Industriarvets utmaningar : Samhällsförändringar och kulturmiljövård från 1960-tal till 2010-tal

• I artikeln tecknas faserna i arbetet med det industriella kulturarvet i Sverige från slutet av 1960-talet fram till idag. Analysen utgår från Bourdieus fältbegrepp där industriarvet ses som ett delfält inom ett större kulturarvsfält vars centrala offentliga aktörer, Riksantikvarieämbetet och museer, försvarat traditionella kriterier och regler. Ålder, estetiska värden, sällsynthet och äkthet har varit fältets huvudkriterier. Från början av 1970-talet argumenterade en heterogen skara aktörer för vikten av dokumentation och bevarande av enskilda fabriker och industrimiljöer som stängdes under den djupa ekonomiska krisen. De argumenterade kraftfullt för att även avställda storskaliga och nedsmutsade industrimiljöer från senare tid representerade ett omistligt kulturarv som borde upptas på kulturarvsfältet. På orter där fabriker stängts igångsattes studiecirklar om arbetets och fackföreningarnas historia, ibland som ett led i försök att få företag och stat att skapa nya arbetstillfällen. Vissa menade att historieforskningen var en politisk handling. Staten borde ge ekonomiskt stöd för inventeringar, dokumentationer och bevarande av det industriella kulturarvet, det materiella liksom det immateriella arvet. Först med den ekonomiska krisen från början av 1990-talet gav kulturarvsfältets centrala aktörer sitt fulla stöd till satsningar på industriarvet. Analysen görs i ljuset av förändrade samhällsekonomiska och politiska förhållanden på ett globalt plan, samt med beaktande av den historiska forskningen om industrisamhället, dess företag, byggnader och arbetsliv. Fyra faser urskiljs, en upptaktsperiod från slutet av 1960-talet till några år in på 1980-talet, då en konsolideringsperiod tog vid. Den sträckte sig fram till den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet och efterföljdesav en tredje fas jag benämner ”expansion & skördetid” med mängder av aktiviteter runt om i landet. Den fasen varade ungefär tio år, till några år in på 2000-talet då centrala myndigheter och museerna nedprioriterade sitt engagemang för detta kulturarv. Den fjärde fasen har namnet ”turism & äventyrsfasen”. Från mitten av 1990-talet öppnade EU dörrarna till nya finansieringskällor. Pengar finns idag att söka om tyngdpunkten läggs på turism och entreprenörskap. Det industriella kulturarvet blir samtidigt allt mer abstrakt och öppet för allehanda brukande och tolkningar. Delar av industriarvet överförs samtidigt till ett kommersiellt inriktat tillväxtfält med andra kriterier och spelregler. Under 2000-talet har de centrala aktörerna dragit ner sitt stöd till dokumentation, bevarande av vård av det industriella kulturarvet. Kommersiella aktörer har istället ökat sitt engagemang på fältet, under förutsättning att det ger ekonomisk utdelning. Risken är därmed överhängande att arbetet lokalt stannar upp, särskilt i kristider och i avfolkningskommuner med stora svårigheter att locka entreprenörer och turister. Alla industrimiljöer kan inte dokumenteras och än mindre bevaras. Priorteringar fordras men de bör baseras på kunskaper om industrihistorien och industriarvet, och ingå i en demokratisk beslutsordning där centrala offentliga aktörer bidrar med sitt uttryckliga stöd. 2010-talet ger tyvärr anledning till tvivel på det senare.   

Nyckelord

Industrial and political transition 1968-2013

challenges of the cultural heritage field

renewed or abandoned indusrial areas

Sweden and the Nordic countries

Ekonomisk historia

Economic History

Publikations- och innehållstyp

ref (ämneskategori)

art (ämneskategori)