engla‐stämmor- na. Men bas‐stämman får ju också vara litet bullrande och burlesk – grof är den altid; och i melodiens höjd lyfter den sig alldrig – men på djupet håller den sig gerna. Också bör det ju, så i Poësiens, som i musikens verld, vara någon ting förmedlande, emellan det himmelska, luftiga elementet och det jordiska, ty annars kan man ju förlora andan och bli aldeles yr i hufvudet på den höga ståndpuncten, om man ej derjemte hör bullret från trapporna, och dervid påminnes om att man snart kan komma ner igen på Guds gröna, sköna jord” (VIII:282–283). Det är intressant att ta del av unge Theodors syn på samtidens litterära storheter. Intresset för poesi har han ärvt av modern. Fredricas brev berör en hel del gånger medmänniskornas karaktärer och relationer. Sålunda är tonen uppfordrandei ett brev (VIII:102–109) från modern Fredrica till den ovan nämnda Hanna Leijel, ”hvars arfsynd alltid varit att vara jalouse om sina vänner”. Fredrica visar sig här vara en skicklig iakttagare av Hanna som indelar människor i endast två klasser, änglar och något ännu sämre än människor (VIII:107) – onekligen en stark förenkling. I ett längre avsnitt av minnesanteckningarna finns interiörer från det besök som mamsell Martha Burman (1798–1850) – syster till kyrkoherden i Degerfors O. E. Burman – avlägger hos Linders 1838 (VIII:34–54). Martha är, efter vad som sägs, känd som mycket religiös och klagar i skarp ton över världen och över människor, ”hvilka omildt dömdes” (VIII:35). Hon ger under sin visit uttryck för sin bestämda mening att Fredrica inte kan ”vara en rätt Christen emedan hon var så berömd av mskr” (VIII:35). Den ena straffpredikan efter den andra citeras, och Martha ”vevar på”, trots att Fredrica, med tårar i ögonen, utbrister: ”Du dömer omildt och orätt” (VIII:36). Då Martha änt- ligen ger sig av, lämnar hon efter sig en lång, födömande epistel, riktad mot Fredrica. Korrespondensen fortsätter, och t.o.m. kyrkoherde Grafström dras in. Martha framstår som dömande och oresonlig. Hon dyker emellertid upp senare samma år, den gången ”ganska facile [’lätt att göra med’] och affabble [’vänlig’], och vid afresan gaf hon Sofi en present af en Schawlet [alltså: sjalett]” (VIII:74). Folkliv intresserar som bekant Linder. Han behandlar exempelvis utförligt marknadslivet i Lycksele (VIII:2–16), en text som anonymt införts i Upsala Correspondenten och Aftonbladet. Linder beskriver målande marknadens människor, som skinnhandlare, guldsmeder, repslagare och bokbindare, men också taskspelare. Marknadsfolket använder flera språk, och det noteras att det fanns samer ”hvilka talade rent Svenska, och ett renare språk, än den Svenska Befolkningen, hvilken likväl här i allmänhet talar bättre, än annorstädes i Norrland” (VIII:9) – det han här beskriver är den s.k. boksvenskan som också Linné mötte i Lycksele 1732. Och när samerna slaktar sina djur tycks de ”hafva studerat konsten att döda hastigt och säkert, lika braf, som Italiens Banditer” (VIII:15), som det lite överraskande uttrycks. En del kulturella evenemang nämns i del VIII, såsom ”ett sällskaps Spectakel till förmån för Bjuhrholms Församlings fattige” (VIII:187), men man slås av att tillställningar av denna typ inte är så frekventa åren 1838 och 1839. De litterära referenserna är även de få; dock nämns litterära verk av J. L. Runeberg (VIII:145) och Fredrika Bremer (VIII:147). En skrämmande tidsbild från Västerbotten år 1839 lämnas av Linder: ”Våren, och förra hälften af Juni var särdeles vacker och gynnande för vegetationen, hvilket kom så mycket bättre till pass, som kreaturen i allmänhet, utmärglade af den usla vinterutfordringen, voro färdige att störta. Hästarna kunde knappt gå, under vår-bruket, och man hörde omtalas huruledes många bland Allmogen måste spänna sig sjelfve för plogen, i brist af dragare. Sjelf såg jag ock personer, 3 à 4 i bredd, med linor draga kärror ifrån Umeå uppefter Degerforss vägen, lastade med säd och lifsmedel” (VIII: 187–188). Även en del tragedier relateras, t.ex. den som drabbar ämbetsbrodern J. A. Nensén i Dorotea, som skall sända sin son till Härnösand för studier: ”På sjelfva rese‐dagen skjöt sig den 20‐årige ynglingen för pannan! – Fadern hade, af en illa beräknad ömhet ej velat förut sända dem från sig i skolor. Nu fann sig den äldste sårad af att så sent komma ut, bland öfverlägsna kamrater – Dessutom lärer han varit förälskad i en NybyggareDotter i grannskapet, hvilken han i en quarlemnad billet bjöd evigt afsked” (VIII:142–143). Också ett annat olycksöde återfinns i minnena. ”Det var en 25 årig hustru i Säfvar församling, som, med victriols olja [svavelsyra] ihjelgifvit sitt barn. Hon var Enka, och barnet oägta. Hon hade äfven ett äldre barn, af ägta säng, som hon på samma sätt velat mörda, men det blef räddadt. Afsigten sade hon hafva varit att befria dem från nöd och elände” (VIII:182–183). Den olyckliga kvinnan är Magdalena Christina Andersdotter från Bullmark, och till henne återkommer vi i utgivningens kommentarband. En händelse på det nationella planet, som Linder uppmärksammar, är ärkebiskop J. O. Wallins bortgång i juni 1839 (VIII:190–194). Linder säger att Wallins arbetsbörda ökade till det orimliga, när han 1838 utnämndes till ärkebiskop, och tillägger, intressant nog, följande: ”Af ett särskildt interesse för oss, är att han, sannolikt af någon inre aning om ett behof af hvila från de mödosamma pligter och bekymmer som åtfölja de höga platserna i Samhället, lärer varit sinnad att anmäla sig såsom Sökande till Umeå pastorat efter Doct. Hambræi frånfälle” (VIII:193–194), alltså den kyrkoherdetjänst som Grafström kom att erhålla. En rad andra händelser passerar även revy, men mer i förbigående. En vetenskaplig expedition nämns sålunda, där franska vetenskapsmän ingår (VIII:65 f.). Också storpolitiska händelser smyger sig in, såsom det ryska statsbesöket i Stockholm i juni 1838 (VIII:68 ff.). En del interiörer från Linders prästerliga verksamhet får vi, bl.a. när han ”notificerar” underrättelser om familjetilldragelser, t.ex. dödsfall, genom att ”gå in på alla ställen, sedan han aflaggt sin pälls, och för Herre och Fru i Huset upprepa det vanliga formulairet” (VIII:134). Mer i förbigående nämns den läsargrupp i samtiden som samlas kring Mor Greta i Grundträsk (Sorsele) (VIII:52). Linders verksamhet på andra områden än det prästerliga relateras också. En del byggprojekt, såsom på residenset, nämns (VIII:64), liksom initiativet att med några andra umebor att inrätta ett schäferi med s.k. Soutdownska får (Southdownfår) (a.st.), låt vara att denna satsning snabbt läggs ner. En avsevärd del av Linders Minnen från 1839 handlar om hans och

Ämnesord

HUMANIORA  -- Språk och litteratur -- Litteraturvetenskap (hsv//swe)

HUMANITIES  -- Languages and Literature -- General Literary Studies (hsv//eng)

Nyckelord

Literature

litteraturvetenskap

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

bok (ämneskategori)