Prövbarhet och relevans : Om minimikrav, optimumnormer och historieforskningens interna etiska kod

• Akademisk historia är en empirisk vetenskap i åtminstone den meningen att historiska utsagor, utsagor om det förflutna, är erfarenhetsbaserade. Utsagornas hållbarhet prövas mot det historiska källmaterialet och mot förnuft och logik. Prövningen sker inom forskarkollektivet och förutsätter kommunikation. Kommunicerbarhet är därför som jag ser det, liksom det för all vetenskap gällande kravet på ny kunskap, ett historievetenskapligt minimikrav och ett kategoriskt etiskt imperativ. Historia är en humanistisk vetenskap i betydelsen en vetenskap som handlar om människan i hennes sociala relationer i det förflutna. I övrigt är det historievetenskapliga forskningsområdet i dag gränslöst. En traditionell, länge i statsidealismen teoretiskt förankrad fokusering på politikhistoria, det politiska livets centrala gestalter och händelser, har övergivits. Det finns med den angivna begränsningen inte längre några förbjudna landskap på det förflutnas territorium. Vad som är bra och dålig historia bestäms utom av minimikraven av en uppsättning relevans- kriterier. Vetenskaplig relevans handlar om att sätta in ett problem i ett problemsammanhang. Relevansen är kumulativ, när problemet relateras till tidigare forskning, och teoretisk, när kopplingen är till samhälls- och/eller historieteori. Med existentiell relevans avses att historikern placerar människan och det mänskliga livets problematiker i centrum för sitt studium. Kravet på kumulativ relevans är inomvetenskapligt och okontroversiellt, teorirelevans har sedan en tid också kunnat påyrkas med inomvetenskapliga, i första hand förklaringsteo- retiska argument. Synpunkten att historia har eller måste bedrivas så att den får existentiell relevans har vanligen upplevts som utomvetenskaplig och på den grunden ibland som suspekt. Jag föreställer mig att det numera är en allmän insikt i vetenskapsvärlden att stipulativa inslag och ren metafysik, t. ex metodregler och antaganden om människans, samhällets och de sociala relationernas natur, och därtill en rad andra värderingsmässiga inslag, är ofrånkomliga när vi bygger vetenskap. Frågan om kravet på existentiell relevans förutsätter en omprövning av den vetenskapliga historiografins minimikrav tycks mig för den skull överspelad. Den alternativa frågan, om forskning som inte sätter människans existens i centrum är förenlig med minimifordringarna, skulle för ett fullständigare svar tarva en mera genom- lysande undersökning av det existentiella relevanskriteriet än som har kunnat företes här. När jag ovan har använt beteckningen 'nyhistorism', i en något annan betydelse än Floto (a.a. 267), för ny-nyhumanismen har det skett i övertygelsen att det i existentialismen, liksom för den delen i historiematerialismen, genljuder av den klassiska historismens föreställning att historien lever i mitt liv och alla människors liv och i alla relationer mellan människor, och att historien därför alltid är samtidig (Benedetto Croce).

Subject headings

HUMANIORA  -- Historia och arkeologi -- Historia (hsv//swe)

HUMANITIES  -- History and Archaeology -- History (hsv//eng)

Keyword

Prövbarhet

relevanskriterier

kommunicerbarhet

historia

nyhistorism

Publication and Content Type

vet (subject category)

rap (subject category)