Naturen som "alls icke omyndig" vs. "Det finns ingen natur längre."

För Adorno är idén om att konsten medlar mellan människa och natur central, liksom den var för det stora flertalet romantiska filosofer och konstnärer. Adorno återkommer till Hölderlins dikt "Bergvinkeln i Hardt" ("Der Winkel von Hardt") i sin essä "Parataxis", i Ästhetische Theorie och i sina föreläsningar om historia och frihet. I Hölderlins dikt beskrivs naturen som "alls icke omyndig" ("nicht gar unmündig"). Naturen bär i dikten spår av det förflutna och vittnar om ett historiskt skeende. I sina föreläsningar om historia och frihet menar Adorno att denna dikt är den bästa modellen för att förstå vad han själv menar med sitt begrepp "naturhistoria". Jag vill utreda varför så är fallet samt på vilket sätt Adorno menar att den modernistiska konsten vänder sig mot (den romantiska) idén om konsten som en försoning mellan människa och natur, så att denna försoning endast kan gestaltas negativt. I Becketts Slutspel (Fin de partie) säger en av huvudpersonerna: "Det finns ingen natur längre." Pjäsen framställer enligt Adorno en komplett förtingligad värld, där ingenting som inte tillverkats av människor har någon plats. På vilket sätt kan Becketts verk ändå sägas peka mot en möjlig försoning mellan människa och natur? Hur talar naturen i detta verk jämfört med i Hölderlins dikt?

Ingår i:Codex and CodeLinköping : Linköping University Electronic Press, s. 105-113

Om ämnet

Kungliga biblioteket hanterar dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (2018), GDPR. Läs mer om hur det funkar här.
Så här hanterar KB dina uppgifter vid användning av denna tjänst.