Prioritering och finansiering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar : Reviderad version

• I vilken utsträckning kan särskilda hänsyn tas vid prioritering av särläkemedel och läkemedel för behandling av sällsynta tillstånd? Bör man i vissa speciella situationer kunna acceptera sämre kostnadseffektivitet och lägre krav på vetenskapligt underlag? Om så, vad är det för villkor/kriterier som då bör vara uppfyllda? Hur stämmer ett sådant undantag med den etiska plattformen för prioriteringar? Finns det andra argument som talar för eller mot en särbehandling av sällsynta tillstånd? Detta är frågor som vi diskuterar i denna rapport som tagits fram på uppdrag av Läkemedels- och apoteksutredningen.I rapporten konstaterar vi att särläkemedel är en relativt heterogen grupp av läkemedel och att det finns andra läkemedel med motsvarande egenskaper som inte ansökt eller kunnat ansöka om status som särläkemedel. Ur prioriteringssynpunkt är det därför mer relevant att fokusera på alla typer av läkemedel, som används för sällsynta tillstånd, när vi diskuterar vilka principer för prioriteringar som bör gälla.Utifrån litteratur och erfarenheter i andra länder, som formulerat kriterier för en särskild hantering av läkemedel vid sällsynta sjukdomar, drar vi den preliminära slutsatsen att samhället bör kunna betala mer per hälsovinst (kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY)) och acceptera lägre krav på vetenskapligt underlag vid prioritering av läkemedel för behandling av sällsynta sjukdomar om samtliga följande villkor är uppfyllda:att behandlingen har en hög kostnad per hälsovinst som en konsekvens av att den omfattar endast få patienter,att det rör sig om ett tillstånd med mycket stor svårighetsgrad,att det behandlingsalternativ som övervägs på goda grunder ska antas ha en väsentlig effekt,att det inte finns någon alternativ behandling med en väsentlig effekt som förväntas förebygga, bota, fördröja försämring eller lindra det aktuella tillståndet.Om dessa kriterier anses uppfyllda kan läkemedlet bedömas i relation till ett förhöjt tröskelvärde för kostnadseffektivitet. Hur högt detta värde kan vara för att anses rimligt tar vi inte ställning till i rapporten, men en viktig ståndpunkt är att det måste finnas en övre gräns för hur hög kostnad per QALY samhället kan acceptera. Detta bör gälla även om ovanstående kriterier är uppfyllda, annars riskerar det uppstå oacceptabla undanträngningseffekter av andra prioriterade åtgärder. Även lägre krav på vetenskapligt underlag ska kunna accepteras.Denna preliminära slutsats prövas sedan mot den svenska etiska plattformen och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Våra slutsatser från den etiska analysen är att:Människovärdesprincipen tillåter att sällsynta tillstånd som ger upphov till höga behandlingskostnader kan särbehandlas och därmed kan vårt första kriterium accepteras utifrån den etiska plattformen. När ett högre tröskelvärde (kostnad per vunnen hälsovinst) för behandling av sällsynta tillstånd accepteras, så ges dessa patienter större likhet i tillgång till hälsa jämfört med andra patienter (under förutsättning att även andra kriterier är uppfyllda). Detta innebär dock inte automatiskt att alla sällsynta tillstånd som ger upphov till höga behandlingskostnader bör särbehandlas.Enligt behovs-solidaritetsprincipen bör samhället sträva efter att alla medborgare i så stor utsträckning som möjligt ges lika möjligheter till vård; men även att de uppnår en så lika nivå av hälsa som möjligt. Det senare förutsätter att vi i första hand prioriterar dem som ligger längst ifrån en sådan lika nivå, dvs. de med störst behov. För att vi ska kunna påverka möjligheter och utfall när det gäller hälsa krävs det att de åtgärder som används faktiskt kan påverka personer till att närma sig ett mer lika utfall, dvs. att dessa åtgärder har en väsentlig effekt på hälsan.Kostnadseffektivitetsprincipen säger att vid val mellan olika verksamhetsområden eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt eftersträvas. Det framgår att mycket svåra tillstånd ska gå före lindrigare tillstånd, även om åtgärderna gentemot de förra är förknippade med förhållandevis högre kostnader per hälsovinst. När ovanstående kriterier är uppfyllda för behandling av ett sällsynt tillstånd innebär det endast att behandlingen kan bli föremål för en bedömning av om ett höjt tröskelvärde kan accepteras. Det innebär alltså inte automatiskt att behandlingen bör erbjudas eller att ett läkemedel till exempel ska inkluderas i läkemedelsförmånerna. Även med dessa kriterier uppfyllda och att det därmed finns skäl för särbehandling av behandlingen, bör beslutfattaren även i det läget komma fram till vad som är en rimlig relation mellan kostnader och effekt, dvs. vilket som är ett acceptabelt tröskelvärde i den aktuella beslutssituationen.Sammanfattningsvis anser vi att dagens etiska plattform tillsammans med den modifiering av kostnadseffektivitetsprincipen, som finns i senare lagstiftning, ger möjlighet att ta särskilda hänsyn vid prioritering av läkemedel riktade till sällsynta och mycket svåra tillstånd. För att en särbehandling av ett läkemedel ska kunna övervägas bör det ha en väsentlig effekt på det aktuella tillståndet. Det är en skillnad mellan behandlingar som har dålig kostnadseffektivitet på grund av liten effekt respektive om de har det på grund av hög kostnad. Skillnaden motiveras utifrån att effektstorleken hos behandlingen påverkar dess möjlighet att bidra till ett utfall som ligger i linje med resten av befolkningens hälsa och livskvalitet, där en större effektstorlek närmar sig detta på ett bättre sätt. Vår tolkning är att om det finns två åtgärder med samma kostnadseffektivitetskvot och samma svårighetsgrad men där den ena har större effekt på tillståndet än den andra, så är den med störst effekt som ska ges företräde.Vi har även undersökt om det finns några argument utifrån samhällsekonomisk effektivitet som talar för eller emot en särbehandling av sällsynta tillstånd. Detta görs utifrån teoretisk och empirisk litteratur i ämnet och preliminära data från en svensk studie. Enligt vissa studier finns det ett samhälleligt värde i vetskapen om att människor blir omhändertagna oavsett situation och det skapar större trygghet och tillit till samhället utifrån dels ett egenintresse eftersom alla människor i ett samhälle löper en risk att drabbas av svåra tillstånd. Det finns också en altruistisk motivering som består i att människor i allmänhet kan påverkas positivt av att bara veta att de lever i ett barmhärtigt samhälle.Det finns dock inget stöd i renodlade empiriska studier för att människor i allmänhet anser att behandling av sällsynta sjukdomar, allt annat lika, ska särbehandlas. Med andra ord saknas empiriskt stöd för att sällsynthet i sig är ett relevant kriterium vid prioritering. Det var även slutsatsen av vår tidigare etiska argumentation kring detta (se Carlsson et al. 2012). Preliminära data från en pågående svensk studie kommer delvis fram till samma slutsats. När analysen i samma studie fördjupas och kompletteras med attitydfrågor och fokusgruppsintervjuer framträder dock en mer nyanserad bild, nämligen att om det rör sig om sällsynta tillstånd med hög svårighetsgrad, och det är den enda behandlingen, så kan stöd finnas för särbehandling.Efter att ha konstaterat att särskild hänsyn kan övervägas vid prioritering av läkemedel som ska användas vid svåra och sällsynta tillstånd utifrån den etiska plattformen och ur ett välfärdsekonomiskt perspektiv återstår att ta ställning till en rad praktiska överväganden vid utformning av procedurer för prioriteringar, nämligen:Utifrån målet att minska olikheter och garantera vård på lika villkor för sällsynta tillstånd är antagligen en modell med ett nationellt beslutsfattande att föredra. Samma principer för prioritering av läkemedel vid sällsynta och svåra tillstånd bör gälla oavsett hur läkemedlet når patienten, dvs. oavsett om detta sker som läkemedel på recept eller rekvisitionsläkemedel. Om prioriteringen görs av en eller flera instanser är en organisatorisk fråga som vi inte tar ställning till i denna rapport.Ur prioriteringssynpunkt bör det inte göras åtskillnad mellan särläkemedel och andra läkemedel som används för sällsynta tillstånd. När det gäller beslut om särläkemedel i allmänhet ska ingå i förmånssystemet bör de utvärderas och beslutas av Tandvård- och läkemedelsförmånsverket (TLV) på sedvanligt sätt medan vid sådana läkemedel som riktas mot tillstånd som både är mycket sällsynta och mycket svåra kan särskild hänsyn behöva tas och handläggas enligt en modifierad ordning. Detta bör avse såväl kostnaden per hälsovinst som hantering av osäkerhet i det vetenskapliga underlaget och bör gälla oavsett status som särläkemedel eller ej.I vissa situationer när det vetenskapliga underlaget är mycket osäkert uppstår problem vid ställningstagande om generell användning av dyra läkemedel för svår sjukdom på gruppnivå. Det förefaller i det läget rimligt att initialt ge visst avkall på evidensunderlaget för kostnadseffektivitet vid svåra sjukdomar när det av olika skäl inte ter sig möjligt av praktiska skäl att få fram ett sådant. Det kan dock finnas en konflikt i att både acceptera en högre betalningsvilja och dessutom acceptera en större osäkerhet i beslutsunderlaget. I sådana fall är det särskilt angeläget att sörja för en adekvat uppföljning för att så snart som möjligt försöka minska osäkerheten och eventuellt ompröva beslutet.De finns olika principer för hur en patientgrupp med mycket svåra och sällsynta tillstånd kan avgränsas. Gruppen kan dels

• To what extent can special consideration be given towards prioritising orphan drugs and drugs for treating rare conditions? In certain special situations should we accept lower cost effectiveness and lower standards for scientific evidence? If so, what are the conditions/criteria that should be fulfilled? How would such exceptions fit in with the ethical platform for priority setting? Are there other arguments that speak for or against special handling of rare conditions? These are questions we discuss in this report commissioned by the Committee on Pharmaceuticals and Pharmacies.In this report we describe orphan drugs as a relatively heterogeneous group of pharmaceuticals, and discuss that other drugs with similar characteristics have not applied for, or were able to apply for, status as orphan drugs. Hence, from a priority setting perspective it is more relevant to focus on all types of drugs used for rare conditions when we discuss the principles that should apply when setting priorities.Based on literature and experiences from other countries that have formulated criteria for special handling of drugs for rare diseases, we have drawn the preliminary conclusion that society should be able to pay more per health gain (cost per quality-adjusted life year [QALY]) and accept lower standards for scientific evidence when prioritising drugs for treating rare diseases if all of the following conditions are met:that treatment has a high cost per health gain as a consequence treating only a few patientsthat it involves a health condition with a very high level of severitythat the treatment option being considered is assumed, based on firm grounds, to have a substantial effectthat no alternative treatment having a substantial effect is available that can be expected to prevent, cure, delay, or ameliorate the health condition in question.If these criteria are met, the drug can be evaluated in relation to an elevated threshold value for cost effectiveness. In this report we do not address how high this value should be to be considered reasonable, but an important point is that there must be an upper limit regarding how high of a cost per QALY society can accept. This should apply even if the above criteria are met to avoid the risk of unacceptable displacement of other prioritised interventions. Even lower standards for scientific evidence could be acceptable.These preliminary conclusions were tested against the Swedish ethical platform and from a perspective of welfare economics.Our conclusions from the ethical analysis are:The human dignity principle allows for special handling of rare conditions that can generate high treatment costs. Hence, our first criterion is acceptable based on the ethical platform. When a higher threshold value (cost per health gain achieved) for treating rare conditions is accepted, these patients are given greater equity in access to health compared to other patients (assuming that the other criteria are also met). However, this does not automatically mean that all rare conditions generating high treatment costs should receive special handling.According to the needs and solidarity principle society should strive, to the extent possible, to give all citizens equal opportunities for care; but also enable them to achieve a level of health that is as equitable as possible. The latter assumes that we primarily prioritise those who are furthest from such an equitable level, i.e. those with the greatest needs. To be able to influence the opportunities and outcomes regarding health, it is essential that the interventions used can actually help people approach more equitable outcomes, i.e. that these interventions have a substantial effect on health.The cost-effectiveness principle states that a reasonable relationship between costs and effects should be pursued in choosing between different interventions or areas of activity. Very severe conditions should take precedence over minor conditions, even if the interventions, in contrast to the former, are associated with relatively higher costs per health gain. When the above criteria are met in treating a rare condition it only means that the treatment can be subject to evaluation of whether a higher threshold value can be accepted. Hence, this does not automatically mean that the treatment should be offered or that a drug, for example, should be included among the pharmaceutical benefits. Even when these criteria are met, and hence there is reason for special handling of the treatment, decisions makers in this context should decide what constitutes a reasonable relationship between costs and effects, i.e. what is an acceptable threshold value in a particular decision-making situation.In conclusion, we believe that the current ethical platform along with the modification of the cost effectiveness principle, which appears in more recent legislation, offers the opportunity to give special consideration when prioritising drugs targeted at rare and very severe conditions. For a drug to be considered for special handling, it should have a substantial effect on the condition in question. There is a difference between treatments that have poor cost effectiveness due to minor effects and those that have poor cost effectiveness due to high costs. The difference arises since the effect size of the treatment influences its potential to contribute to an outcome in line with the health and quality of life of the rest of the population, where a greater effect size approaches this in a better way. Our interpretation is that if there are two interventions with the same cost effectiveness ratio and the same severity level, but where one has greater effects on the condition than the other, it is the one with the greatest effects that should be given priority.We also studied whether there are any arguments from a socioeconomic efficiency standpoint that speak in favour of or against special handling of rare conditions. This has been done based on theoretical and empirical literature on the subject and preliminary data from a Swedish study. Some studies suggest there is a social value: first in the knowledge that people receive care regardless of the situation, which creates greater security and confidence in society based on self interest since everyone in society is at risk for severe conditions; and second, based on more altruistic motivation where people in general can be influenced in a positive way knowing that they live in a compassionate society.However, purely empirical studies do not offer any evidence that people in general think that treatment of rare diseases should receive special handling, everything else being equal. In other words, no empirical studies show that rarity per se is a relevant criterion in priority setting – this was also the conclusion of our previous ethical argument in this context (see Carlsson et al 2012). Preliminary data from an ongoing Swedish study support this conclusion to some extent. When complementing the analysis in the same study with attitude questions and focus group interviews, a more detailed picture emerges – namely, support can be found for special handling if the condition is rare, has a high level of severity, and is the only treatment option.After deciding that special consideration can be given in prioritising drugs for severe and rare conditions, based on the ethical platform and from a welfare economy perspective, positions must be taken on a series of practical considerations in designing procedures for priority setting, namely:Based on the goal to reduce differences and guarantee care on equal terms for rare conditions, it would be preferable to use a model involving national decision making. The same principles for prioritising drugs for rare and severe conditions should apply regardless of how the drug reaches the patient, i.e. regardless of whether it involves prescribed or requisitioned drugs. Whether one or more bodies set priorities is an organisational issue that we do not address in this report.From a priority setting standpoint there should be no difference between orphan drugs and other drugs used for rare conditions. When it comes to decisions on whether orphan drugs in general should be included under the pharmaceutical benefits system, they should be assessed and approved by the Dental and Pharmaceutical Benefits Agency in usual fashion, while drugs targeted at conditions that are both very rare and very severe may need special consideration and handled according to a modified procedure. This should include the cost per health gain and dealing with uncertainty of the scientific evidence, and should apply whether or not the drug has orphan status.In some situations where the scientific evidence is uncertain, problems arise in deciding on general use of expensive drugs for severe diseases on a group level. In this context it seems reasonable to initially allow some exceptions in the evidence for cost effectiveness related to severe diseases when, for various reasons, practical factors stand in the way of producing such evidence. However, a conflict can arise in both accepting a higher willingness to pay and accepting greater uncertainty in the scientific evidence. In such cases it is particularly important to pursue adequate follow-up and try to reduce uncertainty as quickly as possible and reassess the decision.Various principles are available to define patient groups with very severe and rare conditions. Groups may be defined based on the prevalence of the condition in the population or on the number of patients with a given condition that the drug in question will be used to treat (in other words, the number of patients who are potential candidates for treatment). The latter method appears to be advantageous when the particular problem we address here relates to the fact that few patients are candidates for treatment, not how usual/unusual the condition/disease is. In the report we do not

Ämnesord

MEDICIN OCH HÄLSOVETENSKAP  -- Hälsovetenskap -- Hälso- och sjukvårdsorganisation, hälsopolitik och hälsoekonomi (hsv//swe)

MEDICAL AND HEALTH SCIENCES  -- Health Sciences -- Health Care Service and Management, Health Policy and Services and Health Economy (hsv//eng)

Nyckelord

Pharmaceutical preparations

Pharmaceutical economics

Läkemedel

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

rap (ämneskategori)